Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klor’

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.


Det är kallt i Sverige.
Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Palettblad och is på fönstret

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.


Idag skulle jag INTE upp och städa.
Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en katt och hennes husdjur. Och synopsis, förstås…


Synopsis är ett lustigt ord. Just saying…

Jag har varit ute på vift i eftermiddag och träffat Bibbi Katt. Hon visade mig alla sina tänder och när hennes nafsande gick över i rena bett uppstod blodvite!

Bibbi Katt med huggtand

Bibbi Katt med huggtanden synlig.


Damen hade till och med klorna ute
idag. Men det var kärvänliga klor och bett! Jag känner mig helt accepterad av Miss Bibbi.

Bibbi Katt med klor

Bibbi Katt med klorna ute.


Eller… kanske var det så
att hon tyckte att jag pratade alldeles för mycket med min Nästanbror?

En Magnus och hans ägare Bibbi

En Magnus och hans ägare Bibbi.


Och nu… åter till synopsis.
Det ska jag skriva. Nu. Just nu. Det ska överlämnas av mellanhand under morgondagen. Inte vet jag om jag kan skriva nåt synpi… cyn… sofis… sykfall… SYNOPSIS men jag har i alla fall lärt mig stava till det. Nu. Tror jag… Wish me luck!


Livet är kort. Scribo alioquin moriar.

Read Full Post »

Urrk! Mobiler är giftiga!!! En undersökning av den amerikanska organisationen Ecology visar att mobiler innehåller olika miljögifter som kvicksilver, bly, brom, klor och kadmium. I var tredje mobiltelefon som ingick i testet fanns det kvicksilver.

Giftigast är iPhone 2, men minst giftiga är iPhone 4 och 5. Samsung klarade testerna bäst. Men nya mobiltelefoner blir mindre giftiga. Flera tillverkare använder nu skärmar utan kvicksilver och kretskort utan brom.

Giftig sak, iPhone 2.


Tja, jag får vara glad
så länge jag kan använda min Ajfån, för den tillhör kategorin nyare mobiler! Vad har du för mobiltelefon???


Livet är kort.

Read Full Post »

På eftermiddagen bar det av ut till Förorten igen. Det blev en tur till ICA Solen för inhandling av ingredienser till middagen. Elias hittade affärens bjud-kakburk och vi slogs om de få kakor som var kvar. Jag vann.

Hemma i Himlen hade Den Mest Älskade fixat en tårtbit och en chokladboll till mig. Jag mumsade i mig med god aptit.


Notera U:et på tårtbiten! 😀

                                                                                                                                                           Lagom tills det skulle lagas mat – och idag hade till och med jag kunnat hjälpa till att hacka grönsaker etc – ringde Lillan och behövde hjälp. Hon hade glömt sina tights och undrade om jag kunde möta henne vid tåget med dem. Hon och kompisarna har fest nånstans på landet i kväll och när hon hade sminkat insåg hon att hon inte ville gå på festen i grå mjukisbrax… Räddaren i nöden ryckte ut och Elias fick åter vikariera för mig i köket. Kanske lika bra det. Det blev precis så gott som det ser ut och invigningen av taco-setet var kanon.


Invigningen av taco-setet gick bra för jag hade ju inte hjälpt till med matlagningen. Och det var nog tur.

                                                                                                                                                         Efter maten bjöd Slaktar-Pojken på rom och cola med is och citron till dessert. Härligt gott!


Rom till colan – först kan jag dricka… cola…

                                                                                                                                                               Efter maten försökte vi vila lite. Jag fick fruktansvärt ont i magen och det vill inte riktigt släppa, trots mysbelysningen…


Mysbelysningen får helt fel färger genom kameran. Hjärtlampan är röd i verkligheten och väggen vit…

                                                                                                                                                     Omöjligt att vila, så det blev en stund framför TV:n med Frida. Men det kändes rätt meningslöst att glo på en läskig film som jag nyligen hade sett, så jag plockade fram datorn i stället.

Klockan är snart halv elva och alla sitter på sina rum utom Anna som är inne hos Elias som inte verkar må riktigt bra. Eller också var det en dålig dröm.

Själv har jag haft en dålig stund i verkligheten när jag surfade in på platsbanken. Finns ingenting för mig. Som nästan vanligt. Apatin slår klorna i mig. Det är inte roligt att skriva ens längre. Tyvärr. Jag har liksom inget upplyftande eller roligt att berätta. Så god natt, då.

Read Full Post »