En yxa i nacken

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hasse Alfredson ser väl många som en komiker, en rolig man som gjorde humoristiska saker (filmer, pjäser, shower etc) – om än med en del allvar i det hela – tillsammans med Tage Danielsson. Men han är också författare, bland annat till ett antal deckare. Nu har jag läst en av dem, En yxa i nacken. Tack vännen Agneta, som skänkte boken till mig i stället för att ge den till nån annan!

Berättare i boken är författaren själv, men huvudperson är den pensionerade polisen Albin Winkelryd. Albin blir inblandad i ett mord på en en kvinna. Hon hittas i sitt ensligt belägna fritidshus där hon har blivit yxmördad. Eftersom hon var väldigt rik utgår alla från att det handlar om pengar. Men spåren efter mördaren leder åt olika håll – undre världen, en rymling från Säter, den rullstolsburne pojkvännen, en kvinna den döda haft sex med (ja, ett litet HBTQ-tema, alltså!), den döde makens son… Kort sagt är det ett virrvarr av trådar att dra i. Till sist inser Albin sanningen – och då skjuts han av mördaren.

Nä, nån bok i Nobelprisklass är väl inte detta. Bitvis tycker jag inte den håller så särskilt hög klass alls. Men se slutet gör att totalomdömet höjs något. Mina misstankar stämmer visserligen och det brukar jag se som ett litet misslyckande av författaren. Här blir det emellertid tvärtom, för det blir riktigt klurigt.

Toffelomdömet hamnar emellertid inte högre än på medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Agatha Christie – 125 år den 15 september

Ett inlägg om en deckardrottning.

---

 

Den 15 september är det Agatha Christies födelsedag. I år är det 125 år sen hon föddes och detta har föranlett ett årslångt firande, arrangerat av författarens dödsbo. Bland annat har hennes bästa deckare utsetts av hennes fans. Det blev…

Och så var de bara en

Den boken kom ut 1939 och varken Hercule Poirot eller miss Marple är med i den. På svenska hade den ursprungligen en annan titel, men vid utgivningen 2007 ändrades titeln och blev mer lik den amerikanska.

De flesta av oss har säkert läst nån av Agatha Christies böcker. Hon är nämligen en av världens bäst säljande författare och slås bara av William Shakespeare. Totalt sålde hon 2,5 miljarder böcker på engelska och 1,5 miljarder böcker på 103 andra språk. Inte svårt att bli impad där, inte… Utöver sina 80nånting deckare gav hon också ut romaner under pseudonymen Mary Westmacott. Och så skrev hon pjäser, bland annat långköraren The Mousetrap. Det är en lustig lite pjäs och i slutet fick vi åskådare lova skådespelarna att inte avslöja mördarens identitet. Många av Agatha Christies böcker har filmats, framför allt för TV.

Agatha Christie bland travar av böcker.

Agatha Christie hette som ogift Agatha Mary Clarissa Miller. Hennes mamma var engelska och pappan amerikan, men hon växte upp i England. Under första världskriget jobbade hon på sjukhus och det sägs ha varit där hon fick sina kunskaper om gifter, ett mordvapen hon ofta använde i sina deckare. Och att hon började skriva böcker var egentligen en tillfällighet och handlade om en utmaning från hennes syster.

The Agatha Christie Mystery, en roman om Agatha Christies försvinnande i december 1926.

Agatha gifte sig Christie, men det blev ett olyckligt och kort äktenskap. Agatha och Archibald fick dottern Rosalind tillsammans. Archibald hade varit otrogen mot Agatha, vilket han erkände i slutet av 1926. I december samma år försvann Agatha Christie under elva dar. Hon själv sa att hon hade tappat minnet. Kanske handlade det om att hon bröt ihop, kanske var det ett publicitetstrick. Men det skrevs i alla fall en bok om det, romanen The Agatha Christie Mystery (1978) av Kathleen Tynan (finns i min ägo) och det gjordes även en film 1979 med titeln Agatha, baserad på Kathleen Tynans bok.

Sen blev livet lite ljusare när hon träffade arkeologen sir Max Mallowan. De gifte sig 1930 och varade livet ut. År 1971 blev Agatha adlad. Fem år senare, den 12 januari 1976, avled dame Agatha Christie i sviterna av en förkylning. Dottern Rosalind gick bort i oktober 2004. Dottersonen Mathew Pritchard är hennes enda barnbarn och han lever ännu.

I min samling Agatha Christie-böcker finns, förutom romanen av Kathleen Tynan och programbladet från The Mousetrap, endast ett tiotal böcker. Några av dem hamnade i min ägo tidigare i år tack vare vännen Agneta. Men jag har nog läst de flesta – och även sett en del på filmatiseringar. Nån klar och tydlig favoritbok har jag inte, fast miss Marple är den karaktär jag är mest förtjust i.

Ja, det här inlägget publicerades första gången för nån vecka sen, men jag tyckte att det skulle lyftas fram idag på födelsedagen, så jag publicerade om det.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Willkommen… Bienvenue… Welcome

Ett amaaazing inlägg.

---

 

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

April har 30 dar, men jag är mest intresserad av fyra

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver dagens happening, ett boksläpp.Vilket ju passar ypperligt eftersom det är Världsbokdagen idag!

Jårosaatte… Både Fästmön och jag är aprilbarn, men nu är det inte våra födelsedagar jag är mest intresserad av. I fokus är Magnus Alkarps bok Fyra dagar i april. Och nej, den är inte släppt än, men går att förboka om du backar i ditt läsande här och klickar på länken. På tisdag Idag är det emellertid dags – då släpps boken och då blir det en liten happening på Upplandsmuseet.

Det är ”göbben” till vänster som har skrivit boken till höger i bild.

Förra våren hade Magnus Alkarps pjäs med samma namn urpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Mitt liv var lite enklare då än nu, men lika fullt. Just den helgen Magnus med fru ville bjuda mig på teater firade jag min 50-årsdag på annan ort. För min födelsedag infaller naturligtvis – passande eller opassande nog – under ett av de fyra datumen i april som boken handlar om.

Pjäsen missade jag alltså helt. Därför ser jag extra mycket fram emot att höra författaren själv berätta om påskkravallerna i Uppsala 1943. Jag tackade ja till inbjudan till boksläppet för ett tag sen och jag har inga betänkligheter mot att smita tidigare från jobbet den dagen idag. Det här tänker jag nämligen inte missa! Anna hänger med, förstås!

Vill du höra mer om boken kan du lyssna på Vetenskapsradion i morgon klockan 13.35, tror jag. Annars kan du säkert lyssna i efterhand på nätet. Eller på Radio Uppland där Magnus Alkarp pratar om hur han älskar greker och varför han arbetar på Rhodos, bland annat.

Självklart kommer så småningom en recension av boken på en blogg nära dig. Tills vidare kan du läsa vad jag skrev om Magnus avhandling om Gamla Uppsala. Eller varför inte läsa avhandlingen?

Livet är kort.

Read Full Post »

Strindberg och jag

Om det finns nån författare jag skulle kunna skriva kilometervis om så vore det August Strindberg. Idag är det 100 år sen han dog och med ett enkelt blogginlägg vill jag delge dig som läser mina tankar om Strindberg.

I den här sängen dog August Strindberg.

Jag vet inte vad det var som ursprungligen fick in mig på Strindberg, men under mina tidiga 20-tal, på yngre stenåldern, alltså, blev jag alltmer fascinerad av honom. Hösten 1982 kom jag till Uppsala för att inleda mina universitetsstudier med en första termin litteraturvetenskap. Det blev fyra terminer totalt och litteraturvetenskap är huvudämnet i min examen. Den sista terminen ville jag läsa en specialkurs om Strindberg, men det blev inget av med det eftersom ingen var intresserad av att varken delta i kursen eller undervisa.

En ung August Strindberg.

August Strindberg debuterade som dramatiker, men riktigt känd blev han nog med sin första roman, Röda rummet. Fast då hade han egentligen redan orsakat rabalder med sitt debutalster. Jag gillar mest Strindbergs romaner eftersom jag vet att de innehåller ganska mycket självbiografiskt. Men August Strindberg skrev inte bara dramer och romaner, han skrev lyrik och noveller också. Utöver det målade han fantastiska tavlor och var en ivrig fotograf. Ett tag försökte han göra guld.

Strindbergs liv var minst lika spännande som hans författarskap. Han var gift tre gånger och fick barn med alla sina tre fruar. Det allra första, kända barnet lämnades emellertid bort. Barnet dog redan efter tre dagar. Strindbergs yngsta dotter avled så sent som 2007, 105 år gammal.

August Strindberg porträtteras ofta som både galenpanna och kvinnohatare. Gissningsvis var det mycket svårt att leva i ett förhållande med honom, den store författaren, konstnären, till och med geniet! Det är nog aldrig lätt att leva med nån som skapar saker och som inte har en

nio-till-fem-tillvaro

Har du inte läst nåt av August Strindberg tycker jag att du har gått miste om nåt! Därför vill jag ge dig några lästips:

• Sagor (novellsamling; skrevs för yngsta dottern)
• Från Fjärdingen och Svartbäcken (noveller om August Strindbergs tid i Uppsala)
• Röda Rummet (romandebut)
• Tjänstekvinnans son (självbiografisk roman)
• Inferno (självbiografisk roman som skildrar en av Strindbergs psykiska kriser)
• Giftas (novellsamling med motiv från äktenskap)

Det var mina Strindbergstips har du några???

August Strindberg dog i sängen som jag har bild på ovan. Han var då en mycket ensam man. Om du får tillfälle, besök Strindbergsmuseet, som utgörs av August Strindbergs sista bostad, belägen på Drottninggatan, ganska centralt i Stockholm. Där hittar du hans säng, men också en del av hans fotografier och böcker. Hans arbetsrum med de pedantiskt placerade pennorna är på nåt sätt otroligt rörande.

August Strindberg som gammal man.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som har fascinerat mig med August Strindberg. Men jag tror att det är hans geni såväl som hans konstnärliga förmågor vad gäller såväl ord som bild. Förutom att jag varken är geni eller har några konstnärliga förmågor är vi rätt lika, säger somliga… Skulle väl vara vårt humör då, möjligen…

Tofflan Strindberg???

Read Full Post »

Surt

Dan började så bra och fortsatte med en solig lunch. Jag fick en del småpyssel gjort och på seneftermiddagen levererad ML en fiiin kontorsblå anslagstavla! Och som den muminmamma jag är – ibland – hade jag faktiskt knappnålar i min jobbväska så jag kunde ganska omgående sätta upp lösa lappar som låg och skräpade på skrivbordet.

På eftermiddag kom också ergonomkillen och jag fick lämna ifrån mig det underbara trådlösa tangentbord jag har lånat alldeles för länge, liksom fotstödet. Däremot behöll jag mattan, den med knoppror på – allt för att mina onda fötter ska palla ståendet. Sen sprang jag till S och vi beställde ett nytt trådlöst tangentbord som var mycket billigare än det jag hade lånat. Hoppas att det är lika bra också…

Klockan var ganska prick 16 när jag lämnade byggnaden – för att komma ut i ett ösregn. Snacka om sur överraskning! Messade Fästmön och frågade om nåt skulle handlas på vägen, men fick inte svar förrän jag satt i bilkö och då ville/kunde jag inte kolla sms:et. Anna låg på soffan när jag kom och hade så ont i huvudet att hon mådde illa, så jag åkte och köpte Ipren – trots att tabletten har blivit så tråkig för att tillverkaren vägrar använda den blåa lilla gubben i reklamen för tabletten!!! 

När stod i kassaakön såg jag Gamlingen stå och packa i varor. Jag spände min blåa blick i Gamlingen och Gamlingen måtte ha känt av den eftersom Gamlingens egen blick var sänkt. Sänkt ner i påsen, vägrade möta min. Inte en enda gång till Gamlingen upp på mig. Själv vek jag inte en enda jädra millimeter med min. Vi har gjort varandra mycket illa båda två – jag är inte utan skuld – men till skillnad från Gamlingen hade jag inte misskött mina uppgifter. Det var väl därför Gamlingen blev sparkad – snett uppåt. Själv fick jag gå och jag minns ett sista, otroligt hånfullt mejl från Gamlingen. Det kändes oerhört skönt att inte vika med blicken och att jag klarade av att hålla mitt huvud högt. Men det tog på krafterna och jag kände mig rejält sänkt efteråt. Eller sur, dårå, om du så vill…

Vi åt god tomatsoppa med nån sorts örtklimp samt baguette innan vi tuffade iväg, Anna, Elias och jag till Elias skola där det var Öppet hus med bland annat vernissage och teater. Uppenbarligen gillade Elias ordet vernissage för han sa det flera gånger och jag håller med om att det är ett underbart ord.

Resten av gänget mötte upp på skolan. Först gick vi en runda i klassrummet. Där var det som sagt vernissage av olika konstverk. Ett verk som jag fastnade för var en adjektivinstallation. Barnen hade skrivit adjektiv och målat orden som de känslor de var.

En adjektivinstallation.

Några andra verk som visades var en sorts Picassokopior. De var så färggranna och fina att jag köpte ett vykort. Det ska jag sätta upp på min nya anslagstavla på jobbet!

Elias har gjort den längst ner till vänster. Vill du se en bättre version av bilden, kolla in Annas inlägg!

Efter vernissagen blev det fika i matsalen. Där var trångt som vanligt och en idiot karl vägrade dra in stolen så jag fick sätta mig längst bort från alla. Som straff fick han Annas rumpa på sig,  för han flyttade sig inte ens när vi skulle gå.

Jag träffade en del trevligt känt folk på skolan, bland annat A, P, Mi och Mo. Kändes kul att jag inte är bortglömd! Det händer nämligen så ofta nu för tiden att folk

inte känner igen

mig…

Teatern visades i en annan skola. Barnen hade verkligen lagt ner mycket arbete på pjäsen. Elias hade gjort kulisser, men han kom inte ihåg vilken han hade gjort. Tyvärr var det lite svårt att höra vad skådespelarna sa, annars var det en bra föreställning.

Innan jag åkte hem till mitt skjutsade jag hem Anna och barnen till sitt samt åkte och tankade. Bensinpriset har nu sjunkit under 15 kronor litern, jippiii! Nu hoppas jag bara att strejken på bilprovningen snart upphör så att jag inte får körförbud om några veckor…

I morgon kommer Anna till mig och vi har bestämt oss för räkor och vitt vin. Det innebär att jag måste till mitt favoritställe NOT! och handla efter jobbet i morgon. Gissar att vi får äta inomhus och inte på ballen*, för regnet verkar hålla i sig.

Det har ösregnat i flera timmar och hela jag var genomsur när jag kom in, såväl till kropp och klädsel som till sinnet. Men det känns ändå som om jag vann en seger idag. Det är väl bara så att vissa segrar inte alltid är… glada segrar. Äh, svårt att förklara. Jag försöker bara göra mitt bästa. För det mesta.

Det kan vara jag på bilden med regnkrulligt hår, tjock mage och blåställ. Bilden är tagen på väg till matsalen i Elias skola.

Härom natten drömde jag att gjorde om hela hemsidan för min nya institution. Natten som var drömde jag att jag hade tappat bort min mobiltelefon. I natt hoppas jag att jag får sova drömlöst…

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Magont ska botas med… kultur!

Gårdagens födelsedagsbarn hade önskat köpe-pizza till middag. Ingen av oss var sen att nappa på den idén! En del av gästerna blev ju kvar ganska länge och tanken på att först handla mat och sen tillaga den och hinna klart före Melodifestivalens deltävling 2 kändes stressande.

I lööööv pizza!

Resten av kvällen tillbringade sen Fästmön och jag i TV-sofforna. Elias pendlade mellan TV:n och datorn och Frida hade nog intressantare sällskap än mamma och Tofflan på rummet. Johan höll sig också på sitt rum, schlager är väl inte hans grej. Däremot tror jag böckerna han fick var OK, för han hade börjat läsa en av dem, såg jag. Linn är kattvakt i sin faders hus den här helgen, så henne har vi mest haft sms-kontakt med.

Efter Melodifestivalsdeltävlingen fastnade vi i Sherlock Holmes. Det var en modern version av Baskervilles Hund som visades. Till denna tog vi var sitt glas vin, Antè, samt lite kex, ost och druvor. Vinet hade Anna fått i julklapp av mig eller mamma. Hur som helst, gott var det och detta rödvin ska jag nog införskaffa till mitt vinskåp.

Gott, rött och italienskt.

Inte så konstigt men… jag fick ganska ont i magen i natt. Jag vet inte hur många gånger jag kastade mig ur sängen och in på toa. Hos Anna har jag tur, för toan ligger precis utanför sovrummet. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer, men det blev några vändor… Märkligt, för på kvällen hade jag känt mera som om en förkylning var på gång igen. Det kliade i näsan, jag nös, var täppt och snorig om vart annat och så frös jag. Idag är dessa symtom borta. Magen är inte helt OK, men bättre. Den sa ifrån när jag telefonerade med mamma och jag blev tvungen att avsluta. Två gånger. Så måste man alltid göra med mamma. Det är som om att hon aldrig förstår att nån annan än hon kan vara sjuk. Bli lite akut sjuk, så att säga. Och idag var hon förkyld och alltså sjukast. Men till slut fick jag bli riktigt bestämd och jag hann precis.

Nog om krämpor nu! Jag tänker inte bota dem med nån diet utan med kultur! Fatou mejlade igår och nu har vi bestämt att gå och lyssna på ett föredrag i nästa vecka. Det är Annika Östberg som bland annat ska prata om sin bok, Ögonblick som förändrar livet. Är det nån människa som jag skulle vilja träffa just nu så är det Annika Östberg!!! Vilken tur att hon då kommer hit! Nu får jag ju inte träffa-träffa henne, men jag får lyssna på henne. Urhäftigt! Fatou jagar biljetter just nu, vi får hoppas att de inte redan är slut…

”Ögonblick som förändrar livet” är en mycket passande titel på Annika Östbergs bok!

Ännu mer kultur blir det i veckan! Kära Sysslingen har urpremiär på sin pjäs 4 dagar i april och jag hoppas, hoppas att Anna och jag kan komma iväg!

Nej, nu ska jag gå och kolla om det inte finns några kakor och bullar kvar. Bäst att ladda inför arbetsveckan och röjningen hemma jag ska göra i kväll. Stammarna ska nämligen spolas, så jag måste hem snart och flytta på mattor och grejor. Sen blir det en lång och härligt dusch med hårtvätt…

Read Full Post »

Lokalblaskan söndag har överträffat sig själv!

Jag måste få lov att ge en eloge till lokalblaskan och den söndagstidning jag just lagt till handlingarna! Hela TRE (3) artiklar/motsvarande fångade min uppmärksamhet och jag läste dem från A till Ö, så att säga. Wow!..

• En av artiklarna publicerades med anledning av Strindbergsåret i år. August Strindberg är en av mina gamla favoriter. Under studietiden plöjde jag åtskilliga av hans verk – och genomled, om än på visst avstånd – alla hans kval, perioder, skilsmässor med mera.

Det sades i min ungdom att jag hade vissa utseendemässiga drag gemensamt med min favoritförfattare. Om man tittar på denna bild, av en ung August, skulle det möjligen kunna vara munnen. Och håret. Alltid håret.

När nu snart årets första månad är till ända var det verkligen på tiden att också lokalblaskan uppmärksammade Strindbergsåret. Av nån  outgrundlig anledning väljer emellertid lokalblaskan en annorlunda vinkling: man tar upp Ann-Sofie Lönngrens forskning om ett queerteoretiskt perspektiv i Strindbergs dramer. Man kan verkligen, som artikelförfattaren John Sjögren också gör, fråga sig om inte allt är sagt/skrivet/forskat kring August Strindberg. Ann-Sofie Lönngren håller med om att det finns mycket forskat på Strindberg:

[…] Det är helt bisarrt hur mycket forskning det finns om Strindberg. Men vad gäller hans texter är de så oerhört mångbottnade att de låter sig läsas utifrån frågor som är aktuella även i dag. De öppnar sig också ganska villigt för olika kritiska perspektiv, såsom de könskonstruktivistiska och icke-heteronormativa läsningar som jag själv ägnat mig åt. […]

Ann-Sofie Lönngren disputerade 2008 på erotiska trianglar i August Strindbergs dramer. Även detta kan tyckas… väldigt smalt… Men hon poängterar i artikeln att det är Strindbergs texter som är intressanta och att forskningen har kommit långt från personen Strindberg. Och hon avslutar med att spekulera om August Strindberg i framtiden:

[…] Jag tror inte Strindberg kommer att vara lika intressant och aktuell om hundra år. […] 

• Nästa artikel som fångade min uppmärksamhet var den om Lillemor Östlin, Hinsehäxan. Kvinnan som den nyligen visade TV-serien handlade om. Tyvärr finns artikeln inte att läsa på UNT:s hemsida, men faktum är att den är så intressant att det faktiskt är värt att köpa papperstidningen idag för den! Men strunta då i att följa sidangivelserna på Kulturdelens förstasida som är fel. Rätt sidnummer för artikeln är åtta och nio, som det står på A-delens förstasida…

Artikeln om Lillemor Östlin är välskriven och signerad Marie Ström. Läsaren får glimtar ur TV-serien, som grundar sig på Lillemor Östlins självbiografi, men också på hur Lillemor Östlin lever idag:

[…] 71-åriga Lillemor Östlin är klädd i en elegant pälskappa, färgglad halsduk, har shoppingkassar i händerna […] Hon ser mer ut som en välbeställd kulturtant än en kvinna som tillbringat runt 25 år i fängelse, […]

Vidare får vi också veta om dagens Lillemor Östlin att hon släktforskar med en av döttrarna, att ett av barnbarnen planerar att bli polis och att Lillemor Östlin fortfarande missbrukar amfetamin. Hösten 2010 släpptes hon fri från den senaste fängelsevistelsen. Men nu berättar jag inte mer, köp tidningen och läs!

• Sist, men definitivt inte minst, vill jag nämna Sysslingens krönika med rubriken Uppsala och nazismen. Inte heller den finns att läsa på nätet. Redan krönikans huvud gladde mig eftersom där finns en med verkligheten överensstämmande bild på herr Alkarp. Äntligen! Ämnet för krönikan fattar du om du är normalbegåvad och har läst dess rubrik några rader upp i det här stycket.

Det akademiska Uppsala under 1930- och 1940-talen skildras ofta som tyskvänligt i betydelsen rasistiskt. Men, som Sysslingen skriver i sin krönika

[…] Verkligheten berättar trots allt en helt annan sida av Uppsala, en historia som är både ljus och hoppingivande. Det är berättelsen om nazister, fascister och SS-frivilliga. Men det är också berättelsen om den betydligt större skaran antinazistiska Uppsalabor, de som gömde politiska och judiska flyktingar […] om professorer som saboterade den tyska infiltrationen, om studenter som under sina resor till Tyskland riskerade sina liv  genom att överlämna brev till de politiska flyktingarnas familjer och om poliser som vägrade acceptera de nazistiska kollegor som under påsken 1843 satte kårens anseende i fara. […]

Om dessa fyra dagar, varav min födelsedag IGEN! – minns du datumet för Tjernobylkatastrofen så vet du också vilken dag jag fyller år – är en av dem, handlar Sysslingens pjäs 4 Dagar i april. Den har urpremiär här på Uppsala stadsteater den 18 februari. Se den, för f*n! Det tänker jag göra om jag får ihop till biljetten!..

Read Full Post »

Mini-släktträff med kusiner och sysslingar

Dagen idag var vikt åt en mini-släktträff. Det är inte många släktingar jag gillar att träffa, men idag var det några av favoriterna! Först ut var mammakusinen Barbro med yngsta dotter Helena som kom tuffandes från söder om söder. Det var så roligt att Helena följde med – vi har inte setts på cirka 35 -40 år…

Barbro medförde alldeles för mycket smaskigt kaffebröd, allting hembakat, förstås. Tyvärr fick somliga lov att behärska sig vid fikabordet – vi skulle ju bort på lunch klockan 13…

Efter en stadig kaffetår, dårå, berättade Barbro om sin släktforskning på sin pappas sida. Barbros pappa och min morfar var bröder, så det är ju också min släkt. Hon har verkligen forskat och kommit långt och hittat en hel del lik levande i garderoben, bland annat en halvfaster i Småland.

Strax före 13 packade vi ut oss, mamma och den senares rollator som mest var besvärlig idag. Rollatorn, alltså, inte mamma. Efter anvisningar for vi till en parkering varifrån vi gick respektive rollade hem till Magnus och Eva-Lena. Åter fick jag sitta i deras supermysiga kök!!!

Damerna mitt emot mig, från vänster Eva-Lena, mamma, Barbro och Helena.

 

Magnus och Eva-Lena har ett fantastiskt härligt hem. Dessutom serveras där alltid så god mat! Risken är att jag snart börjar

råka komma förbi

vid middagsdags…

Värden grejar med sin kamera, ovanligt nog…

 

En suverän vegetarisk lunch med massor av spännande samtal om släkten gjorde att vi gärna hade blivit sittande. Men en av dagens utflykter gick till Magnus mamma som vilar på Gamla kyrkogården.

Vi tände marschall och lämnade tulpaner och videkvistar, tyvärr blev bilderna kassa eftersom det hade börjat skymma.

 

Så vände vi tillbaka till det mysiga hemmet och fick oss ånyo lite till livs, föregått av några spännande bilder från Magnus gömmor.

Värden med pannan i djupa veck. Bilden något Photshoppad vad gäller ”det konvexa”. Notera utmärkelsen på kylskåpsdörren bakom!

 

Fyra mätta tanter i varierande åldrar rullade sen mot sina två bilar. Mamma och jag skildes från Barbro och Helena på Tokerians parkering – med planer på återträff den 18 februari nästa år när Magnus pjäs har urpremiär på Uppsala Stadsteater! Det blir otroligt spännande!!!

Brandenburger Tor à la Jesper får symbolisera släktdörren som öppnats!

 

Och ja, Agneta! Jag kom ihåg att hälsa från dig till Eva-Lena! 😛

Read Full Post »

Upplevelsen är min

Uppdaterat: Och mitt gamla X skriver att hon inte förstår vad hon har gjort… Nej, mycket till självlinsikt finns inte där. Hur som helst, jag vill inte ha besök av detta gamla X på min blogg. Försvinn ur mitt liv! Det är inte svårare än så.

 

Nej det var dumt att tro att det skulle hjälpa att vädja. Besöken från Bitten och AK fortsätter. Jag gissar att syftet är att knäcka mig och jag kan tala om att ni lyckas en bit för varje besök. Jag förstår inte vad det är ni annars vill uppnå? Och så undrar jag om ni blir jätteglada sen när ni lyckas? Min upplevelse är att ni är sjuka som gör så här. Jag känner mig förföljd. Det är som sagt min upplevelse. Att jag är stalkad.

Som vanligt kommer så gott som inget stöd från andra läsare. Nej, det är ju farligt att ta ställning, att uttrycka sympati etc. Jag känner igen det så väl från min förra arbetsplats och bland före detta vänner. Bakom ryggen går det att snacka och spekulera och tycka synd om, rentav. Men ingen, ingen, tog eller tar min sida öppet.

Det är äntligen vardag och även om jag har semester kan jag inte sova. I natt har jag emellertid sovit cirka fem timmar och det är mycket! Jag är ledig den här veckan också och jag ska väl hitta på nåt som roar min mamma. Men det som roar henne mest är shopping och jag verkligen får  kämpa för att orka ens gå in på Tokerian eller Heidan, bland folk. Så jag får se det som träning… Det är ju inte mycket bättre att sitta hemma och känna sig förföljd av två… gamla tanter som borde ha bättre vett än att ägna sig åt detta…

Går ni förföljare igång på att äntligen få känna makt???

 

På fredag blir det eventuellt en mini-släktträff i Luthagen med Sysslingen, E-L och barnen, kanske,  samt mammakusinen B och A. Jag har ju nyss läst Sysslingens avhandling och är mycket spänd på att höra om hans pjäs om påskupproret i Uppsala, en pjäs som har urpremiär den 12 februari på Uppsala Stadsteater och en pjäs som verkligen handlar om förföljelse och stalkning i en mycket större omfattning än den jag är drabbad av…

Jag är trött. Blåsten avtog under natten, men jag tror att det fortfarande är varmt ute. Huset är ovanligt tyst, kanske fler än jag har insett att julefrid faktiskt kan råda även efter jul när man har ledigt. Det är rätt skönt…

Read Full Post »