Ett inlägg om min mamma, numero Una.
Min mamma är som en katt. Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.
Mamma fotad igår kväll.
Det blev aldrig detsamma när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.
Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.
Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.
Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.
En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.
Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!
Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.
________________________________
Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.
Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.
Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.
Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.
Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 