Det brinner!

Ett brinnande inlägg.

---

 

Det brinner i en av Sveriges tre trästäder, Eksjö. Idag på förmiddagen fick jag nyhetsflashar om branden, som startade redan vid sextiden i morse i Gamla stan. Branden började i en lägenhet i ett flerfamiljshus och en ung kvinna har avlidit.

Branden har redan även orsakat stora materiella skador. Området grundades 1568, men de flesta av husen byggdes under mitten av 1600-talet. Det finns, totalt sett, 54 byggnadsminnen här. Ungefär 200 människor som bor här har nu evakuerats. Elden sprider sig snabbt mellan trähusen, mycket på grund av vinden. Den kraftiga röken gör att Eksjöborna varnas för att gå ut och i stället hålla sig inomhus, med stängda fönster och dörrar.

Gamla stan i Eksjö påminner förstås mycket om Nora, som jag besökte i somras. Men jag har andra minnen av Eksjö. Minnen, som inte alltid är så goda. Det var på lasarettet här min mamma vistades av och till när jag var liten kicka. På den tiden fick barn inte besöka sjuka på lasarett. I stället fick barn vänta tills den sjuka/e var så pass pigg att h*n kunde komma ut i sjukhusparken.

Det var naturligtvis inte lätt för en pappa att försöka roa en liten unge som ivrigt väntade på sin mamma. Pappa tog med sig kameran och knäppte ganska många bilder, bland annat från Gamla stan. Några av dem hamnade i det fotoalbum som pappa gjorde till min 30-årsdag. På det här uppslaget porträtteras en trött fyraåring i Gamla stan i Eksjö:

Bilduppslag med foton från Gamla stan i Eksjö där en fyraåring ivrigt väntade på sin mamma.

För att du ska få ett hum om hur vackert där är, måste jag zooma in ett par av bilderna. Du får bortse från flickan om du retar dig på henne, men min pappas bildtexter tar jag inte bort.

Fyraårig Toffla börjar lessna ur. Här pausar de springande kalasbyxeföredda benen i en mörk gammal port.

Som synes hade min pappa ett ganska tufft jobb att roa sin dotter…

Väldigt trött fyraåring.

Mina tankar går till dem som drabbats/drabbas i Eksjö. Jag hoppas verkligen att branden snart är under kontroll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Willkommen… Bienvenue… Welcome

Ett amaaazing inlägg.

---

 

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mörk dag, ljusa tankar… och tvärtom!

Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.

Idag är det Fars dag. Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.

Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Även om hösten är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.

Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.

Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!

Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.

Min mamma i påskas.

Nu har jag förmånen att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.

Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.

Ljusa tankar mitt i det svarta.

Det gör ont att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig

Nu tycker jag att du är knäpp!

och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.

Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.

Livet är kort.

Read Full Post »