Kursad, lunchad och paketerad

Ett inlägg om Toffelmåndagen.

---

 

Tack för de sju åren, WordPress!

Idag är det faktiskt ett jubileum. Det är sju år sen jag startade den här bloggen just idag. Och det kan du tacka Fästmön för! Gissningsvis höll hon på att bli galen på allt mitt ältande av Det Som Hände just då och insåg att jag behövde ett ställe där jag kunde ventilera. Jag har också använt bloggen för andra ändamål under resans gång. Då och då recenserar jag varor, tjänster och webbplatser, till exempel vin, böcker, kundservice med mera. Periodvis nyttjar jag bloggen mest till att tanka ur och som dagbok. Det är märkligt att trots att det bara återstår två procent av bloggutrymmet lär bloggen alltid finnas kvar – om inte jag eller WordPress släcker den. Och vad som händer när de två procenten tar slut vet jag, men inte du än så länge.

 

---

 

Kursad i webbverktyg idag satt jag mest och knappade på tangentbordet.

Nåt bloggande på dagtid hinner jag inte med numera eftersom jag jobbar igen. Idag var det en riktigt späckad dag och jag är inte säker på vad som fastnade eller ens att nåt fastnade. På förmiddagen fick jag en crash course i externwebbverktyget av en Therese, på eftermiddagen en dito i intranätverktyget av en Gunilla. Självklart är det två olika verktyg och det kan en ha åsikter om… Gissningsvis finns bra skäl till att det är på det här viset. Oavsett detta var båda kursledarna mycket duktiga – och sinsemellan väldigt olika. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men, som sagt, det blir intressant att se hur mycket som fastnade när det sen blir skarpt läge…

Lunch äter jag nästan varje dag på Rullan. Restaurangen har lite av skolmatsal över sig och ljudnivån stiger till fruktansvärda nivåer. Jag brukar ta en bok med mig och läsbrillorna och försöker på så vis skärma av. Maten är kanongod. Varje dag finns en fiskrätt, en eller två kötträtter, en vegetarisk rätt och en vegansk rätt. Idag käkade jag majskyckling med grönsaker och testade även att äta ris. Ris har jag inte ätit sen Det Fruktansvärda Gallstensanfallet. Än så länge mår jag bra. Jag försöker att dra ner på ris och potatis och i stället öka intaget av grönsaker. Det går bättre och bättre…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt tog emellertid arbetsdagen slut. Bilköerna var fruktansvärda idag och jag ska nog testa att köra andra vägen hem även om den blir lite längre. Dag Hammarskjölds väg är INTE dimensionerad för dagens trafik, Uppsala kommun! Ska vi bilister tvingas att köra genom stan när vi borde kunna köra runt om den? Gör nåt åt det i stället för att höja parkeringsavgifterna i centrum till oskäliga priser. Handeln i centrala Uppsala lär dö om ni fortsätter på inslagen bana.

Hemma i New Village höll jag på att få spel på PostNord också som hade delat ut ett paket i min postbox. Brevbäraren hade TRYCKT in paketet och jag fick nästan inte ut det. När brevbäraren lämnar post öppnar h*n hela dörren till våra fyra boxar. Då är det lätt att trycka in saker. Men när var och en sen ska ta ut sin post genom den smala springan som varje box har blir det värre. Ibland blir det omöjligt. Det är inte första gången det här händer heller. Till sist lyckades jag i alla fall få ut detta spännande…

Vad kan detta innehålla???

Den som känner mig alternativt läser den här bloggen regelbundet kan säkert lista ut vad paketet innehåller. Just precis: en bok! För ett tag sen vann jag en bok på Instagram och nu har den anlänt med en liten hälsning från författaren. Självklart skulle jag vilja börja läsa Prio ett genast, men jag har ju inte läst boken före i serien om åklagaren Jana Berzelius än! Stort TACK till Emelie Schepp! För övrigt har den som bor i Metropolen Byhålan chansen att träffa Emelie Schepp i morgon, tisdag. Då inleder hon nämligen sin signeringsturné på ICA Maxi där hon finns mellan klockan 15 och 19 (synd att ICA Maxi Motala inte puffar för detta på sin webbplats…).

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att få upp värmen i tillvaron som gått från sommarhetta till höst ska jag nu ställa mig vid strykbrädan. Sen blir det nån macka och så lite läsning. Jag vill skynda mig att läsa ut min bok på gång så att jag kan kasta mig på Vita spår och därefter Prio ett! Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med oljad kvast och ett sinne smort med lotion…

Ett kärringinlägg så här den 1 april.

---

 

En riktig påskkärring.

Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.

Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.

Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:

• att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
• att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
• att använda vissa texter som arbetsprover
• att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
• att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
• att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
• att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)

med mera

En RIKTIG påskkärring.

Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.

Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.

I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?

 

---

 

Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:

Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset

Hård kontroll av färger väntar husägare

Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala

Google

ICA betalar broavgiften

Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turbulent trött

Ett nyvaket inlägg.

---

 

Den lilla människan i orange cirkel ska besöka Arbetsförnedringens hus idag.

Det känns väldigt, väldigt konstigt att inte åka iväg till jobbet idag. Igår var jag uppe alldeles för länge, för jag visste ju att jag inte skulle behöva kliva upp i ottan idag. Jag gav mig nämligen sovmorgon – ända till klockan sju. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och vis av erfarenhet är det ingen idé att komma dit för tidigt. Det är jobbigt överhuvudtaget att gå dit. Varför hänga på låset?

Igår blev jag så himla glad, mitt i det turbulenta livet. Jag fick ett mejl från Gunilla på Bliwa, försäkrings-bolaget som har hand om min inkomstförsäkring. Det var så vänligt skrivet och rakt på sak och framför allt: underlättande. Nej, nån byråkrati ägnar de sig verkligen inte åt där utan där är de smidiga och serviceinriktade. Kunden sätter de i centrum. Trots att Bliwa är ett försäkringsbolag har jag inte en enda gång i mina kontakter genom åren med dem blivit dåligt bemött eller känt mig ifrågasatt. Man skulle ju kunna tro att ett försäkringsbolag mer än statliga förvaltningar tror att folk försöker luras… Men icke Bliwa!

Fast jag är skittrött, för, som sagt tillvaron är turbulent och jag var uppe lite för länge igår kväll. Det hände ganska mycket som jag behövde ta in och både bearbeta och ventilera. Fästmön och jag telefonerade i en timme. Hon jobbar administrativt ett par veckor till. Dagarna blir långa och UL:s sommartidtabell hjälper ju förstås inte till. Turerna glesas ut, för uppenbarligen tror UL att det bara bor studenter i den här stan eller att ”alla” har semester. Men det är ju faktiskt några som måste jobba. En buss i timmen från Förorten tycker jag är anmärkningsvärt lite, i alla fall!

Jag hade tänkt hänga med minstingen nån stund den här veckan. Han klarar sig, han är ju stor kille nu, men det blir ändå långa och ensamma dar när mamma jobbar. Fast som läget är just nu kan jag inte bestämma nån specifik dag eftersom jag kanske måste ut på vift i jobbärende redan den här veckan.

En tur till Stan på lördag, kanske?

Förutom telefonerande ägnade jag gårdagskvällen åt att läsa ut en bok och åt två vänner, den ena via sms, den andra via Wordfeud. Det är så jag umgås med folk just nu. Det har ju varit svårt att hitta tiden och orken under de senaste månaderna för umgänge med vänner. Den sista tiden har jag inte heller mått så bra och då har jag ingen lust alls att träffa nån. Ärligt talat orkar jag knappt umgås med mig själv. Ändå har jag som mål att försöka ta en tur in till Stockholm – ensam – på lördag för att träffa FEM och Finske Pinnen. Men det beror både på mitt mående och lite andra saker.

Min plan för idag är att ta bilen in till stan (idag pallar jag inte buss) och skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Om jag orkar tänkte jag göra ett besök på ”vår” Johans jobb – ja, jag hoppas att det från och med idag är ett jobb och inte nåt annat! Det ligger väldigt centralt och på gångavstånd från Arbetsförmedlingen.

Vidare har jag rivit ur dubbelsängen för att bädda rent. Tvätta ska jag också göra, men det gör jag inte förrän jag är hemma igen. Hoppas jag får återkoppling på gårdagskvällens mejlväxling, så att jag kan bestämma om jag ska göra det där jobbärendet redan den här veckan. Misstänker att den här dagen i alla fall blir ganska välfylld.

Jag har ett antal jobb att söka och tänkte börja med det på allvar under onsdagen. Många har skickat mig fina tips på lediga tjänster, men jag har även hittat några själv.

Nu är första muggen kaffe snart tömd och jag ska ut i badrummet för att fräscha till mig. Och nej. Jag tänker inte klä upp mig för att gå till Arbetsförmedlingen. Men ren ska jag vara!

Jag undrar hur de har det på jobbet idag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Vecka 8: Höstlov och Februarilov

Ett hissande och dissande inlägg.

Alltså, vem älskar februari? Inte jag. Därför står februarilov för veckans dalar, medan höstlov står för veckans toppar. Den Tofflianska veckans, vill säga. Och det är ju inte svårare än så här:

Höstlov

• Klara är nominerad till Finest Awards 2014 (Och nu ser vi till att rösta VARJE dag så att hon vinner, eller hur?)
• Jobb-favoriten M (Den som jag kan ventilera med. TACK!)
• Tummen upp! (Tack för positiv återkoppling!)
• Mary Poppins (Ett kärt återseende från barndomen!)
• Min älskling (Anna rules.)
• Kanelbulle (Den slår semlan med hästlängder i min värld!)

Februarilov

• Medias sätt att elda på och hänga ut (Det gör det lättare att bli utbytbar… I alla fall för somliga. Det existerar nämligen en skillnad mellan skit och pannkaka.)
• Helgförkylning (Jag var helt sjuk. Jag blev helt frisk på måndagen.)
• Människor som körs slut av andra på jobbet (Det är alltför vanligt.)
• Undertråd (Den är Djävulens påfund.)
• Svårare att få kontakt med doktorn (Jag vill fortsätta kunna mejla och få svar inom 24 timmar.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.

Nu ska jag sätta foten i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________

En av de första gångerna jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________

Det året jag fyllde 30 träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________

Jag har haft ytterligare ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________

I början när jag bloggade var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________

Jag ville berätta om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________

Det låter som om jag är väldigt drabbad, men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________

Med mitt förnuft kan jag inse – och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

Administrationsskorpionen i egen hög person.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sökta jobb, soppor och promenader

Ett fundersamt inlägg. 

Det blev lite för mycket med tre nej igår. Det blev lite för mycket kvittens på min värdelöshet. Det är svårt att hitta den tappade sugen igen. Därför börjar jag inte min dag med att söka jobb idag. Jag har för övrigt inte hittat några nya, intressanta tjänster att söka sen igår.

När man inte känner sig så bra och så glad en dag är det skönt att ha en blogg att ventilera på/med/hos – vilken preposition ska jag använda här? Visserligen försöker jag då och då ta kontakt med En Levande Människa, men det är svårt. Jag känner mig inte särskilt spirituell och människor som jobbar har inte alltid tid. Dessutom vill inte människor alltid. (Rädda att bli smittade?) Jag pratade med en villig vän häromdan. H*n sa att människor inte vet vad de ska säga ibland. Sant! Men så klart vill väl jag som de flesta andra ha pepp och tröst när jag är ledsen, inte flams när jag är tragikomisk.

Men det är många stunder när det inte finns nån. Dessa stunder blir allt fler och allt längre. Jag säger inte att det är andras ”fel”, det är jag som drar mig undan. Jag känner mig ju inte så jävla spirituell nuförtiden, som sagt… Så nu ska jag peppa mig själv lite!

En titt i min sökta-jobb-lista! På just den här sidan var bara en tjänst rödmarkerad, det vill säga ett nej.

Det är faktiskt inte så illa pinkat att…

• ha sökt 46 jobb i augusti
• ha sökt 41 jobb hittills i september

Tyvärr har jag…

• fått nej på 20 av dessa

vilket innebär att jag har…

• chans att få nåt ja på 67 jobb!!!

Av dessa 67 är fyra stycken riktigt, riktigt intressanta, bland annat de två tjänsterna jag sökte igår. Så jag får väl fundera över vad jag ska offra till gudarna för att blidka dem så att de ger mig lite vind i seglen…

En sökta-jobb-lista är för övrigt en väldigt smart lista att ha! Där skriver jag in vilka tjänster jag söker och hos vilka företag, vem på företaget som kan lämna mer information (inte alltid jobbannonser innehåller såna uppgifter…), när jag har ansökt och när ansökningstiden går ut. På listan skriver jag också upp andra aktiviteter, till exempel tvångsaktiviteter hos Arbetsförmedlingen, intervjuer etc.

Nästa vecka blir det ny månad. Då ska jag för första gången inte ringa AF Kundtjänst utan i stället knappa in mina jobbsökaraktiviteter hos AF på nätet. Om jag nu har hittat rätt ställe. Man kan nämligen lägga in uppgifter om sig själv på flera ställen hos AF. Snacka om rörigt och flängt! Jag förstår inte vitsen med detta alls. Gissningsvis blir det kaos nästa vecka när alla arbetssökande som får a-kasseersättning ska skriva in prylar. Hoppas AF har friska servrar som är fulla av utrymme. Det kanske är fler än jag som ska rapportera av runt 50 aktiviteter i september, liksom… Ja, det är lätt att bli negativ när det gäller AF, så allt som är bra med stället genererar ett rejält kryss i innertaket, så att säga…

Ett rejält kryss i innertaket.

Vad händer idag då? Jag försöker stänga öron och ögon för alla glada typer som befinner sig på Bokmässan. Nästa är ska även jag vara där, bara så du vet. För att marknadsföra min nyutgivna bok. (Jag är ironisk här.) Till dess stannar jag här hemma och tar mina promenader. Idag blir det kanske till och med två, för jag ska gå över till Tokerian och köpa pulversoppa till helgen. Bra mycket billigare än Keldas soppor och lite större variation.

Igår kom det pengar från inkomstförsäkringen! Detta innebär att det bara fattas 1 700 kronor för oktober månads budget. Det ska nog baske mig gå att få ihop, det här… Tack, Bliwa, min räddare i nöden! Min totala inkomst denna månad hamnar nu på 7 940 kronor.

Till middag idag slår jag på stort och äter fisk. Har en portion lax med dill- och citronsås samt ris kvar sen Elias var här. Matlådan står på tining. Det blir finemang, det, för nån fisk har jag ju inte ätit alls den här veckan.

Dagens promenad ser jag fram emot, för jag ska testa Runkeeper. Eller Walkkeeper blir det ju för min del. Man ska inte springa innan man har lärt sig gå. Mina fötter är verkligen inte 100 procent än, men de blir bättre. Precis som jag. Eller..? (Retorisk fråga med flera stänk ironi.)

Så ska DU söka några jobb idag, köpa pulversoppa eller promenera? Skriv några rader och berätta. Jag blir rätt glad för all uppmärksamhet jag får. Även om det bara är ytligheter.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Dåliga besked, troll, surskallar och slutynkat

Ett deppoinlägg – med en krydda jävlar anamma mot slutet! För än lever Tofflan!

Tre timmar. Det blev nattens totala sömn. Hade svårt att komma till ro och när jag somnat vaknade jag flera gånger. I morse blev jag väckt vid halv åtta-tiden av att grannarna dammsög. Nån som förstår att ingen vill köpa min lägenhet???

Det är så typiskt a-kassan att förstöra helgen. Att få veta att man bara får ersättning för två veckor och inte fyra, eftersom jag inte kan skicka in månadens andra kassakort förrän tidigast på måndag, suger. Och det är inte heller första gången a-kassan förstör min helg utan tredje eller fjärde. Gissningsvis skickar de ut nån sorts mass-mejl och hos mig råkar dessa landa nånstans mellan klockan 21 och 21.30 på fredagskvällen. Ett sånt där mejl som är lika psykologiskt oövertänkt – för jag kan väl inte tänka mig att det är avsiktligt??! – som att mejla nej på sökta jobb en fredag – utan förklaring, förstås –  (jorå, jag fick två av den sorten igår också). Eller att lämna ett cancerbesked före en helg. Eller att bli varslad dan före midsommarafton. (Been there, done that, seen that.) Jag förstår inte hur människor kan vara så… klumpiga…

Man lämnar inte dåliga besked en fredag, puckon!

Som grädde på moset gick det inte att mejla specifikationen från a-kassan till bolaget som betalar ut inkomstförsäkring. Jag testade på lite olika sätt igår kväll, men det gick inte att mejla bolaget överhuvudtaget. Mina mejl bara studsade. Därför är nu en kopia av specifikationen samt en liten lapp nervikta i ett C6-kuvert jag hittade i mina gömmor. Frimärken hade jag i plånboken, så kuvertet är frankerat och redo att postas idag.

Vilken tur att jag ska träffa bra människor idag! Även om jag ärligt talat helst vill stanna hemma och gråta. Ja, det är sant. Men jag vet att jag mår bättre om jag ger mig ut härifrån detta fängelse/trygga bo. Först blir det lunch på stan med två Twittervänner. En kommer söderifrån, en norrifrån. Den senare, noterade jag, ska ta bilen eftersom h*n känner sig krasslig. Och det är nog smart, det, med tanke på att jag läste hos Uppsalanyheter att det inte går några pendeltåg från Uppsala och norrut…

Inget som går norrut i helgen.

Efter lunchen mellanlandar jag hemma för att plocka upp mina saker och vattna innan jag tar bilen ut till Himlen. Jag känner att jag bara behöver få vara och jag hoppas att Fästmön inte har några stora förväntningar på att jag ska vara glad och tjolahopp, tjolahej idag. Det är man inte när man inte sover ordentligt för att man oroar sig för ekonomin och framtiden. Men Anna vet. Jag skäms bara för alla gånger jag kommer med dåliga ”nyheter” eller pratar om mitt elände. För Anna har ju sitt. Visst är det en stor fördel att ha en familj omkring sig som bryr sig om när man har det tufft. Men man kan inte hela tiden lägga över sin skit på familjen. Man kan inte prata ihjäl sina älskade om sitt personliga elände. Det är viktigt att ventilera med andra man litar på också.

Gissningsvis njuter mina webbtroll och andra belackare alldeles förskräckligt mycket när det är negativa och ledsna inlägg som poppar upp här. Jag ser att trafiken från vissa håll ökar. Det som gör mest ont är nog inte webbtrollets besök, för de är anmälda och den personen är ökänd i cyberspace och ingen att ta på nåt större allvar, har jag fått veta. Nej, det värsta är den före detta vännens besök. H*n som inte ville vara delaktig i en lösning av våra knutar. Märkligt, eftersom h*n ändå inte kan lämna mig ifred… Kan Surskalle vara ett lämpligt tillmäle för denna person?

Finns här en och annan Surskalle, tro?

Dags att sätta fart här med frukost och att fixa till sig. Jag hoppas mina Twittervänner hittar mig – en av dem har jag ju träffat tidigare, men inte den andra. Det ska bli så roligt att ses, bara så ni vet! (Fast jag vet att ni har så ont om tid jämt!..)

Livet är kort. Men jag har rest mig från ynkandet igen. Igen och igen. DET är min lott under min korta vandring här. Retsamt, va?!

Read Full Post »