Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tävla eller twittra?

Av en slump började jag läsa en krönika signerad Johan Esk på Dagens Nyheter.  Krönikan har den tämligen provocerande rubriken:

Vilket är viktigast – att tävla eller att twittra?

och handlar som du kanske förstår om OS och Twitter. Twitter, som enligt Johan Esk, har blivit

[…] den största sociala snuttefilten i OS. De aktiva vill ha tröst och trygghet där, men på alla snuttefiltar kan det landa en spya – det är inget att tjura över. […]

Jisses anoga, det var ord och inga visor! Johan Esk kallar Fejan och bloggar för

[…] forntida företeelser […]

till skillnad mot Instagram och Twitter som, enligt Johan Esk, är yngre. Instagram kan till exempel användas för att klä av idrottare som det inte har gått så bra för i OS.

Det står faktiskt ”I love sport” på den här tischan och jag köpte den förstås inte.

Idrottarna själva twittrar som bara den, hävdar Johan Esk. Han undrar vad som är viktigast i OS – att göra ett bra resultat i tävlingen eller att twittra fortast. Och det klart att det handlar om att man vill bli sedd – även på Twitter. Dummare är jag inte än att jag fattar det. Sen kan man ju få rätt mycket skit på Twitter också… Johan Esk lyfter fram några exempel i sin krönika där idrottsmännen faktiskt stängt ner sina twitterkonton när hatet, taskiga tweetsen, Twitter-mobben, eller vad du nu vill kalla det, har känts övermäktigt.

Tweet, tweet!

Krönikan mynnar ut i en beskrivning av en kram mellan en idrottare och ett fan. En häftig historia!

Vad ville jag säga med det här inlägget? Kanske att en del av oss lever genom Twitter. Jag är inte särskilt intresserad av OS, än mindre vill jag läsa OS-tweets. Om jag vore intresserad av OS tittar jag väl på skiten, inte på Twitter?!  En annan sorts tweets som jag irriterar mig är dessa twitterkommentarer genom hela TV-program. Vad är det av för intresse? Då är det väl bättre att jag ser programmet själv och SEN twittrar och kommenterar dess innehåll? Information i andra hand, genom andras ögon är inte alltid det jag vill ha, i alla fall. Det räcker så bra med det urval jag får via gammelmedia…

Nä, Twitter för mig är en chans att få mig till livs korta nyheter snabbt. Eller ha tramsdialoger med vänner och bekanta. Eller att tipsa om intressanta artiklar eller annan läsning, till exempel bloggar. Det är inte att få iväg så många tweets som möjligt. Vad är Twitter för dig???

Livet är kort.

Read Full Post »