Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘valår’

Ett amaaazing inlägg.


 

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett politiskt korrekt redovisat inlägg.


 

Oj så tiden springer på! Nu har det snart varit maj månad i två veckor. Men den 1 maj ligger inte längre bort i tiden än att Tofflan, under den gångna veckan, undrade om du demonstrerade den 1 maj. Det är ju valår i år och även om den här bloggen försöker att inte ta ställning till nåt parti, är politik en aktuell fråga och en fråga som intresserar mig som driver och skriver bloggen. Det är också en svår fråga att diskutera, eftersom den så ofta skapar starka känslor och vänner blir fiender, till och med. Därför har jag valt att inte ta nån partipolitisk ställning här på bloggen, trots att jag är intresserad av ämnet.

Så här fördelade sig de 26 inkomna svaren (procenten något avrundad):

85 procent (22 personer) svarade: Nej. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Ja. 

Fyra procent (en person) svarade: Other:
jag demonstrerade i mitt hjärta – inte ute på byn.

Ingen svarade: Jag stod bredvid och såg på.

Stort TACK till dig som klickade ett svar! Jag hoppas att du har tid och lust att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Det är valår i år. Då brukar man bli pådyvlad människors åsikter i stil med

Du röster väl på X-partiet?

Jag tänker inte pådyvla nån mina åsikter, men den här veckan undrar Tofflan om du demonstrerade den 1 maj. Jag är nyfiken helt enkelt och bland annat därför att Vänsterpartiet hade flest antal deltagare i sin demonstration här i Uppsala än nåt annat parti.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Det är också inne i frågan du kan kommentera den, inte vid det här inlägget. Stort TACK på förhand för att du deltar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan skriver om att kvinnor ligger i topp när det gäller användandet av sociala medier. I alla fall om kvinnorna är politiker. 


Svenska Dagbladet har gjort en undersökning som visar att kvinnliga politiker är mest framgångsrika i sociala medier.
Tidningen har sammanställt en lista på de 50 politiker som är mest framgångsrika inom sociala medier. Nu ska man ju ta såna här listor med en nypa salt, men listan ger ändå en viss indikation. Och man kan inte mäta i flest inlägg eller följare utan det är ju engagemanget som är det viktigaste i det här fallet, när man ska visa framgång, eller hur?

Svenskan har därför, tillsammans med en konsult, gjort på det här viset:

[…] Vi har inte bara tittat på politikernas egen aktivitet utan också på hur ofta de omnämns av andra, hur ofta de retweetas, hur snabb ökning av följare de har, och vi har undersökt flera olika plattformar som Twitter, Facebook och bloggar. […]

Genom att göra så här får man en annan tyngd i resultaten, tycker jag.

I Svenska Dagbladets topplista hittar vi inte mindre än åtta kvinnliga politiker i i topp tio. Konsultens förklaring till detta är:

[…] De [kvinnliga politiker] kan ha svårare att slå sig fram i traditionella partistrukturer och hittar i de sociala medierna nya sätt att nå ut och styra bilden av sig själva. […]

Låter ju ganska troligt, om en Toffla själv får tycka. Och det får hon, för det här är hennes blogg.

Mest använt är Twitter, trots att Facebook har flest antal konton. Men på Twitter når man snabbt ut till opinionsbildare såsom journalister och reklammänniskor. Och Tofflor.

Valåret 2006 var bloggen en av de nya kommunikationskanalerna som användes av politikerna. Fyra år senare ansågs Facebook och Twitter vara de mest använda/användbara kanalerna. För nästa valår, 2014, spår man en viss revival för bloggandet. Kanske används även Instagram. Och så Fejan och Twitter, förstås.

Så här ser topp tio ut i Svenska Dagbladets politiker-i-sociala-medier-lista (siffrorna bakom partibeteckningarna är poäng som handlar om till exempel retweets, omnämningar av andra etc.):

  1. Annie Lööf (C) 92
  2. Gudrun Schyman (FI) 92
  3. Maria Ferm (MP) 79
  4. Caroline Szyber (KD) 72
  5. Gunnar Hökmark (M) 72
  6. Aron Modig (KDU) 69
  7. Veronica Palm (S) 68
  8. Maria Larsson (S) 66
  9. Carl Bildt (M) 64
  10. Maria Wetterstrand (MP) 64


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter Daniel Sjölins som vanligt förnumstiga inledning ihöstens första Babel på SvT 2, blev det så äntligen dags för porträttet av Louise Boije af Gennäs – Sveriges mest utskällda författare. Hon har bland annat blivit portad i riksdagen och fått kritik för att hon är var öppen om sitt förhållande med en annan kvinna. På 1990-talet ”fräste” hon ur sig böcker, enligt programledaren. Men nu är det dags för både roman (en planerad trilogi) och pjäs. Skillnaden är att nu, tio år senare, är hon accepterad – gift med en man och tvåbarnsmor.


Tio år sen sist… Louise Boije af Gennäs har kommit ut med första delen i en trilogi.

                                                                                                                                              Valår är det i år – och val och politiker var det också i kvällens Babel. Olof Palme lyfts fram, naturligtvis med anledningen av den nya biografin om honom. Ett intressant porträtt av en spännande man, lysande talare och som mycket ung handplockad som assistent till dåvarande statsministern… Och så dödsskjutningen 1986 och den därpå oändliga mordutredningen.

Därpå blev det satirdags. Då dyker tramsiga Peter Settman upp i studion tillsammans med serieskaparen Liv Strömquist. MEH!.. (Bara PS:s uppdykande i ett litteraturprogram är… satir… Men så var han ju egentligen enbart i studion för att marknadsföra en kommande TV-serie där han ska vara programledare.) De båda diskuterade politisk satir med programledaren och jag insåg att triangelns kvinna har samma sjukdom som jag: liksom-sjukan… Författaren Lena Andersson anslöt sedan och hon har skrivit satirer som inte nödvändigtvis är HUMORISTISKA satirer… Hängeru me? Det gör knappt jag…

Nästa reportage handlade om paret Maria och Jan Berglin, två mediaskygga seriesatiriker. Berglins stornäsor hittar alltid sina läsare! Mycket kommer från det Berglinska hemmet i Gävle.

Veckans boktips blev:
Louise Boije af Gennäs: Väninnan av Eva Franckell
Liv Strömquist: Yarden av Kristian Lundberg
Lena Andersson: Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf

Tyvärr skymtade Bob Hansson förbi mot slutet… Suck… Den här säsongen ska han tramsa kring lycka, men jag orkade inte lyssna hur. Nästa vecka besvaras frågan om man kan skriva sig frisk! Intressant…

Read Full Post »

Jag VISSTE att det var nåt särskilt med den 1 september. Jag VISSTE det! Och faktum är att det är andra året i rad som Stockholmarna ”firar” Fluortantens dag!

För tillället är ett hundratal fluortanter ute i på olika håll i stan och erbjuder fluor och till lunch, det vill säga vid 11.30 till 12 samlas tanterna och ett gäng politiker på Hötorget för fluorsköljning och intervju. Bästa av allt: Fluortanterna ska sjunga en sång på temat ”Fluor, vila, vatten”!


Här är en fluortant in action. Bilden är lånad från Aftonbladet och en bra artikel om Fluortantens dag förra året.

                                                                                                                                                           Syftet med dan är förstås att Fluortanterna ska visa sig, men också naturligtvis att slå ett slag för tandhälsa. Eftersom det är valår i år håller sig dessutom politikerna framme.

Bor du i Stockholm så ta tillfället i akt och sno åt dig en gratis fluorsköljning!

Read Full Post »

Gissar att jag inte är den enda som har hört och som använder uttrycket

Men det är ju sånt som händer…

Det handlar om små olyckor, små förtretligheter i vardagen. Sånt som händer bara så där, liksom. Som igår morse, till exempel. Jag packade upp en ny ost ur en nästan inbrottssäker plastförpackning. Skulle sen skära bort den läskiga kanten på ostens baksida. Hepp! Så gick ostbiten i två delar…


Jag är inte jättestark, men lyckades ha itu denna starka ost, Morfars brännvinsost

                                                                                                                                                          Sånt som händer, liksom…

I morse drällde Fästmön insulin på köksgolvet. Bara för att hon har rätt dåligt om varan i fråga. Och en underbar doft (NOT!) sprider sig i lägenheten… Insulin luktar allt annat än godis, kan jag meddela. Men det är sånt som händer, inget att göra nåt åt. De två, tre dropparna torkades upp och ärligt talat har lukten nästan upphört. Sånt som händer… Inget att hetsa upp sig för.

Annas mamma ringde när jag höll på att ställa fram frukost idag. Vi ska evntuellt till Slottet på kaffe i morgon. Hon berättade att barnens moster äntligen fått hjälp med sitt ben. Och kan man tänka sig, det visade sig vara nånting liknande jag har. Så det ska bli intressant att höra vad doktor Anders säger i morgon eftermiddag. Vem vet, det kanske blir att skutta upp på operationsbordet. Fast där jag bor verkar det vara rena rama turen om man kommer så långt i vården innan det blir bensår. Skamligt, men det är sånt som händer. Här. Tyvärr. Och det är valår i år…

Idag gör vi en utflykt norrut för att kolla om det finns några roliga loppisar längs med vägen. Inte för att jag på nåt sätt behöver fylla mitt hem med fler prylar, men det är gratis – och kul – att titta. I kväll blir det en tur till Förorten för möte och för att träffa barn och unga. Sånt som händer… Idag. Här.

Read Full Post »

Pensionärerna ska få sänkta skatter. Det framgår tydligt och klart av såväl borgarnas valtal som sossarnas. Frågan är bara hur mycket – och vem man kan lita på. Just nu pågår en märklig sorts omvänd fattighjonsauktion där den som bjuder mest sänkt skatt tror sig få flest röster från pensionärerna. Jag vill hävda att pensionärerna är klokare än så att de går på valfjäsket. För räknar man på det hela gör det ingen pensionär till nån höginkomstagare, precis…

Redan i september förra året skrev jag om att pensionärerna skulle få sänkta skatter. Då handlade det om att regeringen ville sänka pensionärernas skatter med hela (!) 100 – 160 spänn i månaden… Men i år är det som sagt valår och då brassar man på . Sossarnas Mona Sahlin lovade i sitt sommartal i Tanto att skillnaderna mellan vad pensionärerna och löntagarna betalar i skatt ska bort senast 2014. Det handlar om 10 miljarder spänn totalt som staten inte ”får” tillbaka längre då i form av skatter. Men moderate statsministern Fredrik Reinfeldt vill sänka skatterna för alla med hela 20 miljarder den kommande mandatperioden. Av dessa sänkningar skulle 15 miljarder gälla löntagarna och 4,8 miljarder pensionärerna. Sossarna har därefter lagt sig på 17,5 miljarder.


Så här mycket mer kanske pensionärerna får om sossarnas förslag går igenom. Inte mer, alltså.

                                                                                                                                                        Jag blir så trött. Jag blir så väldigt trött. För det första anser jag att det inte finns något som helst skäl till att en pensinär ska betala högre skatt än en löntagare. I stället tycker jag att dessa pensionärer, som ofta har långa och tuffa arbetsliv bakom sig, ska betala lägre skatt. Dagens pensioner är så usla att det är rent fantastiskt ibland att se hur de äldre klarar av att få sin ekonomi att gå runt. Kanske värt att tänka på nästa gång du häcklar tant Agda för att hon samlar tomburkar eller står och fipplar med rabattkuponger i kassan på ICA.

För övrigt, om du räknar om Mona Sahlins skattesänkning skulle den i genomsnitt ge pensionärerna 700 kronor mer i månaden. Fredrik Reinfeldts förslag skulle ge ännu mindre, troligen inte mycket mer än det regeringen ville ”ge” pensionärerna i september förra året. Bara det att i år är det valår och då ska det slås upp och lyftas fram att man vill sänka skatterna för pensionärer.

Trött man blir…

Read Full Post »

Idag läste jag igen i lokalblaskan om satsningen på HBT-utbildning av personal inom tandvården (som vanligt glöms Q:et bort i förkortningen). Det kan man tycka vad man vill om. Jag vet många som anser att det är puckat. Och det har redan kommit in en kommentar från en sur gubbe på lokalblaskans hemsida där artikeln finns att läsa. Nu är en tredjedel av alla kliniker samt den administrativa personalen utbildade.

I papperstidningen är artikeln lite längre än på nätet. Där kan man bland annat läsa att de flesta som genomgått utbildningen är mycket nöjda. Utbildningen har lett till bra diskussioner på arbetsplatserna, enligt direktören. Och även om tänder bara är tänder också på HBTQ-folk så är tanken med utbildningen att lära sig att bemöta folk utan att diskriminera dem. Det kan handla om att ställa rätt frågor, men också att inte ta för givet hur en viss person lever. Tycka vad man vill om detta, men inte gör dessa utbildningar nån skada…


Oavsett vilken väg du har valt ska du inte behöva vara rädd för att gå ut.

                                                                                                                                                     Skada och sårar gör emellertid den insändare i dagens blaska som jag läste i morse och som gjorde att jag gick i taket. En kvinna i Uppsala ondgör sig i insändaren om den uppmärksamhet och plats i media som Pride får. Gratisreklam, menar hon. Och dessutom tycker hon att grundlagarna börjar få en annan innebörd eftersom hon har uppfattat det som att samhället 

[…]anpassas efter en grupp människor vars åsikter faktsikt inte alla delar. Om tolerans är detsamma som tyst acceptans och medhåll med allt, är tolerans inget för mig. Om demokrati är att den som säger något annorlunda eller vågar kritisera smutskastas och anses vara hatisk och trångsynt, är demokrati inget för mig. […]

Hon ifrågasätter varför en viss grupp får så stort utrymme i media och i politiken.

[…]Vem är det mest synd om egentligen? De misshandlade barnen, dem som utsatts för övergrepp, de segregerade invandrarna – eller de stackars homosexuella, bisexuella och transsexuella. […] Och som pricken över i får de en extrem dos av allt de önskar under Prideveckan varje år. Räcker det inte nu?

Jag kan bara ta mig för min panna och åter igen konstatera fakta: Pride är EN VECKA om året. EN VECKA om året får HBTQ ett visst utrymme i såväl media som politiken. Resten av året är det faktiskt ganska tyst om HBTQ-frågor både i media och i politiken. (Detta trots att vissa hävdar att de minsann… etc etc). Att det dessutom är valår i år är säkert en bidragande orsak till att så många politiker PLÖTSLIGT var ivriga HBTQ-fantaster under Pride…

Att jämföra HBTQ-gruppen med andra utsatta grupper som misshandlade barn, personer som utsatts för övergrepp och invandrare är som att blanda till korten lite. Många HBTQ-folk tillhör nämligen de tre nämnda grupperna – ibland för att de är just HBTQ. Och det är DET som vi vill ska förändras!

Kan man inte ta att HBTQ-folk blir upprörda över såna här insändare då kanske man inte ska sticka ut hakan och skriva sånt här. Alla har rätt till sin personliga åsikt. Om insändarskribenten nu är så fruktansvärt trött på HBTQ-frågornas stora plats i media – varför skriver hon då en insändare till en tidning?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag kan bara säga att det enda jag vill är att slippa vara rädd för att bli överfallen när jag går ut, att bli kränkt på min arbetsplats, att bli ignorerad i vården, att få hatbrev, snuskiga telefonsamtal och annat skit – BARA FÖR ATT JAG TILLHÖR HBTQ-GRUPPEN. Mitt sätt att leva skadar ingen annan. Låt mig bara få vara.

PS Tyvärr finns insändaren inte att läsa på hemsidan.

Read Full Post »

Återigen pågår det ett krig i bloggvärlden. Den här gången mellan Marcus Birro och Rickard Engfors med flera. Det är synd. Det är väldigt synd. För jag tycker att flera av de krigande har sunda och bra åsikter. För det mesta.

Marcus Birro skriver i sin blogg att han tycker att det var roligare förr i tiden när folk var arga på honom. Han känner sig straffad för att han har twittrat negativt om Pridefestivalen, som han benämner veckan som gick. Han känner sig också anklagad för att vara lättstött, indignerad, känslig.

Jag tror inte att det var roligare förr när nån var arg på en. Jag har ofta stuckit ut hakan – och folk BLIR arga, det är oundvikligt när man är kritisk och har åsikter. Men att vara känslig ser jag inte som nåt negativt, snarare som nåt mycket mänskligt och mycket fint.

Däremot ser jag på Pride med lite andra ögon än både Marcus Birro och Rickard Engfors. Jag ser inte heller Pride som en festival i första hand. Jag kan förstå om paraden kan upplevas som en karneval i färger och människor av alla de slag. Det är ju de spektakulära som syns, de ”vanliga grå” finns där också, om än inte lika synliga.


Jag är rätt grå, till exempel.

                                                                                                                                                         Pride är inte heller nåt spektakel. Det är en vecka om året som utvecklats ur de tidigare homosexuella frigörelseveckorna. En vecka om året när HBTQ-folk kan vara sig själva till hundra procent. I Stockholm, framför allt. För det finns även Pride-veckor i mindre städer, men i Stockholm vågar man synas lite mer.

Det är nämligen så att det inte alltid är så lätt att bara få vara den man är – med sina fel och brister – i sin hemstad. Och när såna som jag kanske också är invandrare, arbetslösa, sjukskrivna, frånskilda – då blir det dubbelt jävligt.

I år är det valår. Det är också första gången jag noterar att samtliga partiledare på ett eller annat sätt deltog i Pride. Var var de alla de andra åren?

Att raljera om nåns ofödda barn är simpelt. Det är extra elakt om det handlar om ett barn som har änglasyskon. Att raljera om transpersoner är också simpelt. Dessa människor för ofta flera kamper. Att uttrycka sina åsikter är inte simpelt. Det är att våga. Men man får vara beredd på käftsmällar när ens åsikter inte passar in. Käftsmällar i form av kommentarer som är så kränkande att jag inte kunde publicera dem till inlägg som handlade om hur media bevakade Pride.

Marcus Birro och Rickard Engfors, två personer som har åsikter, som är smarta och som är känsliga, kreativa, konstnärliga, kompetenta. Kliv upp ur sandlådan och respektera varandra i stället för att käbbla.

Read Full Post »