Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘behandling’

Ett inlägg i vilket Tofflan leker Kristallengalan hemma hos sig. Rätt tramsigt, med andra ord, men ett inlägg som avslutas seriöst.


 

Idag har jag sett så mycket tokigt och oslugt att det inte är konstigt att jag är som jag är. Eller vad sägs om rondelltoaletter, nåt som Byhålebladet kallar

[…] ett klipskt reklamtrick av reningsverk Karshults […]

Nån som kan se det klipska i detta??? Vardå, i såna fall?


Dagens rubrik
hittade jag ändå hos förra konkurrenten Byhålenytt, numera ägd av samma koloss som Byhålebladet:

Piskman rubrik Corren


Piskman, är det en yrkeskategori precis som polisman?


Dagens nyaste stadsdel
står däremot SvT Uppsala för:

Grändby

Grändby i Uppsala har jag aldrig hört talas om. Inte heller Gräny, som SvT Uppsala provade med lite senare…

Gräny centrum

Tänk att det ska vara så svårt att stava till Gränby!!! (Fråga Fästmön…)


Dagens skojigaste chokladbit
observerades på ICA Solen i Förorten.

Kit Kat Romantic Naughty

Have a romantic/naughty/crazy break – have a KitKat.


Och så beviset – dagens bilförare = ett kålhuvud:

Kålhuvud i bilen

Dagens bilförare = ett kålhuvud.


Men det hände en del igår också! 
Gårdagens R I P får bli Wes Craven du vet han som regisserade Terror på Elm street och Scream.

Gårdagens TV-upptäckt av mig får bli Katarina Wennstam, som blir en av tre programledare när nya Efterlyst kör igång på TV8 nu på onsdag. Att ha en före detta kriminalreporter och numera deckarförfattare i studion är ett nytt och spännande grepp!

Gårdagens babbelpelle blir utan tvekan David Lagercrantz som syntes i Babel, ett program som var inspelat före släppet av den däringa boken… va heteren eh… Det som inte DÖVAR oss..? Nej, Det som inte dödar oss. Uppenbarligen är herr Lagercrantz lika ensam som jag såsom han babblade… Hela tiden. It takes one babbelpelle to know one!

Slutligen nåt seriöst. Dagens klokaste ord kommer från Fotios Papadopoulos, överläkare och docent i psykiatri, här i Uppsala. Och det här är inget skämt utan väldigt, väldigt bra påpekat med anledning av att psykiatrivården här i stan slår sig för bröstet vad gäller statistiken kring självmord, som är lägst i landet i Uppsala län:

[Fotios Papadopoulos] menar att antalet självmord i Uppsala län generellt är lågt och att man därför bör vara försiktig i tolkningen av statistiken, samt att det är viktigt att följa upp siffrorna under kommande år. Han menar att åtgärder för minskad arbetslöshet, ensamhet och alkoholkonsumtion är viktiga för att ytterligare få ner antalet självmord.
– Vi ska komma ihåg att långt ifrån alla som tar sitt liv har haft kontakt med psykiatrin. Däremot har de allra flesta haft kontakt med primärvården året innan. Detta betyder att primärvården har en avgörande roll för att fånga upp personer som inte mår psykiskt bra och erbjuda diagnostik och behandling […]


Nä, allt i det här inlägget var inte trams. Och NU kunde jag ha frågat DIG om DU ville dela ut nåt pris till nåt/nån Dagens – eller gårdagens – av nåt slag. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg. Eller strunta i det.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett jagande inlägg i vilket Tofflan också lägger huvudet i nåns kompetenta händer.


 

Ett svart paket och ett grönt paket

Ett svart paket och ett grönt

När det gäller födelsedagar brukar jag inte ha nåt problem att komma på presenter. Problemet ligger för det mesta i att jag inte har möjlighet att köpa det jag vill, men det är en annan historia. Igår gav jag mig ut på presentjakt mitt på dan. Jag hade en viss plan – och faktum är att slutresultatet blev bättre (och rätt mycket mera kostsamt…) än jag tänkt. Nu tror jag inte att mottagaren jublar åt paketen, så ett litet tillägg i annan form blir det också.

Vädret var skumt igår. Det var varmt, men blåsigt, lite som en höstdag. Nån strykning blev inte gjord. I stället samlade jag på mig mer tvätt som jag ska försöka slänga över strykbrädan senare idag. Mitt på dan ska jag göra en liten utflykt för att införskaffa förnödenheter, så bräda och järn åker väl inte fram förrän till kvällen. Idag är det lite mer blött ute än igår, så det är ett perfekt väder för att mysa inomhus och läsa böcker hushållsarbete.

Blåa och orange stora badankor

Man kan nästan ha med sig badankor när man går ut numera…

 

Selfie 27 juli 2015

Nysnaggad fotade jag mig själv i bilen.

Framåt kvällen hade jag en träff med ett av ”mina” M. Det var skönt att få lägga huvudet i hennes kompetenta händer och bli av med lite kalufs. Men ganska mycket är sparat på toppen, så att säga. I min situation är det inte så smart att vara extrem på nåt sätt och sticka ut för mycket. På hemvägen köpte jag med mig en pizza som jag slafsade i mitt i mitt kök. Den var god, men alldeles för stor.

Senare på kvällen blev det lite TV och en väldigt bra dokumentärfilm samt läsning. Jag gillade att jag kände igen såväl platser som människor i den Maria Lang-bok jag fyndade i Nora. Efter den har jag gripit mig an en Agatha Christie-deckare ur den bokskatt jag fick av vännen Agneta. Det är en sån bra kombo – sommarregn och deckare.

Jag fick en liten förfrågan om jag ville tillbringa onsdagen med en kille, men det kom lite hastigt på och jag har eventuellt annat för mig. Fast nu börjar jag nästan ångra att jag sa nej…

I min lilla värld händer inget mer spännande än presentinköp, hårklippning och matinköp. Utanför sker det helt andra saker. I morse har Hagamannen släppts ur fängelse. Jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå. Han är ju ingen populär person och visar han sig i Umeå tror jag att det finns risk att människor som drabbats vill hämnas. Mannen har suttit nio år i fängelse, men jag läste nånstans att han inte kunde få permis under fängelsetiden för att han ansågs för farlig. Hur det ska gå nu när han är fri kan man ju då undra. Enligt SvT ska han få fortsatt ”behandling” och hans frigivning är villkorlig efter att han har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Vidare ska Hagamannen tydligen norrut i Sverige för att börja en utbildning. För denna utbildning ska han också få pengar till körkort, enligt SvT. Det är mycket i detta som både stör och oroar mig.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett icke skrytsamt inlägg.


 

Doktor

Styrs MS-vården av dockmakare?

Det händer att man blir anklagad för att skryta. Och kanske skryter jag ibland – men för det mesta inte om mig själv och mina göranden och låtanden. Här i det akademiska Uppsala finns det emellertid rätt mycket skryt. Nåt man till exempel skryter om är vården. Då faller det lite platt när en ny rapport visar att Uppsala är bland de sämsta i landet på MS-vård. Det är Neuroförbundet som har gjort en undersökning i Sverige. Förutom att Uppsala ligger i botten visar resultaten att det är stora skillnader i vården beroende på var i landet man bor. Bristerna i vårdkedjan är stora lite här och var. Det som också utmärker Uppsalas MS-vård är att bara 40 procent av patienter med skov och som varit sjuka kortare tid än 15 år får bromsmedicin. Fler än hälften av patienterna här är missnöjda och vill byta behandling. Ja, det var sannerligen inget att skryta om… Personligen undrar jag om vården styrs av inkompetenta dockmakare som drar i doktorernas trådar i stället för faktiska läkare med både utbildning och kompetens.

Stinkbomb

Falska bombhot är lika barnsligt som stinkbomber.

Ja, jag sitter och läser nyheter på nätet medan jag laddar för förmiddagens möte. Nåt annat som Uppsala verkligen inte kan skryta med är de sanslösa bränder som verkar ha tagit ny fart i ett bostadsområde ganska nära mitt. Den här gången är det inte bara bilar man fjuttar på utan soprum. Och det kan ju få ännu mer förödande konsekvenser, i synnerhet om soprummen är belägna i samma byggnad som det bor människor… Jag förstår verkligen inte detta agerande. För mig är det inte OK att uttrycka sitt missnöje på det här sättet. Det enda som händer är ju att man förstör för andra människor. Jag är också irriterad, förbannad och frustrerad, men inte 17 tänder jag eld på a-kassan?!

Sen är det bombhoten. I höstas hittade man en misstänkt bomb på en parkering ganska nära där jag bor också. Igår kväll bombhotades två affärer – Luthagens Livs och ICA Maxi i Stenhagen. I höstas hittade man mystiska paket och väskor. Igår kväll var det nån som roade sig med att ringa in bombhot. Hot, som vid 23-tiden visade sig vara falska. Så mycket onödigt arbete för butikspersonalen, som fick utrymma butikerna, polisen och eventuella bombexperter, som måste tillkallas från annan ort!

Är det ingen i Uppsala som kan skryta om nåt BRA??? Kom igen, finns det inget vettigt och gott här??? Skriv några rader i en kommentar så vi som bor här slipper bli totaldeprimerade!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Meh! Redan torsdag… Det är inte klokt så tiden genar iväg när man har roligt. Dags att presentera den Tofflianska gångna veckans toppar (putsat) och dalar (smutsat). Det är inte svårare än så här:

Putsat 


Smutsat

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Än finns det hoppDen 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det aldrig blir som man har tänkt sig.


 

Balett-tant

Visst kan jag vara flexibel, men det finns vissa gränser.

Nog kan jag var flexibel, men det finns gränser. Igår kväll ringde en man från naprapat-mottagningen och meddelade att jag inte kan få komma idag. Skälet är att ”min” naprapat har slutat. Eh..? Slutat? Från dag till dag? Det finns inget som heter uppsägningstid i naprapat-världen? Nån ny tid hos annan naprapat kunde jag få i nästa vecka. Och då går det ju inte. Måndagar och torsdagar har mottagningen kvällsöppet. På måndag ska jag börja jobba och behöver kanske jobba över eftersom jag har varit sjukskriven i två veckor. Och på torsdag är det röd dag. Mitt jobbkontrakt sträcker sig enbart april månad ut, så fredagen den 2 maj hade kanske funkat. Men fredagar är alltså de dagar som den naprapat som nu har slutat har ansvarat för. Nej, det blir aldrig som man har tänkt sig.

Nu finns det personer som tycker att jag ska gå till doktorn. Det har jag gjort. Det enda som händer är att jag blir sjukskriven – och det fungerar inte på grund av att jag vill avsluta mitt jobbkontrakt – och att jag får mediciner som inte fungerar: antingen är de verkningslösa eller så är de så starka att jag inte kan jobba. Jag har alltså varit hos doktorn, tro inte att jag inte har försökt få hjälp.

Den organisation i länet där jag bor som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård har endast slutit ett (1) avtal med en naprapatmottagning i Uppsala där jag bor. Då är det ju liksom inte så konstigt att det blir så här. Och när den mottagningen heter Glädjeliv – fast på ett annat språk – och uppenbarligen hires & fires sin personal hur som helst, tja, då känns det inte riktigt seriöst. Som vanligt undrar jag hur Den Stora Organisationen tänker och gör när man upphandlar sjukvårdande behandlingar. Jag tror inte att man tänker alls. Eller också väljer man att sluta avtal med mottagningar som behandlar sin personal precis som man gör själv..?

Kyckling

Jag känner mig ungefär som den här kycklingen jag ritade som fyraåring.

Just idag, just nu, är min rygg inte lika jävlig som igår morse. Däremot har jag väldigt ont i magen och jag blir mer och mer övertygad om att de båda kroppsdelarna hänger ihop. Ja, jag vet – den ena tillhör min framsida, den andra min baksida. Men jag får väl hota igen med amputaion och bli en huvudfoting.

I morse vaknade vi runt sju.  Fästmön har veckans enda lediga dag idag och så pass länge som till sju höll gaphalsarna i huset sig ganska tysta. Sen börjades de skrika på sina barn, spika, flytta möbler och göra allt annat som de brukar göra tidigt på morgnarna. Nej jag överdriver inte. De ägnar sig verkligen åt allt detta, vanligen mellan klockan 6.15 och 7.45 varje morgon.

Men för min del gör det inte så mycket. Trots det avbokade besöket i vården ska jag ta mig med buss (!) in till stan och bjucka min äldste bonusson på försenad födelsedagslunch. För det har jag lovat. Samtidigt ska jag leta upp ett apotek med lite större sortiment än det som finns nära mig. Jag har fått ett tips på ett receptfritt läkemedel/behandling som kanske kan funka för ryggen. Jag är nämligen flexibel och testar olika saker. Tro inte att jag inte gör det. Är det nåt jag har lärt mig genom livet är ett att planer ändras. Ingenting är säkert – bara det faktum att vi alla ska dö.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »