Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘influenser’

Ett inlägg om en bok.


 

FärjanJohn Ajvide Lindqvist i kombo med en färjekatastrof. Så skulle jag snabbt kunna döma och generalisera boken Färjan av Mats Strandberg. Och visst finns influenserna från Ajvide Lindqvist där, men det finns nåt mer. Tack till vännen Jerry för den fina julklappen som jag så gott som har sträckläst!

Över tusen personer är på väg över Ålands hav till Åbo, om jag inte minns fel, för att partaja. En vanlig 24-timmars-kryssning som Baltic Charisma har gjort miljoner gånger. Men den här natten är nåt ondskefullt med på båten. Läsaren får följa vissa utvalda resenärer och personal under denna skräckresa.

Mats Strandberg kan det här med att bygga upp stämning och spänning. Jag tror bestämt han har övat sig genom en viss ungdomstrilogi som utspelar sig i fiktiva Engelsfors. Den som börjar läsa Färjan kan bereda sig på en riktigt kuslig resa. Men Mats Strandberg har också tidigare skrivit andra romaner där han är utomordentligt duktig på att porträttera människor. Författaren är otroligt duktig på att skapa trovärdiga karaktärer, även unga sådana. Och HBTQ-personer.

Men… jag vet inte om det fiktiva/övernaturliga skräckinslaget i den här romanen med trovärdiga karaktärer tilltalar mig fullt ut. Tyvärr känns det som om nåt saknas, som om det inte blir riktigt trovärdigt totalt sett. Vidare noterar jag att författaren har vissa grammatiska problem med de och dem med mera. (Dessutom går det naturligtvis inte att låta bli att tänka på en viss verklig färjekatastrof. Det hade inte varit läge att ge ut den här boken tidigare än 2015.) Fast va 17, den här boken är riktigt, riktigt spännande! 

Toffelomdömet blir högt, trots mina invändningar.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett amaaazing inlägg.


 

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

Så rätt i tiden. Det är fyra ord som skulle kunna sammanfatta evenemanget vi bevistade igår kväll på Uppsala Stadsteater. Men det är så mycket mer. Det är svårt att hitta ord som ingen annan har använt, säkert. (Nu läser jag aldrig recensioner i förväg, men…) Cabaret var en helt fantastisk föreställning!

Vi hamnade ganska omgående på The Kit Kat Klub där Sally Bowles är stjärna. Men scenen när den amerikanske författaren (Cliff) sitter på tåget till Berlin ger oss en tydlig vink om att allt inte riktigt står rätt till i Tyskland. Strax slår Sally klorna i författaren, emellertid, och tar honom med ut i ett dekadent nöjesliv, där allt går ut på att partaja, sexa, blunda för verkligheten… Så mycket skrivet blir det inte.

Fast det går inte att blunda. Den nya tidens influenser kryper närmare och till och med ända in hos fräulein Schneider,  Cliffs och Sallys hyresvärdinna. Det står inte på förrän glas krossas, precis som drömmar. Föreställningens slutscen kan jag inte tolka annat än… ett fruktansvärt farväl…

Tja som du förstår kan jag inte berätta för mycket. Den som trodde att Cabaret på Uppsala Stadsteater slaviskt följer filmen eller boken tror fel. Som alla pjäser/musikaler är det en tolkning. Jag tycker, på ren svenska, att det är en förbaskat fantastiskt bra tolkning. Det går inte allt låta bli att tänka på det som sker i Sverige detta valår, till exempel. Jag blir ganska rädd, när jag associerar.

Sarah Dawn Finer är en underbar Sally Bowles! Det är nästan så jag vill utbrista:

Glöm Liza Minelli!

Oscar Pierrou Lindén

Oscar Pierrou Lindén. Ur programbladet.

Men de gör båda sina tolkningar av rollen på allra bästa sätt. Bra rollprestationer gör även Babben Larsson, som fräulein Schneider och Oscar Pierrou Lindén, som konferencieren. Dansarna är enormt duktiga! Den svagaste i föreställningen är dock Francisco Sobrado i rollen som den amerikanske författaren Cliff. Och det är lite synd, för även den rollen är viktig. Samtidigt glänser alla de övriga så att man nästan kan bortse från detta.

Det rådde fotoförbud i salongen, så några egentagna bilder får du inte se av det skälet att jag lydde lagen och inga tog. Jag tycker att du som har missat Uppsala Stadsteaters uppsättning av Cabaret ska masa dig dit, men snabbt – föreställningen ges endast maj månad ut.

Tusen tack, Anna, för den fina födelsedagspresenten! Och tusen tack, Sarah Dawn Finer & crew! You were amazing!

Toffelbetyget blir det högsta, jag drar inte av för en yttepyttesvag presentation, när alla andra glänser!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

böcker1

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.


I artikeln kopplar Lisa Irenius samman
de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.


Livet är kort. 

Read Full Post »