Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘flytta hemifrån’

Ett inlägg om vår årliga tur till Emmaus i Gryttby.


 

Idag blev det ett återbesök till Emmaus i Gryttby. Fästmön och jag brukar åka dit en gång om året och botanisera bland allt från blomkrukor, husgeråd, möbler och badrumsinredningar till kläder, skor, böcker och diverse småpryttlar.

Det brukar bli en eftermiddagsutflykt, en tur ut från hemmet. Att bara titta på fina och roliga saker kan vara ganska stor stimulans för en som sällan lämnar hemmet. Det blir liksom påfyllning i fantasin, såväl som i det estetiska sinnet och humorn. För med Anna är varje utflykt ett litet äventyr, en spännande och rolig resa i livet.

Flera uthus och en huvudbyggnad är fyllda av prylar från golv till tak. Jag tyckte att det var bättre ordning i år. Sakerna var fint uppställda och det var lätt att titta och hitta. Bara en snörvlande och väldigt närsynt farbror som stod i vägen då och då idag. Fast han hörde ju förstås inte till varken inredning eller saker.

Innan vi lämnade Gryttby tog vi en fika. Och med hem följde för min del… jaa, gissa vad!..

Här är några bilder från årets Gryttby-tripp:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen hem till stan 
berättade Anna om när hennes farfar flyttade hemifrån – vid 70 års ålder samt visade huset han flyttade till. När vi hade skrattat färdigt stannade vi till i Gamla Uppsala och tittade på loppisen där. Även där fanns det fina saker! Ägaren kände igen oss och frågade Anna hur det hade gått med golvlampan hon köpte där sist. Ingenting följde med oss därifrån, men vi beundrade fina burkar – och såg en och annan Tutt-Lisa i glas, denna gång blått

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och innan vi körde in i garaget 
svängde vi in till Tokerian – det är ju lördag och två söta tanter behövde lördagsgodis för att bli ännu sötare… (Nej, ingen bild!)

När ett kilo räkor har tinat ska jag glufsa i oss det tillsammans med aioli, dill, citron, avokado, kokt ägg, vitt vin med mera. Tyvärr har det mulnat på, så vi kan glömma ballen* till middag och får äta i köket, som vanligt.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om namn.


 

Igår kväll var Fästmön lite törstig efter avslutat arbete. Vi svängde in till ICA Heidan så hon fick köpa sig lunch till idag och nån dricka till gårdagskvällen. Jag stod fascinerad framför coca cola-flaskorna. Det står ju namn och roliga saker på dem.

Naturligtvis fanns det ingen flaska som det stod Tofflan på, men mitt förra nickname fanns…

Gösta coca cola

Gösta fanns och det var jag i ett annat liv!


Ulrika, som jag egentligen heter,
 fanns inte heller. Dåligt av coca cola, tycker jag. Däremot vet jag med säkerhet att Anna finns. Fast nån sån flarra med det namnet orkade hon som bär namnet inte leta reda på. Så jag fick med mig en helt ny tjej hem:

Pia coca cola

Eh… Pia..?


I kväll höll vi oss
för säkerhets skull till mjölk (jag) och vatten (Pi… Anna). Och nu blir det var sin kaffe. Vi överlevde storhandling, men fick som vanligt aparmar. Idag var det bara fem kassar att bära in i alla fall. Ett barn har ju flyttat hemifrån och ett annat barn ska vara hos sin pojkvän i helgen.

Vad har DU burit på idag??? Nåt roligt/ovanligt smek- eller öknamn, kanske? Skriv gärna en rad och berätta så jag får skratta lite.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!


Det händer saker i huset.
Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

Hylla i trä för paradhandduk o lite smått

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?


Jag städade mitt förråd
förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Balkongbord i solitt trä

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?


Fem minuter senare
ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Soffbord i furu

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?


Eftersom det var ganska många saker
Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

Svart bak

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett delvis avvikande inlägg. (Jag är ju inte så social, har jag fått höra.)


 

Johan plockar i bokhyllorna på Myrorna

Bok-Johan jobbar.

Megasocial, snudd på över-social. Det är mitt mellannamn idag. Inte nog med att jag passade på att ta ett extra långt samtal med Daniel på Arbetsförmedlingen, jag hälsade ju på hos Bok-Johan också. Alltså, både FEM och jag är sååå avundsjuka!..

Men det som är roligast av allt är att Johan, som har jobbat heltid i ett antal månader, nu går från aktivitetsstöd till en lön. Det är en viss skillnad på ett par, tre tusenlappar i månaden och en lön. Nu kanske en vuxen man ser möjligheter att flytta hemifrån så små-ningom. Vad vet jag. Men ett eget hem är en del av att bli vuxen och jag skulle tro att de flesta av oss vill ha just detta. Själv drog jag när jag var 18, direkt efter gymnasiet. Men det var andra tider då.

Eftersom jag tittade in i en affär som bland annat säljer begagnade böcker (och lite andra prylar) gjorde jag naturligtvis vissa fynd. Tre böcker fick följa med mig hem. Att-läsa-högarna växer i bokhyllan i sovrummet och det gillar jag mycket!

Tre böcker från Myrorna

Tre böcker fyndade jag idag.

 

Kvitto från Myrorna

Bara 60 pix…

Alltså, jag har köpstopp. Egentligen. Eller jag borde ha. Men jag är min farfars barnbarn. (Du vet, han som köpte böcker i stället för mat under kriget. Böcker fanns det ju nämligen, men inte mat.) Jag kan nog leva utan det mesta. Dock inte böcker. Eller att få skriva. Skulle jag bli blind och inte kunna läsa eller om nån skulle ta ifrån mig möjligheten att skriva, då skulle jag vissna och dö.

Dagens böcker gjorde mig inte helt utfattig. Jag menar, 20 spänn styck för tre inbundna böcker, kanske lästa en gång, det tycker jag är helt JÄTTEBRA pris. Så jag tycker att du ska titta in till Myrorna på gågatan i Uppsala. Du hittar säkert nåt som du vill köpa med dig hem därifrån – vare sig det är böcker eller prylar. Men vill du köpa möbler ska du ta dig till affären på Sysslomansgatan eller den i Boländerna!

På eftermiddagen telefonerade jag sen – för att fortsätta på det megasociala temat – flera gånger. Först ringde mamma, sen ringde jag mammakusinen B för att gratta. Och så sprang jag ju ner till grannen och sa en hel mening.

Nu i afton har jag telefonerat med FEM-vännen angående en sammanstrålning på lördag. Jag har förklarat mitt läge och FEM har redogjort för sitt. Förhoppningsvis kan vi ses både på lördag och senare i månaden. Om jag nu åker ner till mammas födelsedag och några dar där runt omkring. Jag frågade nämligen på Arbetsförmedlingen vilka regler som gäller. Jag fick veta följande:

  • Om det finns 350 lediga jobb som jag skulle kunna söka och jag bara söker åtta, då kan min a-kasseersättning ryka.
  • Jag får inte resa utomlands.
  • Jag får åka till mamma. Det viktiga är att jag kan inställa mig för att gå på intervju/jobba inom 24 timmar.

Så helt livegen är jag inte.

Ösregn

Det regnade som fan idag när jag kom hem, så jag fick vänta en god stund i garaget. Paraplyer är för mesar.

En del annat har jag fått gjort idag också. Jag har bäddat rent och kört en maskin tvätt. Jag har ordnat med ytterligare att arbetsgivarintyg. Men jag har inte sökt ett enda jobb: jag gav mig lite ledigt resten av eftermiddagen idag. I morgon går jag ut hårt med jobbsökeriet. Sen ska jag sopa ur garaget. Att inte arbeta gör mig rastlös. Och vem vet… Jag kanske träffar nån vid garagen som jag kan vara megasocial med. Eller i vart fall prata en liten stund med. Jag minns hur det var i höstas – vissa dar pratade jag inte med en käft.

Sen kanske jag kan titta in till mina allra nyaste grannar och säga hej. Eller moi moi. Äntligen har vi fått finländare i huset! Tror jag… Vissa saker tyder på det, i alla fall.

Finsk flagga

En finsk flagga vajar hos nyaste grannarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gapande, tystnad och en och annan elakhet.


 

Gapande groda

Gapandet slutade efter bank i väggen.

Äntligen blev det sovmorgon idag! Jag vet inte varför – kanske är det vanan? – men mina två nyligen passerade lediga dagar vaknade jag envist före eller strax efter klockan sex. I morse vaknade jag 8.38… Fast i och för sig hade Gapmänniskan väckt mig nånstans vid sjutiden. Då blev jag så ilsk att jag bankade i väggen. Gapet slutade – och jag somnade om!

Jag skröt ju igår om att sprutan inte gjorde ont att få. Nej, det är visserligen sant, men på kvällen fick jag ont som tusan på stället där den togs. Idag är det inte mycket bättre. Det känns som om jag har träningsvärk. Vänsterarmen vill inte riktigt röra sig som jag tycker att den ska. Naturligtvis har jag googlat – vem ringer 1177, liksom?! – och fått fram att en vanlig biverkning av just denna spruta är att man kan få ont på själva stickstället. Så då är det väl det jag har. Punkt.

Vädret är inget vidare alls. Det är mulet och regnar av och till. Men jag ser att solen försöker tränga fram. Den lyckas emellertid inte.

Mina väskor är packade för avfärd till Himlen. Jag har nyligen ätit en sen frukost och tandborstningen är klar. Bara resten av morgon(!)toaletten återstår, typ att tvätta mig. Jag var verkligen vrålhungrig, så jag dukade upp en riktig helgfrukost förut. Nu står jag mig nog till kvällen. Fästmön ska göra nånting med kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Det var ett tag sen, faktiskt!

Helgfrukost

Helgfrukost av den rejäla sorten.

 

Det ska bli skönt att komma härifrån ett tag. För tillfället är jag extremt ljudkänslig och här i huset är inte precis tyst. Det låter faktiskt som om en av de före detta boende har återvänt – det är nån som har ägnat större delen av förmiddagen åt att smälla i en ytterdörr… Så nej. Jag saknar verkligen inte dessa människor, även om jag inte estimerar Grillarnas rök och entoniga musik. Det är väl mig det är fel på, som vanligt. Jag har ju svart på vitt att en och annan tycker att jag ska flytta till ett hus i skogen. Och jaaa, det skulle jag jättegärna göra – om jag hade möjlighet till det. Tills vidare njuter jag i alla fall av det faktum att jag flyttade hemifrån när jag nyss hade fyllt 18. En del närmar sig 30 och bor fortfarande hos mamma och pappa. *smackar med tungan i gommen och skakar på huvudet*

Nej, dags att sätta fart innan jag blir alltför elak. Man kan ju aldrig veta om nån springer omkring med en vräkningslista med mitt namn på.

Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska läsa mitt inlägg om CCS Fotcream som jag skrev i morse. Det är långt, men tänkvärt, tycker jag själv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en husdröm. Eller ett drömhus.


Ibland får man tillåta sig att drömma.
Du vet, alla de där gångerna jag önskar att de omkringboende vore… lite tystare. Eller att jag själv kunde få låta lite mer än jag gör.

Jag har bott hela mitt vuxna liv i lägenhet. Först i studentlägenheter, sen i en bostadsrätt. I en bostadsrätt kan man göra en hel del förändringar, men inte helt. Lägenheten är ju som den är…

Som barn bodde jag i hus mellan sju års ålder och upp till 18, när jag blev myndig. När Anna och jag träffades bodde hon i hus. Vår gemensamma dröm är kanske att en gång få ett enda boende tillsammans, kanske ett litet hus i skogen.

Till skillnad från mig är Anna händig, men att bygga ett hus från grunden klarar nog ingen av oss. Tänk den som vann på Lotto och kunde lägga vinsten på en totalentreprenad hos till exempel Trivselhus… Jag tycker bara namnet på företaget låter så… gott!

exteriör mammas hus juli 09

Ett gult hus som jag bodde i en gång.


Tänk att få se sina drömmar
gå i uppfyllelse… Tänk att få det där köket jag har sett i mina drömmar…  Tänk att få vara med och planera sitt eget hus…

För min del behöver det inte vara nåt stort hus, det skulle räcka med ett litet hus i skogen. Fast Anna har ju fyra barn och det vore ju roligt om det fanns plats även för dem – av och till.

Öppen planlösning är jag allergisk emot. Jag tycker att det är viktigt att var och en har en dörr att stänga om sig, att var och en har ett ställe som de kan kalla sitt eget. Men ”barnen” börjar ju bli stora nu och med tre unga vuxna står det väl inte på förrän de flyttar hemifrån.

Så ett lagom hus skulle räcka bra. Ett litet hus i skogen. Med dörrar. Och en köksträdgård utanför.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »