Jisses Amalia! Jag hade liksom en tid att passa i morse. Klockan åtta skulle jag infinna mig på en plats i Norduppland, som vi Uppsaliensare lite nonchalant kallar länets norra delar (vi i mellersta länsdelen drar hela norra delen över en kam, liksom. Inte helt populärt bland lokalbefolkningen…) Restiden var beräknad till cirka en timma och en kvart. Bara det att när jag kommit en och en halv mil norr om Uppsala beslutade sig vädret för att bli vinter. Tjolahopp bara sisådär! Jag körde helt enkelt in i snöyra i mörkret. Det var hemskt. Fruktansvärt. Det kändes som om jag körde rakt in i ett fyrverkeri, för snöflingorna föll inte lodrätt mot bilen utan bombarderade den vågrätt.
Dum som jag var hade jag dessutom valt Eniros förslag till färdväg. Det innebar att jag åkte på slingriga kostigar, i princip. Stundtals var jag mitt ute i skogen och hade bara granar och furor till sällskap. Men efter ungefär halva resvägen hade jag ett pärlband av billyktor efter mig.
Säkert galna hillbillysar!
tänkte jag. För vägen var kuslig att köra. Riktigt kuslig.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Ont krut förgås inte så lätt!
Och till mångas förtret kom jag fram helskinnad – och till och med i tid! Jag blev intervjuad av två kvinnor, en något äldre än jag, den andra yngre. Vi tillbringade en timma med att berätta vad vi skulle kunna erbjuda varandra ifall det blir nåt samarbete. En anställningsintervju, alltså. Mycket intressant sådan för ett mycket intressant jobb. Men det är det här med pendlingen som gör mig tveksam…
Platsen där jag var idag är säkerhetsklassad och där råder fotoförbud. Därför får du titta på mammakusinen B:a amaryllis vars klockor nu har slagit ut så här fint! Notera också en Kitty Lindsten i svart ram, en underbar tavla om… kommunikation…
I skrivande stund har jag landat på jobbet. Jag har ringt ett par samtal och försökt landa. Jag mellanlandade hemma en stund för att kasta i mig kaffe och mackor och få ett par styrkepussar av Den Mest Älskade.
En krydda i tillvaron är att ett av de samtal jag ringde när jag kom till jobbet kanske innebär en fortsättning här. Inte inom fakulteten, men väl inom universitetet. Jag har förstått att det finns stora behov av kommunikatörsinsatser lite varstans i organisationen. Och plötsligt har jag fått signaler om att två ställen är intresserade av mig. Inte kanske för något fast, men för översyn och vissa därav kommande insatser.
Närbild på en av klockorna.
Det är som om min tillvaro slår volter med mig igen. Och inte är jag sen att hänga på. Vissa dar är livet bara så spännande. Så spännande…
PS Sa jag för resten att jag tycker att turkosa fönsterlampor är skitfult?! Nehej, det har jag visst inte sagt. Då säger jag det nu:
Turkosa fönsterlampor är skitfult! Blä!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 