Några Dagens…

Ett inlägg i vilket Tofflan leker Kristallengalan hemma hos sig. Rätt tramsigt, med andra ord, men ett inlägg som avslutas seriöst.

---

 

Idag har jag sett så mycket tokigt och oslugt att det inte är konstigt att jag är som jag är. Eller vad sägs om rondelltoaletter, nåt som Byhålebladet kallar

[…] ett klipskt reklamtrick av reningsverk Karshults […]

Nån som kan se det klipska i detta??? Vardå, i såna fall?

Dagens rubrik hittade jag ändå hos förra konkurrenten Byhålenytt, numera ägd av samma koloss som Byhålebladet:

Piskman, är det en yrkeskategori precis som polisman?

Dagens nyaste stadsdel står däremot SvT Uppsala för:

Grändby i Uppsala har jag aldrig hört talas om. Inte heller Gräny, som SvT Uppsala provade med lite senare…

Tänk att det ska vara så svårt att stava till Gränby!!! (Fråga Fästmön…)

Dagens skojigaste chokladbit observerades på ICA Solen i Förorten.

Have a romantic/naughty/crazy break – have a KitKat.

Och så beviset – dagens bilförare = ett kålhuvud:

Dagens bilförare = ett kålhuvud.

Men det hände en del igår också! Gårdagens R I P får bli Wes Craven,  du vet han som regisserade Terror på Elm street och Scream.

Gårdagens TV-upptäckt av mig får bli Katarina Wennstam, som blir en av tre programledare när nya Efterlyst kör igång på TV8 nu på onsdag. Att ha en före detta kriminalreporter och numera deckarförfattare i studion är ett nytt och spännande grepp!

Gårdagens babbelpelle blir utan tvekan David Lagercrantz som syntes i Babel, ett program som var inspelat före släppet av den däringa boken… va heteren eh… Det som inte DÖVAR oss..? Nej, Det som inte dödar oss. Uppenbarligen är herr Lagercrantz lika ensam som jag såsom han babblade… Hela tiden. It takes one babbelpelle to know one!

Slutligen nåt seriöst. Dagens klokaste ord kommer från Fotios Papadopoulos, överläkare och docent i psykiatri, här i Uppsala. Och det här är inget skämt utan väldigt, väldigt bra påpekat med anledning av att psykiatrivården här i stan slår sig för bröstet vad gäller statistiken kring självmord, som är lägst i landet i Uppsala län:

[Fotios Papadopoulos] menar att antalet självmord i Uppsala län generellt är lågt och att man därför bör vara försiktig i tolkningen av statistiken, samt att det är viktigt att följa upp siffrorna under kommande år. Han menar att åtgärder för minskad arbetslöshet, ensamhet och alkoholkonsumtion är viktiga för att ytterligare få ner antalet självmord.
– Vi ska komma ihåg att långt ifrån alla som tar sitt liv har haft kontakt med psykiatrin. Däremot har de allra flesta haft kontakt med primärvården året innan. Detta betyder att primärvården har en avgörande roll för att fånga upp personer som inte mår psykiskt bra och erbjuda diagnostik och behandling […]

Nä, allt i det här inlägget var inte trams. Och NU kunde jag ha frågat DIG om DU ville dela ut nåt pris till nåt/nån Dagens – eller gårdagens – av nåt slag. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg. Eller strunta i det.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Presentjakt och klippt

Ett jagande inlägg i vilket Tofflan också lägger huvudet i nåns kompetenta händer.

---

 

Ett svart paket och ett grönt…

När det gäller födelsedagar brukar jag inte ha nåt problem att komma på presenter. Problemet ligger för det mesta i att jag inte har möjlighet att köpa det jag vill, men det är en annan historia. Igår gav jag mig ut på presentjakt mitt på dan. Jag hade en viss plan – och faktum är att slutresultatet blev bättre (och rätt mycket mera kostsamt…) än jag tänkt. Nu tror jag inte att mottagaren jublar åt paketen, så ett litet tillägg i annan form blir det också.

Vädret var skumt igår. Det var varmt, men blåsigt, lite som en höstdag. Nån strykning blev inte gjord. I stället samlade jag på mig mer tvätt som jag ska försöka slänga över strykbrädan senare idag. Mitt på dan ska jag göra en liten utflykt för att införskaffa förnödenheter, så bräda och järn åker väl inte fram förrän till kvällen. Idag är det lite mer blött ute än igår, så det är ett perfekt väder för att mysa inomhus och läsa böcker hushållsarbete.

Man kan nästan ha med sig badankor när man går ut numera…

 

Nysnaggad fotade jag mig själv i bilen.

Framåt kvällen hade jag en träff med ett av ”mina” M. Det var skönt att få lägga huvudet i hennes kompetenta händer och bli av med lite kalufs. Men ganska mycket är sparat på toppen, så att säga. I min situation är det inte så smart att vara extrem på nåt sätt och sticka ut för mycket. På hemvägen köpte jag med mig en pizza som jag slafsade i mitt i mitt kök. Den var god, men alldeles för stor.

Senare på kvällen blev det lite TV och en väldigt bra dokumentärfilm samt läsning. Jag gillade att jag kände igen såväl platser som människor i den Maria Lang-bok jag fyndade i Nora. Efter den har jag gripit mig an en Agatha Christie-deckare ur den bokskatt jag fick av vännen Agneta. Det är en sån bra kombo – sommarregn och deckare.

Jag fick en liten förfrågan om jag ville tillbringa onsdagen med en kille, men det kom lite hastigt på och jag har eventuellt annat för mig. Fast nu börjar jag nästan ångra att jag sa nej…

I min lilla värld händer inget mer spännande än presentinköp, hårklippning och matinköp. Utanför sker det helt andra saker. I morse har Hagamannen släppts ur fängelse. Jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå. Han är ju ingen populär person och visar han sig i Umeå tror jag att det finns risk att människor som drabbats vill hämnas. Mannen har suttit nio år i fängelse, men jag läste nånstans att han inte kunde få permis under fängelsetiden för att han ansågs för farlig. Hur det ska gå nu när han är fri kan man ju då undra. Enligt SvT ska han få fortsatt ”behandling” och hans frigivning är villkorlig efter att han har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Vidare ska Hagamannen tydligen norrut i Sverige för att börja en utbildning. För denna utbildning ska han också få pengar till körkort, enligt SvT. Det är mycket i detta som både stör och oroar mig.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inget att skryta om…

Ett icke skrytsamt inlägg.

---

 

Styrs MS-vården av dockmakare?

Det händer att man blir anklagad för att skryta. Och kanske skryter jag ibland – men för det mesta inte om mig själv och mina göranden och låtanden. Här i det akademiska Uppsala finns det emellertid rätt mycket skryt. Nåt man till exempel skryter om är vården. Då faller det lite platt när en ny rapport visar att Uppsala är bland de sämsta i landet på MS-vård. Det är Neuroförbundet som har gjort en undersökning i Sverige. Förutom att Uppsala ligger i botten visar resultaten att det är stora skillnader i vården beroende på var i landet man bor. Bristerna i vårdkedjan är stora lite här och var. Det som också utmärker Uppsalas MS-vård är att bara 40 procent av patienter med skov och som varit sjuka kortare tid än 15 år får bromsmedicin. Fler än hälften av patienterna här är missnöjda och vill byta behandling. Ja, det var sannerligen inget att skryta om… Personligen undrar jag om vården styrs av inkompetenta dockmakare som drar i doktorernas trådar i stället för faktiska läkare med både utbildning och kompetens.

Falska bombhot är lika barnsligt som stinkbomber.

Ja, jag sitter och läser nyheter på nätet medan jag laddar för förmiddagens möte. Nåt annat som Uppsala verkligen inte kan skryta med är de sanslösa bränder som verkar ha tagit ny fart i ett bostadsområde ganska nära mitt. Den här gången är det inte bara bilar man fjuttar på utan soprum. Och det kan ju få ännu mer förödande konsekvenser, i synnerhet om soprummen är belägna i samma byggnad som det bor människor… Jag förstår verkligen inte detta agerande. För mig är det inte OK att uttrycka sitt missnöje på det här sättet. Det enda som händer är ju att man förstör för andra människor. Jag är också irriterad, förbannad och frustrerad, men inte 17 tänder jag eld på a-kassan?!

Sen är det bombhoten. I höstas hittade man en misstänkt bomb på en parkering ganska nära där jag bor också. Igår kväll bombhotades två affärer – Luthagens Livs och ICA Maxi i Stenhagen. I höstas hittade man mystiska paket och väskor. Igår kväll var det nån som roade sig med att ringa in bombhot. Hot, som vid 23-tiden visade sig vara falska. Så mycket onödigt arbete för butikspersonalen, som fick utrymma butikerna, polisen och eventuella bombexperter, som måste tillkallas från annan ort!

Är det ingen i Uppsala som kan skryta om nåt BRA??? Kom igen, finns det inget vettigt och gott här??? Skriv några rader i en kommentar så vi som bor här slipper bli totaldeprimerade!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 48: Putsat och smutsat

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Meh! Redan torsdag… Det är inte klokt så tiden genar iväg när man har roligt. Dags att presentera den Tofflianska gångna veckans toppar (putsat) och dalar (smutsat). Det är inte svårare än så här:

Putsat 

• Nu skipas rättvisa. (I alla fall för en del.)
• Bra julklappstips på nätet (För en sån som jag, som har lite svårt…)
• Solen! (Den tittade fram i tisdags.)
• Lokalt litterärt (Spännande böcker på gång.)
• En finfin fortune cookie (Som stämde så bra.)
• Augustpriset 2014 (Jag såg galan via datorn och OJ så många bra böcker jag vill läsa nu!)
• Världens bästa bilverkstad (Bil 3:an i Uppsala, förstås!)
• En god bomb slog ner (Mycket god…)
• En miljon besökare (Tack ALLA!)
• Tele 2 avskaffar bindningstiderna (BRA gjort!)

Smutsat

• Klaga och gnälla när man egentligen har det rätt bra (Alla kan inte få kunglig/drottninglik behandling.)
• Två uppladdningsbara tandborstar – och ingen funkar (Jag behöver en ny fungerande, tack!)
• Spydiga kommentarer (Nä.)
• Mest ensam (En idiotisk diskussion.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan har granskat psykiatrin

Ett diskutabelt inlägg.

---

 

Under november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än finns det hopp

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Andra planer

Ett inlägg om hur det aldrig blir som man har tänkt sig.

---

 

Visst kan jag vara flexibel, men det finns vissa gränser.

Nog kan jag var flexibel, men det finns gränser. Igår kväll ringde en man från naprapat-mottagningen och meddelade att jag inte kan få komma idag. Skälet är att ”min” naprapat har slutat. Eh..? Slutat? Från dag till dag? Det finns inget som heter uppsägningstid i naprapat-världen? Nån ny tid hos annan naprapat kunde jag få i nästa vecka. Och då går det ju inte. Måndagar och torsdagar har mottagningen kvällsöppet. På måndag ska jag börja jobba och behöver kanske jobba över eftersom jag har varit sjukskriven i två veckor. Och på torsdag är det röd dag. Mitt jobbkontrakt sträcker sig enbart april månad ut, så fredagen den 2 maj hade kanske funkat. Men fredagar är alltså de dagar som den naprapat som nu har slutat har ansvarat för. Nej, det blir aldrig som man har tänkt sig.

Nu finns det personer som tycker att jag ska gå till doktorn. Det har jag gjort. Det enda som händer är att jag blir sjukskriven – och det fungerar inte på grund av att jag vill avsluta mitt jobbkontrakt – och att jag får mediciner som inte fungerar: antingen är de verkningslösa eller så är de så starka att jag inte kan jobba. Jag har alltså varit hos doktorn, tro inte att jag inte har försökt få hjälp.

Den organisation i länet där jag bor som ansvarar för invånarnas hälso- och sjukvård har endast slutit ett (1) avtal med en naprapatmottagning i Uppsala där jag bor. Då är det ju liksom inte så konstigt att det blir så här. Och när den mottagningen heter Glädjeliv – fast på ett annat språk – och uppenbarligen hires & fires sin personal hur som helst, tja, då känns det inte riktigt seriöst. Som vanligt undrar jag hur Den Stora Organisationen tänker och gör när man upphandlar sjukvårdande behandlingar. Jag tror inte att man tänker alls. Eller också väljer man att sluta avtal med mottagningar som behandlar sin personal precis som man gör själv..?

Jag känner mig ungefär som den här kycklingen jag ritade som fyraåring.

Just idag, just nu, är min rygg inte lika jävlig som igår morse. Däremot har jag väldigt ont i magen och jag blir mer och mer övertygad om att de båda kroppsdelarna hänger ihop. Ja, jag vet – den ena tillhör min framsida, den andra min baksida. Men jag får väl hota igen med amputaion och bli en huvudfoting.

I morse vaknade vi runt sju.  Fästmön har veckans enda lediga dag idag och så pass länge som till sju höll gaphalsarna i huset sig ganska tysta. Sen börjades de skrika på sina barn, spika, flytta möbler och göra allt annat som de brukar göra tidigt på morgnarna. Nej jag överdriver inte. De ägnar sig verkligen åt allt detta, vanligen mellan klockan 6.15 och 7.45 varje morgon.

Men för min del gör det inte så mycket. Trots det avbokade besöket i vården ska jag ta mig med buss (!) in till stan och bjucka min äldste bonusson på försenad födelsedagslunch. För det har jag lovat. Samtidigt ska jag leta upp ett apotek med lite större sortiment än det som finns nära mig. Jag har fått ett tips på ett receptfritt läkemedel/behandling som kanske kan funka för ryggen. Jag är nämligen flexibel och testar olika saker. Tro inte att jag inte gör det. Är det nåt jag har lärt mig genom livet är ett att planer ändras. Ingenting är säkert – bara det faktum att vi alla ska dö.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 17: Knopp och Knäpp

Ett hissigt och dissigt och inte så fnissigt inlägg.

---

 

Torsdag och då levererar jag som vanligt en lista över den gångna veckans toppar (knopp) och dalar (knäpp). Nu händer det ju inte så väldigt mycket i mitt liv för tillfället. Men jag lever. Och livet, min vän, det är en gåva!

Knopp

• Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles (Ett TV-program som berörde mig.)
• Härlig påsk i Himlen (Det blev så fina dagar, trots vissa eländen och gnällspikar)
• Det lilla ordet tack (Tänk vad det betyder mycket!)
• Drömintervjuer på gång (Jag hoppas på alla tre, men…)
• En bra behandling (Fick känna mig lite smärtfri en stund!)

Knäpp

• Frustration (Jag har svårt att se vad jag kan göra och ser hellre vad jag inte pallar med att fixa just nu.)
• Utgångna presentkort (Dåligt, Interflora, att era presentkort bara gäller i två år!)
• Två steg framåt och ett steg bakåt (Ungefär så funkar min rygg just nu.)
• The girl with the dragon tattoo (Varför gjordes den filmen?)
• Tänk på ett tal (Varför skrevs den boken? Eller åtminstone, varför läste jag den?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vardag på rikt

Ett försökt till ett vardagligt inlägg.

---

 

Sopra Sasso 2009.

Idag tror jag ryggen har fått spel. Den är värre än värst. Jag trodde först, i min enfald, att den skulle bli bättre med tiden, men min rygg verkar inte ha fattat att det är så det ska vara. Till värk nedtill på vänster sida har nu adderats värk nedtill till höger. Spänningarna i övre delen i ryggen är kvar, men inte lika onda. Min snälla Fästmö masserade mina knutor lite igår kväll, för upptill får man ta på mig. Det är nedtill på ryggen som ingen, knappt naprapaten, får vidröra mig. I morse gjorde det så ont att jag till och med bankade i sovrumsväggen när somliga skrek åt sina barn. Att skrika åt barn verkar inte hjälpa. Att banka i sovrumsväggar hjälper något. För stunden. Och att dricka vin. Igår när Anna hade slutat jobba åt vi goda ostar, kex och druvor som var kvar sen påsk. Till det öppnade jag ett femårigt Amaronevin. Var sitt glas, inte mer.

Påsk.

Inte påsk.

Påsk är det inte mer i år. Jag har tagit bort mitt påskpynt nu på morgonen, det vill säga de gula skärmarna på lamporna i köket. Annars tyckte jag att de var ganska fina, nästan som två små solar där i fönstret. Men nu har vi ju sol utanför, så jag får väl masa mig ut idag på en lätt promenad för att få lite D-vitamin etc.

Nån som tog en… ehum lätt promenad i morse var visst Anna. Jag hade erbjudit mig att försöka skjutsa, men hon föredrog att gå, hade hon skrivit på en lapp i köket. Det var nog tur det, för ryggen vill inte alls vara med idag. Tanken på att vika in sig i bilen är inte särskilt lockande just nu.

Årets första myggbett.

På min agenda idag står att duscha och att trippa över till Tokerian och apoteket. Jag ska handla nånting till middag, annars bara lätta saker. Det här med att bära är inte min grej just nu. Det finns en strykhög i gästrummet, men den får vänta. Just nu har jag inte bara svårt att sitta och gå, jag kan knappt stå heller. Framåt eftermiddagen/kvällen brukar det ryggonda lätta lite. Då ska jag försöka sätta upp myggnätet vid balledörren*. En av oss fick nämligen ett myggbett igår…

Min balle** är för övrigt inte iordninggjord. Jag orkar inte lyfta möbler, rulla ut matta, skura (fel ordning, jag vet). Men den som vill kan slita fram en stol och sitta i dörrhålet när solen tittar runt hörnet nån gång vid 17-tiden.

Tisdag är det idag och vardag på rikt(igt). Jag oroar mig över att jag ska kunna jobba om mindre än en vecka. Det här ryggeländet gick in på sin femte vecka i lördags och det verkar inte bli bättre, medicinering och behandling till trots. Lite halvdeppigt, faktiskt…

Hoppas i alla fall att DU får en bra vardag idag!

*balledörren = balkongdörren
**balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stucken och (be)handlad

Ett hett inlägg.

---

 

Jag roade mig med medhavd bok i väntrummet i stället för att jonglera med två ledsna clementiner.

Väntrum i vården är inte roliga. Väntrummet hos min(a) naprapat(er) är inget undantag. Mottagningen är för det första inrymd i källaren till ett av stans före detta sjukhus (ett av de bättre sjukhusen) och bara det är urtist i sig. Sen är själva vänt-rummet vitt vitt vitt och behandlingsrummen små och uschliga. Men ack vilka bra naprapater som jobbar där!!! Idag träffade jag Jens, en trevlig östgöte (de flesta östgötar är ju trevliga) i förskingringen. En Ödesbög, till och med. (Det betyder inte att han är homosexuell utan från Ödeshög.) Ryggen, däremot, var inte samarbetsvillig alls. Jag hade så ont att Jens knappt kunde röra vid den. Därför blev det nålar (akupunktur) idag. Och som avslutning ett liniment som gör att ryggen, fortfarande timmar efter behandlingen, känns som den kokar. Dessutom känns ryggen… riktigt OK i skrivande stund. Bara det är en fantastisk känsla!

Vita krokusar vid äldreboendet. Tyvärr är ryggen inte så bra att jag kunde böja mig ner och ta en närbild.

Den Mest Älskade hade medicin att hämta på apoteket bredvid Tokerian, så eftersom hennes arbetsdags slut stämde hyfsat bra överens med min behandlings slut åkte jag till äldreboendet för att hämta henne. Medan hon jobbade klart passade jag dessutom på att gå ett varv runt huset! Jajamens – dagens andra promme! Nu snackar vi rörlighet! Det var så skönt att röra på sig och få frisk luft och ljus. Och få titta på lite andra blommor än påskliljor. Vita krokusar, till exempel.

Sen for vi då till Tokerian. På apoteket gick det snabbt, inne på Tokerian förundrades vi över allt från flodhästar till röktroll, män i basker och galna kvinnor som var nära att mosa mig med kundvagnarna flera gånger (ändå hette ingen av dem Flängört, konstigt nog). Anna och hennes mat- och medicinkassar är nu hemkörda till Himlen och jag är hemma hos mig och fortfarande vaken. Till och med hungrig. Har tagit fram en matlåda med tre våfflor till middag.

Min skärtorsdagskväll ska jag ägna åt att ringa mamma igen (jag har konstant dåligt samvete för att hon är ensam – precis lika ensam som jag har varit hela veckan…). Man ska vara rädd och bry sig om sin ”släkt” när den är så stor som en hel mamma. Vidare ska jag försöka se färdigt en film jag började titta på i söndags. Kanske rentav blir lite popcorn till den.

Några påplingande barn öppnar jag inte för. Jag har som sagt inget godis hemma och om jag hade haft det skulle jag inte ha gett bort en enda bit! Tycker att Rippes idé om att ge påplingande småkärringar tandborstar i stället var helt lysande! Tänk så paffa de små liven blir. Moahahahaahahaaaaaa… 😈

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »