Med oljad kvast och ett sinne smort med lotion…

Ett kärringinlägg så här den 1 april.

---

 

En riktig påskkärring.

Det drar ihop sig. Idag har jag oljat kvasten och ska bege mig neråt landet. Jag gillar att köra bil, jag gillar att resa – även om resmålen inte är så exotiska som ”alla andras”. Att byta miljö är aldrig fel, inte för en livegen.

Natten har varit sisådär. Jag har haft värk och vaknat flera gånger för att hitta en bekväm sovställning. Det blev inte många timmars sömn, så jag får nog stanna och dricka kaffe på vägen för att inte somna bakom ratten.

Datorn följer förstås med ner till mamma och jag hoppas att routern funkar lika bra som den brukar. Den funkar nämligen bättre hos mamma än hos mig, irriterande nog. Ett och annat blogginlägg blir det nog under påsken. Jag behöver få skriva om de hushållsgöromål och annat jag hjälper min mamma med, vad vi äter etc. Sen måste ju den som inte är intresserad av att läsa sånt läsa det jag skriver. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om olika skäl till att jag bloggar. Men jag repeterar mina skäl och sammanfattar dem så här:

• att föra en sorts dagbok, eftersom mitt minne är lite kort
• att upprätthålla mitt skrivande (det är en konst som alla inte klarar av att skriva om next to nothing)
• att använda vissa texter som arbetsprover
• att hålla utspridda vänner och familj informerade om vad som händer hos mig
• att ta in skrivuppdrag (därav trista inlägg med stapeldiagram och siffror en gång i månaden)
• att utbyta tankar och kraft och mod och tips med andra som befinner sig i liknande läge som jag
• att ventilera och diskutera personliga ledsamheter och annat som inte är till för allas ögon (bakom lösen)

med mera

En RIKTIG påskkärring.

Sen får andra göra som de vill. Jag läser många andra bloggar, men bloggar som inte uppdateras så ofta tappar jag intresset för. Inte heller läser jag bloggar där man skriver om för mig ointressanta saker. Jag skulle aldrig för mitt liv stå ut med att läsa sånt som inte lockar mig. Jag skulle inte ens sänka mig så lågt som att skriva ett elakt blogginlägg om att folk bloggar om ointressanta saker. Vi har alla våra skäl att blogga – en del vill sälja saker, andra vill marknadsföra sig själva, nån vill skriva dagbok.

Det jag har märkt – och skrivit om! – är att vissa lättsammare saker ofta får fler kommentarer och gilla-markeringar än sån som jag själv uppfattar som djupare. Samtidigt minskar inte antalet visningar. Det är fascinerande och lärorikt att använda sociala medier. Jag lär mig varje dag om sökmotoroptimering, med mera, vilket jag har nytta av i kommande uppdrag. Och jag testar vad som går hem i olika kanaler och för olika målgrupper.

I mitt fall är det de personliga inläggen som är de mest lästa. Kanske för att jag skriver om mitt enkla liv som inte innefattar roliga middagar med kompisgäng (knappt ens lunchdejter!), after work, trädgårds- och huspyssel, barnbarn utan där jag – i text och bild – häcklar mig själv och min matlagning, svär över tillvarons förtretligheter och tvättar min smutsiga byk halvoffentligt. Min tillvaro är inte perfekt – och det kanske är därför jag har så många läsare. Jag tror nämligen att några av oss börjar bli rätt trötta på alla tip-top-texter om salighet i form av inredning, smink, kläder, shopping och andra saker som jag tycker är ytliga – även om jag har all respekt för om andra har nåt av detta som genuint intresse. Bara för att jag inte gillar det behöver jag inte vara elak, eller hur?

 

---

 

Det är första april idag och jag har ärligt inte lurat nån i det jag har skrivit ovan. Men jag misstänker starkt att det här inte är nåt annat än aprilskämt:

Kommunen vill ha tillbaka tårtpappersfasaden från Åhlénshuset

Hård kontroll av färger väntar husägare

Fotoförbud med selfiepinne väntas i Uppsala

Google

ICA betalar broavgiften

Har DU sett några bra aprilskämt idag??? Eller har du rentav trillat dit och blivit lurad??? Skriv några rader i en kommentar och berätta – så kan vi skratta tillsammans!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Happy Valley

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär för brittiska TV-serien Happy Valley på SvT 1. Jag gillar ju brittiska thrillerserier så danska Dicte, som gick samtidigt på TV4, fick stå tillbaka och spelades in på DVD-hårddisken. Jätteskönt att kunna glo sen och spola förbi reklamen!

Catherine i Happy Valley har mycket på sin tallrik. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Ben Blackall, BBC)

 

Happy Valley utspelar sig i ett lantligt Yorkshire. Droger, arbetslöshet och diverse annan misär är vardag för polisen Catherine. Själv bor hon med sin syster, före detta knarkare, och sitt våldsamma barnbarn Ryan. Ryans mamma tog livet av sig efter en våldtäkt. Catherines man orkade inte med situationen utan skaffade sig en ny fru. Men när han nu ska bli arbetslös eftersom tidningen där han arbetar som journalist ska läggas ner, är det Catherine han kontaktar. I samma veva blir mannen som Catherine tror våldtog dottern frisläppt från fängelse – och en ung flicka kidnappas. Kidnapparna begär en miljon i lösen.

Ja det låter lite mycket… Och det är det. Det blir lite väl mycket som vi tittare förväntas ta in i detta första avsnitt av sex. Samtidigt känns den dryga timmen programmet pågår ganska seg, trots att det händer saker hela tiden. Men, som sagt, det händer för mycket och det känns lite för rörigt.

Toffelomdömet för denna första del blir inte mer än medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har det hänt igen: Facebookade om jobbet – och fick det inte!

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.

Nu har det hänt igen! En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Som en katt

Ett inlägg om min mamma, numero Una.

Min mamma är som en katt. Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma fotad igår kväll.

Det blev aldrig detsamma när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.

Livet är kort.

Read Full Post »

Finfin tisdag

Ett inlägg om denna novembertisdag.

Det slutade regna framåt dan. Jag lämnade New Village vid lunchtid och hetsade ut i trafiken.

Yiiiiiihaaaaaaaaaaaaa!

Vägarbeten sinkade mig. Men till slut mötte jag Klara. Det var alltför länge sen!!!

Klara fipplar med sin mobil.

Jisses så nervös jag var! Ja inte för att träffa Klara, utan för intervjun! Att hänga med Klara var bara så kanon – jag glömde nästan bort nervositeten. Nästan, vill säga.

Klara är den normala till höger i bild. Jag är den med dubbelhakorna till vänster på bilden. Den som har en bebisscarf runt halsen.

Syftet med träffen var att fika. Det är inte precis så att vi har jätteråd med det, men när det har gått typ nästan två år sen vi sågs tyckte vi nog att vi kunde unna oss köpefika.

Mindre kul var det sen att komma ut till bilen och finna en P-Nisse som just hade skrivit ut en p-bot. Smarta jag hade visserligen betalat p-avgift – men i fel parkeringsautomat… Och eftersom automaten inte ens tillhörde det aktuella p-bolaget åkte jag på 300 spänn i böter. Precis vad man vill ha när man är arbetslös och lever på a-kassa – NOT!!! 👿

P-böter på 300 spänn var inte vad jag önskade mig av dagen.

Just böterna var inte vad jag önskade mig av den här dagen, men vi får ändå se om ”hela grejen” var värd pengarna! Mer om detta kommer förstås i ett lösenskyddat inlägg strax! Men jag kan avslöja att vi bland annat tittade på denna…

Månen tur och retur? Snart kommer Tintin!

Klara följde mig ända till porten och det var nog tur. För då slog den riktiga nervositeten till! Men jag kom i alla fall ihåg att byta skor – tack vare Klara…

Jag fick skriva in mig i en besöksdator och fick ett besökskort som ledde mig in i byggnaden. Interiören påminde mycket om min förra arbetsplats, med glasväggar och dörrar och korridorer…

Typisk stol och matta.

Trots att jag var tidig behövde jag inte vänta mer än högst fem minuter innan jag träffade en trevlig och pratglad man – som kunde lite teckenspråk! – i Hav (rummet hette så).

Vägen hem var inte längre än vägen dit, men det var betydligt mer trafik och längre köer. Riktigt läskigt på vissa ställen. Men helskinnad kom jag hem och gladde mig åt nånting som inte var en räkning i postboxen:

Vykort ända från New Zealand!

Tack snälla Hvita Frun för kortet! Jag blev jätteglad!!!

Medan Fästmön förberedde middagen skenade jag över till Tokerian för att köpa bröd och annat. Det snurrar mycket i huvudet nu… En del av er kan, som sagt, strax läsa mer om det snurrande i det lösenskyddade inlägget. (Ska bara skriva det först!) Men jag kan säga till alla att det har varit en finfin tisdag – förutom p-boten, dårå…

Livet är kort. Det är mitt hår också.

Read Full Post »

Omtumlad

Det har varit en omtumlande dag. Jag gjorde ett par saker på jobbet när jag kom tillbaka, sen var det dags för lunch. Kände inte för att äta i sällskap, så jag traskade iväg och gömde mig i ett hörn. Åt fisk. Den var trist, men OK. Såsen hade en touch av pepparrot – kunde ha haft mer än bara en touch. Den kokta potatisen var kall och stenhård.

På vägen tillbaka träffade jag M. Vi pratade en stund och sen tyckte M att jag skulle åka hem och jobba hemifrån med min nya laptop. För en gångs skull lyssnade jag på chefen(…), men jag förklarade att det är totalt kaos hemma efter fönsterbytet igår och att jag möjligen kunde tänka mig att jobba med lite förberedelser inför i morgon. Det var ganska länge sen jag skrev mitt pratmanus – på svenska. I morgon är det engelska som gäller. Satt och pratade för mig själv här i köket när jag hade röjt det värsta.

Fästmön ringde när hon hade slutat sitt jobb och det var skönt att få höra hennes röst. Idag är jag riktigt Ynk*, ska du veta.

Det finns ju en hel del att göra här hemma och eftersom jag behövde skingra tankarna har jag fixat lite. Bland annat har jag satt upp gardinfästen till alla fönster nu och så har jag dammsugit igen. Det krasmar ohärligt under Tofflan ändå när hon går… Kökslampan satte jag också upp, men den gick ju sönder, dårå. Ja, inte själva lampan utan plastkåpan som ska dölja kabler etc var alldeles mör och jag stack fingrarna rakt igenom och åstadkom ett hål. En del av kåpan gick av. Men van som Tofflan är att fixa och trixa på egen hand tog hon fram sitt favorittrixmedel: klutt! Nu sitter kåpan fast mot taket och så får den dölja lite kablar trots allt. Man ser inte att den är trasig förrän man står rakt under.

Inte världsasnyggt, men hyfsat funktionellt.

Mina nya fönster är verkligen fina! Nu väntar jag ivrigt på fönsterputsarna som jag hoppas kommer på torsdag. Innan dess får man nämligen inte ställa tillbaka saker framför fönstren eller några krukväxter. Men jag har varit lite obstinat och ställt ett par av kökets femtontal växter på brädan så att de får lite ljus.

Av mina ursprungligen två gigantiska köksfönster har det blivit tre. Fönstren går både att vippa och att öppna som vanligt. Vippfunktionen är toppen för vädring! Två växter står på brädan för att få ljus när persiennerna inte är fällda.

Bara så att du ska tro mig när jag säger att jag faktiskt har 42 krukväxter ska du få se de flesta av dem jag har i köket.

Några av alla växter jag har i köket.

Eftersom jag har flaxat upp och ner på stolar har jag nu djävulusiskt ont i hälen. Och det gör ont när jag går på toa också, fast inte i hälen. Så nu ska jag ta en efterlängtad dusch. Har hängt fram kläder till i morgon, men inte vet jag vad jag ska ha för ytterkläder än. Vill ju vara lite fin, samtidigt som vi har en del uteaktiviteter, så…

Senare i kväll skriver jag ett inlägg om alien under lösen. Dessa inlägg ska få ett alldeles eget lösenord eftersom jag inte vill att ”alla” ska veta ”allt”. Den som tror sig palla med att läsa om min alien kan mejla mig på adressen vid bilden av mig överst i högerspalten eller skicka ett sms.

*Ynk = Enligt Wikipedia: Hunden Ynk – en liten och pigg hund som besöker Mumindalen under vintern i Trollvinter. Hon är brun och går iklädd en röd mantel fastknuten med en säkerhetsnål. Hennes dröm är att få vara med sina stora vargsläktingar, vilket inte lyckades något vidare då de visar sig vara farliga för henne. Hon räddas dock av en skidåkande hemul som blåser i sitt horn och tar henne med sig under sin resa.

Livet är kort.

Read Full Post »

I survived

Jorå, jag överlevde. Men jag var rätt ynklig hos doktorn, kan jag meddela. Doktorn var en rolig prick, förresten. Ingen så där tramsmaja utan rakt på sak. Sånt gillar jag!

Jag ska bli kallad på en biopsi snart och den görs under narkos. Vidare är jag uppsatt på väntelista för operation. Alien har växt två centimeter på två år och mäter nu mellan elva och tolv centimeter i diameter.

Elva, tolv centimeter är den.

Det blev provtagning idag, bland annat för att kunna bestämma vilken blodgrupp jag har, och så kollades lite värden. Jag höll på att tuppa av, kände hur rummet snurrade, men jag tror inte att det syntes. Vidare blev det blodtrycksmätning och trycket var högt – jag var ju nervös. Längd och vikt var mindre smickrande, så det tänker jag inte alls skriva om här. Just nu blöder jag lite här och var. Trots det ska jag försöka ta mod till mig och slita bort plåsterlapparna för jag är allergisk mot klistret.

Det har trillat några tårar, men jag har snälla arbetskamrater som bryr sig och som är snälla emot mig nu när jag är tillbaka på jobbet. Och jag har fått flera sms av Fästmön och kära vänner – ingen nämnd, ingen glömd. Mammakusinen B hade skrivit ett gulligt mejl som jag nyss läste – jag behövde en stund för att samla mig när jag kom tillbaka till jobbet och då passade det fint att läsa mejl och att skriva av sig i bloggen. (På arbetstid. Jag erkänner! ) Att känna att så många bryr sig och att alla är så snälla gör att jag orkar vara här alls idag. Tack alla, för er omtänksamhet! Jag sparar den i hjärtat.

Kanske blir det så att jag skriver om min alien under lösen, framöver. Det finns ju ett antal oönskade besökare på den här bloggen och jag vill inte att de ska kunna läsa allt mitt personliga och privata. Jag orolig och jag mår inte bra och jag har egentligen inte fått några svar idag. Benignt eller malignt är ju frågan på tapeten.

Livet är kort.

Read Full Post »

En blind ska leda en blind

Idag har vi inte nån direkt sol här, men det är ändå varmt, ungefär 25 grader, och fortfarande kvavt. Nån åska kom inte igår, bara ett hastigt, hårt regn som gjorde varken från eller till.

Himlen är märklig ibland. Så här ser den inte ut just nu, men…

Jag har bokat en tid åt mamma hos min frissa. Vi tänkte ta bussen in dit, eftersom det är så hutlöst dyrt med parkering i Uppsala – 25 spänn i timmen. Dessutom ska vi äta efteråt och då skenar kronorna iväg onödigt långt, tycker vi. Så det blir buss. Du som har läst min blogg ett tag vet att jag inte gillar att åka buss. Det är OK om nån är med, då går det bättre, då tänker jag liksom inte på vad jag gör. Men att åka ensam är nästan uteslutet. Idag ska jag åka med mamma. Jag ska ta initiativet och hålla det. Jag. Mamma kan inte, hon är handikappad. Det blir lite som att en blind leder en blind. Och faktum är att, om jag känner oss rätt, tar vi taxi hem… (I stället för att använda pengarna till parkering.)

Klibbvädret gör att jag måste in i duschen igen, men det passar bra för det är dags för behandling av fot igen.

Har så smått börjat fundera på vad jag ska ha med mig i väskan till Pride. Måste ju tvätta och så och helst packa en del innan jag åker ner med mamma på söndag. Men hur lätt är det, med tanke på detta märkliga sommarväder vi har???

Idag har jag ont, fast det skriver jag mer om senare, kanske, i ett lösenskyddat inlägg.

Livet är kort.

Read Full Post »

En del av livet

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.

Det är mycket jag har bjudit på här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.

Under åren har det också nämnts små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »