Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kuslig’

Ett inlägg om en bok.


 

Professor Frans och den siste SturenÅter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivnaAgueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

Den som söker


I TV-tidningen
var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den enögda kaninenEn dag i april hittade två böcker av Christoffer Carlsson ner i min postbox. Det var vännen Inger som tyckte att jag behövde lite uppmuntran. Och tänk, det var just rätt dag för jag minns att jag var ledsen. Nu har jag läst den andra av böckerna, Den enögda kaninen. Precis som Fallet Vincent Franke var det en märklig och obehaglig historia. TACK, Inger, för böckerna!

Händelserna i boken utspelar sig i byhålan Dalen. Där finns ett övergivet hus där David och hans kompisar håller till. David bor i Stockholm, men tillbringar sommaren i sin barndomsstad Dalen. Tillsammans med kompisarna drogar han, dricker, har sex, gör inbrott och ännu värre saker. Det dröjer inte länge förrän polisen börjar bli intresserad av David och hans kompisar. Naturligtvis inträffar en katastrof…

Jag tyckte att författarens debutroman, Fallet Vincent Franke, var en riktigt mardrömslik berättelse. Liksom den handlar uppföljaren, Den enögda kaninen, om det goda och det onda, vänskaper och hemligheter. Och lögner. Den enögda kaninen, som ägs av pojken Kasper, har en rollen som bokens argusöga. Riktigt kusligt!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För några veckor sen upptäckte jag att jag har en ny TV-kanal, Fox. I alla fall på min platt-TV. Fet-TV:n i sovrummet är så gammal att man inte kan hitta alla kanaler som grundutbudet erbjuder. Nåja, strunt samma. Jag glor faktiskt hellre i en bok än på TV, men jag har ofta TV:n påslagen för att höra nåt bakgrundsljud. Ibland behöver jag ljudet för att somna. Men andra gånger tittar jag faktiskt. Och som av en händelse började jag glo på The Secrets of Crickley Hall på Fox, en brittisk serie i tre delar.

Lille Stefan

Lille Stefan, en judisk pojke som behandlas särskilt illa, har en nyckelroll i serien.

 

Härom kvällen såg jag den sista delen. Då var Fästmön här. De andra två gångerna har jag suttit ensam. Och blivit ganska rädd… Det här är en spökthriller, kan man säga. Två historier löper parallellt: dels den om familjen Caleigh, vars lille son/bror har försvunnit, dels den om de fasor som utspelade sig på Crickley Hall när det var barnhem under kriget. Familjen kommer till huset ett år efter lille Cams försvinnande. Ganska snart börjar det hände konstiga saker – dörrar öppnas och stängs, barn gråter och… mamma Eve känner närvaron av Cam. Lever han, månntro?

Det här är en riktigt kuslig historia där det förflutna så småningom får sin förklaring genom nutiden. Kanske blir jag lite besviken på slutet. Men ruskigt är det och rädd är jag.

Toffelomdömet blir det högsta – för slutet är trots allt logiskt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en spännande TV-serie.


Under två kvällar den här veckan
har TV4 visat Maria Wern: Inte ens det förflutna. TV-serien är baserad på Anna Janssons bok med samma titel. Men som vanligt följer TV-serien inte boken slaviskt. Fästmön och jag har nu tittat på båda avsnitten och vi tyckte att det var… kusligt bra!

Maria Wern

Maria Wern letar kompisar. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Den här gången
är Maria Wern förföljd. Stalkad. Hon får anonyma telefonsamtal och nån smyger på henne i buskarna. Det blir bestämt att hon ska fly fältet ett tag. Därför tackar hon ja till en återträff med gamla studentkompisar. Återträffen sker på Stora Karlsö, efter säsongen. Detta innebär att tjejgänget är ensamma på ön. Eller är de det? En efter en mördas de. Mördaren måste finnas bland dem eller ingår det i mördarens lek att få dem att misstänka varandra?

Stämningen är kuslig under hela serien. Framför allt på ön, där det, när det blir spännande, blir dåligt väder. Regnet vräker ner, det blåser och blir dimmigt. Som gjort för att spela in en spännande TV-serie.

Det här är ingen djuping, men det är spännande och gav en stunds underhållning. Toffelbetyget blir högt. Inte det högsta, eftersom boken är bättre än filmen – som så ofta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


För ett tag sen
trillade den sjätte och sista Maria Langfilmen in i postboxen. Söndagen och första advent rundades därför av med att Fästmön och jag hade filmkväll och såg Tragedi på en lantkyrkogård.

Tragedi på en lantkyrkogård

Tragedi på en lantkyrkogård. Och i en lanthandel…


Puck och Ejnar
är hos Pucks farbror Kyrkoherden för att fira jul. Där finns också Pucks pappa och kyrkoherdens lilla dotter Lotta. Nån mamma hör vi inte talas om, men Hjördis, som är ”hembi” finns där – mycket för Lottas skull. Men på självaste julafton kommer den sköna Barbara och undrar om sällskapet sett hennes man, lanthandlaren Arne. I stället för att passa julskinkan har Arne faktiskt gått och blivit mördad…

Jag tycker att Maria Langfilmerna blir mer och mer spännande. Den här är rentav lite kuslig. Det är mycket utomhusspring om nätterna. Det skenas rätt friskt över kyrkogården, faktiskt…

Just Tragedi på en lantkyrkogård är speciell för mig bland Maria Langs böcker. Detta var nämligen den allra första Langboken jag läste som ung tonåring…

Och så klart filmen får högsta Toffelbetyg! Även om det är mord är det rentav trivsamt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-epos.


Igår kväll såg jag
det som återstod av The Kennedys (2011), serien som SvT1 har visat under fyra kvällar. Starten gick i fredags, på John F Kennedys dödsdag.

Jackie och Jack

Jackie och Jack – the real.


Jag tycker att det var en storslagen serie,
ett riktigt epos över familjen Kennedy. Men främst förstås sönerna, varav den ene blev president och den andre mycket troligt hade blivit om han fått leva.

Skådespelarinsatserna var enorma! Och då avser jag inte enbart porträttlikheten som ibland var kuslig…

The Kennedys

The Kennedys – skådespelarna.


Om jag ska ha nån kritik
mot detta epos är det möjligen att vissa händelser berörs så hastigt. Men samtidigt finns det ju så mycket intressant att berätta. Och vi får se glimtar av systern som lobotomerades, Jacks nästintill sexmissbruk, hans smärta, Jackies och Jacks ”behandlingar” av en rätt suspekt doktor, affären med Marilyn Monroe, pappa Joe, som kysser sin sekreterare utan att fru Rose låtsas om att hon ser – trots att hon befinner sig i samma rum…

Jaa, man skulle kunna både skriva och dramatisera för TV ännu lite mer om den här familjen. Men för ett tag nu är jag ganska nöjd och tillfreds med det jag har fått uppleva dessa fyra kvällar.

The Kennedys får högsta Toffelbetyg även i slutomdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »