Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glasväggar’

Ett inlägg om denna novembertisdag.


Det slutade regna
framåt dan. Jag lämnade New Village vid lunchtid och hetsade ut i trafiken.

Yiiiiiihaaaaaaaaaaaaa!

Vägarbeten sinkade mig. Men till slut mötte jag Klara. Det var alltför länge sen!!!

Klara

Klara fipplar med sin mobil.


Jisses så nervös jag var!
Ja inte för att träffa Klara, utan för intervjun! Att hänga med Klara var bara så kanon – jag glömde nästan bort nervositeten. Nästan, vill säga.

 Jag o Klara

Klara är den normala till höger i bild. Jag är den med dubbelhakorna till vänster på bilden. Den som har en bebisscarf runt halsen.


Syftet med träffen
var att fika. Det är inte precis så att vi har jätteråd med det, men när det har gått typ nästan två år sen vi sågs tyckte vi nog att vi kunde unna oss köpefika.

Mindre kul var det sen att komma ut till bilen och finna en P-Nisse som just hade skrivit ut en p-bot. Smarta jag hade visserligen betalat p-avgift – men i fel parkeringsautomat… Och eftersom automaten inte ens tillhörde det aktuella p-bolaget åkte jag på 300 spänn i böter. Precis vad man vill ha när man är arbetslös och lever på a-kassa – NOT!!! 👿

P-böter

P-böter på 300 spänn var inte vad jag önskade mig av dagen.


Just böterna
var inte vad jag önskade mig av den här dagen, men vi får ändå se om ”hela grejen” var värd pengarna! Mer om detta kommer förstås i ett lösenskyddat inlägg strax! Men jag kan avslöja att vi bland annat tittade på denna…

 Raket

Månen tur och retur? Snart kommer Tintin!


Klara följde mig
ända till porten och det var nog tur. För då slog den riktiga nervositeten till! Men jag kom i alla fall ihåg att byta skor – tack vare Klara…

Jag fick skriva in mig i en besöksdator och fick ett besökskort som ledde mig in i byggnaden. Interiören påminde mycket om min förra arbetsplats, med glasväggar och dörrar och korridorer…

Stol o matta

Typisk stol och matta.


Trots att jag var tidig
behövde jag inte vänta mer än högst fem minuter innan jag träffade en trevlig och pratglad man – som kunde lite teckenspråk! – i Hav (rummet hette så).

Vägen hem var inte längre än vägen dit, men det var betydligt mer trafik och längre köer. Riktigt läskigt på vissa ställen. Men helskinnad kom jag hem och gladde mig åt nånting som inte var en räkning i postboxen:

Kort från New Zealand

Vykort ända från New Zealand!


Tack snälla Hvita Frun för kortet! Jag blev jätteglad!!!

Medan Fästmön förberedde middagen skenade jag över till Tokerian för att köpa bröd och annat. Det snurrar mycket i huvudet nu… En del av er kan, som sagt, strax läsa mer om det snurrande i det lösenskyddade inlägget. (Ska bara skriva det först!) Men jag kan säga till alla att det har varit en finfin tisdag – förutom p-boten, dårå…


Livet är kort. Det är mitt hår också.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan visar att även solen har fläckar.


För ett tag sen,
när jag var på en anställningsintervju, fick jag frågan om jag hade gjort nån riktig tabbe i tjänsten nån gång. Jag ville verkligen komma på nåt tokigt jag gjort, men det gick inte.  Och det kändes inte bra, för jag är allt annat än ofelbar. Sen dess har jag gått och funderat på just den frågan. Jag vill ju vara förberedd om den dyker upp igen!

Men nu har jag gjort det! Jag har gjort bort mig. Rejält. Fick på seneftermiddagen ett uppdrag av prefekt 2 att lägga ut ett viktigt dokument på vårt intranät. Alla sidor ska göras på både svenska och engelska, vilket jag också gjorde.

Och så kommer tabben…

Jag skrev ett massmejl till institutionens medarbetare där jag la in klickbara länkar till svenska startsidan och till den engelska. Bara det att jag la till en bokstav för mycket i den engelska URL:en. Detta bildade ett ord som på svenska motsvarar ungefär

slampa

Och naturligtvis fanns det en webbplats som hade den slampiga adressen. Det tog två minuter innan den första engelsktalande forskaren kom till mig och påtalade detta. H*n var mycket generad. Jag var ännu mer generad.

Ytterligare två minuter senare kom två engelsktalande doktorander. Och gapflabbade. Jag rodnade om möjligt ännu mer.

När det var dags att gå hem tog jag jackan över huvudet och smög längs väggarna på väg ut. Men jag är en ärlig person och jag träffade på prefekt 2 och hans underhuggare i korridoren och bekände mitt misstag. Som tur var såg de det hela från den skämtsamma sidan!!!

Doktoranderna, nu på sitt gemensamma kontor, gapflabbade fortfarande och hade tjallat för fler doktorander, såg jag genom glasväggarna. Jag stack in huvudet och blev då överöst av tacksägelser för att jag förgyllt deras dag.

Nu är jag hemma och här häckar jag. Ett tag… Vi får se om jag vågar åka till jobbet i morgon…


Livet är kort. Alla kan göra misstag. Även jag.

Read Full Post »

Jepp, världen snurrar och vi med den. Då kan man inte sitta i sin lilla glasbur (jag har glasväggar och dito dörr i mina båda kontor på jobbet, så det är mig själv jag åsyftar är det bäst att tillägga så Nån inte tar åt sig) utan att följa med. Och härmed inbjuder jag dig att följa med mig ut på en sväng bland våra medier. Frivilligt, förstås.

  • Fler personalminskningar till våren. Framtiden ser allt annat än ljus ut. Nästan vart fjärde svenskt företag aviserar personalminskningar redan i vår. Förskräckligt både för dem som blir av med jobben och för dem som blir kvar – och som kanske tvingas jobba ännu mer…
  • Tågkvinnans åtal kanske hävs. Såväl media som tågoperatör, SL och folk i allmänhet tycktes redan i förväg ha bestämt sig för att den kvinnliga städaren hade snott tåget på Saltsjöbanan och körde in i huset. Nu backar en del, bland annat på grund av viss teknisk bevisning. Och det är väl en jävla tur! Hur tänker folk som dömer nån i förväg? Är vi inte oskyldiga tills vi är dömda? Städaren har för övrigt inte ens kunnat höras, hon har varit för sjuk. Visst, hon kan vara skyldig, men… För övrigt tycker jag att tågoperatörer med flera borde fokusera på tåg som inte går igång – med eller utan städhjälp…
  • Nästa bror Obama gör politisk karriär. Den här gången handlar det om Malik Obama, halvbror till Barack, som ska kandidera i ett guvernörsval i Kenya i vår. Malik säger sig vara inspirerad av Barack.
  • Två av 100 kvinnor luktar inte. Detta visar en undersökning som har gjorts i Storbritannien. De luktfria kvinnorna har en speciell gen som gör att de inte luktar svett. Och syftet med denna undersökning var..?
  • Anställd outsourcade arbetsuppgifter. Eh… ja… man tror inte att det är sant, men… En amerikansk mjukvaruutvecklare lät kinesiska konsulter utföra hans arbetsuppgifter. I stället surfade han på nätet. Mannen, som jobbade mycket hemifrån, tjänade hundratusentals dollar om året. Kineserna fick 50 000 dollar per år. Affärsidé..? 
  • Miljöpartiet vill öppna möten där man pratar om vård. Ha ha ha, vem vill gå på dem? Inte ens de förtroendevalda, för till och med ersättarna skickar ju ersättare ibland. Och hur ska gemene man kunna gå på såna möten, när de flesta jobbar på vardagarna? Hur många vanliga dödliga besöker till exempel fullmäktige, vars sammanträden är öppna för allmänheten? Typ två – varav en vanligen är påverkad av nånting. (Har sett det själv.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…


Nu ska jag inte dra
Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?


Det känns som att somliga
på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)


Livet är kort.

Read Full Post »