Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘riva’

Ett inlägg som inleder årets fyrtioandra vecka.


 

Äpplemos i liten äppleskål

Frukostbonus i form av Annas äpplemos.

En kall men underbar morgon inleddes här hemma med en ljuvlig doft av Jerrys äppen. Jag fick fem stycken i lördags och åt ett igår. Det smakade lika underbart som det doftade! Och i morse blev frukostbonusen en klick äpplemos, kokt av Fästmöns hand, i filen. Jag har lite svårt att få ner nån frukost, men se fil går bra – och äpplemoset gjorde filen ännu bättre. Sen är det så roligt att få använda mina fina äppleskålar. I den minsta ligger nu Annas mos, i den största Jerrys äpplen.

För tillfället kör jag på två bra och två mindre bra sommardäck. Eftersom det var minusgrader i morse körde jag extra försiktigt. Det dröjer ännu två veckor innan Clark Kent* får sina nya vintertofflor** på. Men åh va jag gillar vägen min granne visade mig! Jag är på jobbet – eller hemma – på cirka tolv minuter. I morgon blir det emellertid en annan väg hem, för då ska jag passera M. I hennes kompetenta händer ska jag sen lägga mitt huvud och få håret tvättat, nacken rakad och kalufsen klippt.

Sudoku evil

Sudoku av svårighetsgraden evil.

Arbetsdagen har svischat förbi. Jag har fullt upp att göra och det tycker jag är kul. Det trillar in mer och mer jobb. Extra roligt är det förstås att jag själv levererar jobb åt andra hållet, så att säga. Mycket tycker jag fortfarande är svårt, fast inte själva huvuduppgiften. Min närmaste kollega är duktig på att dra med mig på fikarast. Alla jag fikar med är så trevliga. Det är alltid intressanta samtalsämnen på gång. Men idag deltog jag kanske mindre än vanligt, för kollegan H hade lagt fram ett skitsvårt sudoku. Det var så svårt att det var klassat som evil. Tyvärr var nån amatör på det och kladdade emellan mina raster, så jag fick dra ut ett nytt och börja om. Men det tar sig! Och så får kollegorna tyst på mig. På eftermiddagen snackades värdegrund. Jag har mina åsikter om detta, så jag lyssnade bara. Av erfarenhet vet jag att det är resan mot målet som är det värdefulla, inte själva målet, nämligen.

Hemma i New Village blev jag väldigt nyfiken på post med texten

Värdecheck

på. Jag rev längs de perforerade kanterna. Sen blev jag besviken och sist arg. Vilket skräp! Checken var från ett företag som gav mig 200 kronor att spela på nätet för. Jag har aldrig spelat om pengar på nätet. Det enda jag spelar är Wordfeud och det är gratis att klå – eller få stryk av – sina vänner.

Värdecheck 200 kr

Nej tack, jag spelar inte om pengar på nätet eller nån annanstans heller. Det blir en trisslott då och då med mamma.


I kväll ska jag läsa de allra sista sidorna om Maj. 
Jag har inte mycket kvar i den avslutande delen i Kristina Sandbergs trilogi. Det kommer väl några rader om boken här på bloggen och kanske ytterligare ett och annat inlägg. Men snart tar mitt bloggande slut, jag har förbrukat 92 procent av utrymmet. Det har varit en spännande resa, som har gett mig många nya vänner, låtit mig återknyta bekantskapen med gamla vänner och lärt mig ett och annat. Men var sak har sin tid. Och värde. Tid är värdefullt.

Utrymmeskvot

Jag har förbrukat 92 procent av bloggutrymmet.


*Clark Kent = min lille bilman

**vintertofflor = vinterdäck

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 


 

Litteratur till en positivist med norskt ursrprung.

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

Alla böcker gratis på Återbruket

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala

Skylt på Social ekonomi Uppsala

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.


Skyltning är ju ett sätt att kommunicera
med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabattkupong ICA Maxi Gnista

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?


Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. 
Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift 10 kr

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.


Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Bropeng Storbron

Kopia av en bropeng från 1787.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Räkmacka med dill

En räkmacka med hopplock från olika kylar, frysar och Tokerian.

Då och då händer det att människor undrar hur jag kan leva som jag gör utan nån inkomst. Jag har lust att svara

Det ska du skita i!

Men det gör jag förstås inte, jag är för väluppfostrad. Fast jag kan avslöja att mitt knep är att leva snålt nio gånger av tio och sen unna sig den tionde gången. Vissa dar äter jag middag för en femma. Då kan jag tillåta mig att köpa fyra goda viner – som igår. (Varav ett par av vinerna för övrigt var billiga viner.)

Fil med flingor blåbär o hallon

Blåbär och hallon till filmjölken blev det i morse.

Igår kväll kom Fästmön hit. Då åt vi räkmackor. Livet på vår räkmacka gick till så att vi samlade ihop det vi hade i våra kylar och frysar, så det enda jag behövde köpa var dill och en citron. Resten fanns redan, inköpt nån dag när det fanns pengar i hushållskassan. Och genom detta hopplock kunde jag köpa oss lite C-vitamin som vi behöver efter den hiskeliga influensan, eller vad det nu var, som vi drabbades av för ett par veckor sen.

Idag hade jag fått ett meddelande från a-kassan. Utan att ha läst det fick jag rusa in på toa. Jag reagerar alltid så när a-kassan mejlar att jag har ett meddelande att läsa på Mina sidor, så det hade inget med räkorna att göra. Det var en specifikation på en utbetalning jag får på torsdag. Den sista på ett tag. Jag får inte ens ut en tredjedel av vad jag tjänade på min senaste visstidsanställning. På specifikationen står att jag har 70 procent. Men min dagersättning har aldrig sänkts, för jag har en gång i tiden haft för hög lön. Att slå i det taket gör rätt ont. Nu menar jag inte att man ska bli rik av att gå på a-kassa, men faktum är att jag lever på ett par tusen under existensminimum varje månad, ungefär. Det går. Allting går om man bara ger sig den på det. Men jag är inte nåt kap längre för den som tror att jag är förmögen…

Jag berättar inte detta för att du ska tycka synd om mig eller för att stilla nåt dåligt samvete hos mig själv. Jag skriver om det i en konstaterande ton som jag hoppas att du uppfattar. Sen vet jag att det sitter kärringar framför allt och en och annan gubbe också och tycker en massa och har en massa synpunkter på mitt leverne. Varsågod och kom och byt liv med mig en vecka så får du se hur du klarar det! För ärligt talat har du ingen aning om saker och ting eftersom du ju inte är jag. En sak jag äntligen har lärt mig den hårda vägen de här sex djävulsåren är att… Eh nej. Det tänker jag inte avslöja. Jag har lärt mig många saker, om både mig själv och andra människor. En dag kanske jag dör som en snäppet bättre människa än den jag var 2009. Vem vet…

Nu på morgonen har jag rivit i mina garderober efter nåt helt och propert jag kan ikläda mig denna eftermiddag när vi ska fira en 60-åring i familjen. Det är OK att gå omkring i trasiga kläder här hemma, men baske mig inte när man ska bort på kalas. Kläder är ett nödvändigt ont ibland. De enda av den sorten som jag nu har tillräckligt av och som även är i gott skick är underkläder och strumpor. Men sånt visar man förstås inte upp på nåt kalas. Min gamla mamma sa häromdan att hon tänkte skicka mig en namnsdagspeng senare i månaden att använda till inköp av byxor. Jag vet inte det, jag. Byxor… Är inte det onödigt när jag inte ska nånstans direkt..?

Livet på en räkmacka i New Village har du fått lite glimtar av nu.  Hellre böcker än kläder är det som gäller samt goda viner och nyttig mat en gång på tio. Det bästa i livet är ändå gratis. Kärlek, till exempel, och goda vänner. Att titta på mina blommande växter i köket, växter som jag har fått av två goda vänner, är både gratis för mig och en ren och skär njutning. Tack för dessa skönheter, Agneta och Lucille! Se så vackra blommorna är:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spanande inlägg.


 

Loppisspanare

Värsta loppisspanaren.

Månadens enda gemensamma lediga helg är denna. Vad göra? Vi for på loppistur och spanade. Det är alltid roligt – och ofta en utmaning att hålla plånboken nerstoppad. Men det roligaste av allt är att titta på grejor och folk, att kanske se nåt fint att sukta efter, nåt fult att spy galla över och nåt kul att garva åt.

Själv funderade jag mest på vem galningen på den här tavlan till höger föreställer. Jag såg puckot på Röda Korsets Kupan

På Röda Korsets Kupan var det som vanligt väldigt mycket folk. Temat var frimärken och det fanns ett stort bord med frimärkssamlingar och förstadagsbrev så jag tror att självaste FEM hade blivit sugen att riva bland märkena… Jag blev mest irriterad för en tant glodde jättesurt på mig. Och på annat håll i affären knuffade en gubbe till mig så jag i min tur råkade puffa till en tant med rollator. Det går hett till i loppisvärlden.

Här är några bilder från Röda Korset idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Nästa stopp på vår loppistur var Erikshjälpen som ligger blott ett stenkast från Röda Korsets Kupan. Och ärligt talat, Erikshjälpen är så fräscht jämfört med sunkiga Kupan… Roligt att notera var att kapellinredningen var såld sen vi var där sist. En gofika blev det i det fina kaféet – Fästmön bjöd på kaffe och cheesecake.

Här är några bilder från Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dags för stopp nummer tre, Helping Hand
Anna hittade bland annat en bästefåtölj likadan som min fast vit för endast 450 kronor. Men, men… 450 kronor är pengar det också och fåtöljen var väl i sisådärnt skick.

Här är några bilder från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sista loppisstoppet för dagen blev Myrorna i BoländernaDär såg Anna en Orreforsskål för 75 kronor som hade passat i min samling, men nej, jag har ju köpstopp. Dessutom såg hon ytterligare en bästefåtölj, fast en svart och inte en recliner. Den kostade bara 100 kronor… Två klena tanter och en liten bil samt lite annat gjorde att fåtöljen fick stå kvar, tyvärr. Nu går Anna och muttrar om fåtöljen och jag om skålen. Men ibland är det bara att inse att man inte kan få allt.

Här är några bilder från Myrorna i Boländerna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Roligast idag var emellertid Nalle Puh. 
Tänk den som får honom…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och vet du… Medan du läser det här suuurplar (uppsaliensisk accent) vi kräftor… HA! Men oj! Nu skröt jag visst lite igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan inte skryter, men berättar vad hon har gjort. Har du problem med det, kan du sluta läsa. Nu.


 

Livet i Limbo – och då menar jag inte dansleken limbo utan det där tillståndet mellan himmel och helvete – suddar ut gränserna mellan vardag och helg. Mina lördagar och söndagar är ofta likadana som vardagarna, med den skillnaden att jag inte kliver upp senast klockan sju, som jag gör måndag – fredag, på helgerna. Idag var jag rädd för hur ryggen skulle vara, men jag sov ändå så länge som till klockan åtta. När jag slog upp mina blå utbrast jag nästan

halleluja!

Att ha gått från en smärtnivå på nio i en tiogradig skala till en nivå på tre var helt fantastiskt. Jag är så tacksam att min vårdplanering fungerade! (Och kanske för att en och annan godvillig hade ett finger med i spelet…)

En dag utan vettig sysselsättning är en förlorad dag. Sen kan man ha lite ont i ryggen i alla fall. Jag gav mig därför på projektet plantera om krukväxter. Eftersom det innebär att stå gissade jag att det skulle fungera med ryggen. Det gjorde det. Jag planterade om 18 krukväxter av kökets 20 (jag har 17 i fönstret, en på en bokhylla och två på golvet). De två golvväxterna lät jag bli. Det fanns inte en chans att jag skulle försöka mig på att lyfta dem till varken nån köksbänk eller till duschen i badkaret. Mina växter skulle nämligen inte bara få ny jord, de skulle duschas i badkaret också. Nån dagstidning har jag inte haft råd (eller lust) att ha sen 2013 (mer än två korta gratisprenumerationer), men det fanns gott om reklamblad i returpapperskassen som jag kunde använda för att skydda en av mina köksbänkar. Jord hade jag köpt häromdan och tack och lov inte burit ut den tunga påsen i förrådet. Men i förrådet hittade jag en påbörjad påse, dessutom.

Omplantering av krukväxter

Nån nytta ska man väl ha av reklamblad?! Här använde jag dem för att skydda en av bänkarna i köket när jag planterade om krukväxter idag. Olivträdet och dragonen var två av 18 växter som fick ny jord idag.


Men sen var det ju det här med fönstren. 
Jag putsade alla mina fönster – även emellan – till jul, när mamma skulle komma. Fast det struntade ju fåglarna i. De hade käkat rönnbär innan de bestämde sig för att använda en ruta i köket som toalett. Och eftersom regnet låg på fönstren åt baksidan bestämde jag mig: köksfönstret (egentligen tre fönster) skulle putsas. Allt gick bra, ryggen var samarbetsvillig, men det svåraste var förstås att ta ner den långa gardinstången samt sätta upp den igen med en ren och nystruken gardinkappa på. Att stå vid strykbrädan var helt OK för ryggen.

Gardinstrykning

Stå vid strykbrädan och stryka gardinkappa gick bra.


När jag lyfte ner stången
klev jag på en pall och höll på att ramla. Jag rev med mig lite torkade rosor på vägen ner – i övrigt blev det inga skador varken på inredning eller mig (som om nån bryr sig).

Däremot kunde det ha gått illa om det inte vore för att jag har ett strykjärn för glömska personer (50-årspresent från min mamma). Det varnar nämligen när det inte har rört på sig inom vissa minuter. Och efter åtta minuter slår det av. Jag släpade fram brädan (där gnällde ryggen lite), fyllde vatten i järnet, satte i kontakten i gästrummet – och sen jag gick ut i köket för att äta lite fil till frukost (klockan 13). Eh… ja…

Men sen strök jag och balanserade upp stången med den nystrukna gardinkappan på, flyttade tillbaka alla krukväxter och startade en maskin med tvätt. Och nu kan jag njuta av ett (egentligen tre) rent köksfönster och uppfräschade krukväxter. Det kan vara riktigt livat i Limbo om man vägrar att vila på några lagrar. Jag har ingen lust att bli kallad lat också bland allt annat jag kallas. (En del människor är rätt makalösa som tar sig rätten att fälla omdömen om personer de aldrig har träffat…)

Köksfönster

Mitt köksfönster är rent, krukväxterna är uppfräschade och en nystruken gardinkappa hänger på plats.

 

Vad har DU gjort idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tillvaratagande och tillredande inlägg.


 

Ett garanterat bildrikt inlägg!!!


Vad gör man när man vill äta nåt gott
på egen hand – och då menar jag inte naglar – en fredagskväll? Ett tips från mig är att man tager vad man haver. För min del blev det Pasta Diavolo à la Toffolo, en rätt komponerad i afton.

Först hittade jag en gul lök i kylen. Den skalade jag och hackade i smärre bitar.

 Gul lök

En gul lök.

 


Detta tarvade en matlagningsöl. 
Det fanns också i kylen.

Öl

En starköl.


Fram med kokkärlen! 
Olja i pannan och pastavatten i kastrullen.

Olja i pannan

Olja i pannan.


Vilken pasta skulle jag välja?
I köksskåpet fanns snabbmakaroner, penne och gnocchi. Det fick bli en blandning av penne och gnocchi, för dessa pastasorter pastar… nej passar utmärkt till tomatsåsiga rätter.

Pasta penne och gnocchi

Penne eller gnocchi?= Äh, det fick bli lite av båda.


Tidigare på dan 
hade vid utgrävningar i frysen fyndats en kalkonkorv av typen tjock grillkorv med cayenne och chipotle. Denna tinades under dagen och skars sen i skivor.

Kalkonkorv cayenne o chipotle

En kalkonkorv med smak av cayenne och chipotle.


Fortsatta utgrävningar i kylen… Svarta
oliver är aldrig fel i en pastasås.

Svarta oliver på burk

Svarta oliver.


Löken frästes i pannan. 
Lyxkryddan Berberi, som jag haft i min ägo i minst tio år utan att den tappat smaken (äkta vara från Etiopien, nämligen), pudrades över löken i stekpannan. Denna krydda ger en underbar och speciell hetta till maten.

Berberi på löken

Berberi på löken gav en speciell hetta till maten.


Vidare upphittades i kylen
 ett öppnat paket krossade tomater med chili. Paketet hade stått där i cirka två veckor, men ett smakprov visade att tomaterna var helt OK. (Vid det här laget hade jag börjat koka pastan också.)

Öppnat paket krossade tomater med chilli

Ett öppnat paket krossade tomater med chili. Halva paketet var kvar.


Lök och korv fick steka i pannan.
De enda kryddor jag använde förutom berberin var vitlökssalt (för jag hade ingen färsk vitlök hemma), pepparmix och lite paprikakrydda.

Lök och kalkonkorv i stekpannan

Lök och kalkonkorv i stekpannan.


När korven fått färg
hällde jag i de krossade tomaterna. Paketet var ungefär halvfullt. Kryddade lite.

Krossade tomater på lök och kalkonkorv i stekpannan

Krossade tomater på lök och kalkonkorv i stekpannan.


Slutligen hällde jag i
några matskedar svarta oliver.

Svarta oliver i tomater med lök och kalkonkorv

Svarta oliver i tomatsåsen med lök och kalkonkorv.


Tomatsåsen fick småkoka en stund.
Den som vill ha en vegetarisk rätt kan byta ut korven mot broccoli. Det hade jag gjort om jag hade haft broccoli hemma. Den som inte äter pasta får hitta på eget tillbehör.

En liten bit goudaost upphittades i en påse. Inget mögel på den. Den blev pricken över i att riva över maten!

Goudaost och rivhyvel

Goudaost och rivhyvel.


Så där ja!
Fredagsmiddagen är serverad!

Fredagsmiddag Pasta Diavolo à la Toffolo

Fredagsmiddagen Pasta Diavolo à la Toffolo är serverad.


Titta nära!
Bara jättegott, eller hur?

 Pasta Diavolo a la Toffolo

Pasta Diavolo a la Toffolo = jättegott! Och jättehot!..


I glaset Villa Puccini.
Snart sjunger jag italiensk opera! (Mina grannar hatar mig redan, så…)

Villa Puccini

Villa Puccini.

 


Pastan jag hade kokat
blev i mesta laget, så jag frös in en påse – perfekt till en person. Såsen, däremot, var portionsmässigt en och en halv. Därför slukade jag allt. Ett visst svinn blev det ändå, men inte värre än så här:

Pasta i slasken

Ett visst svinn blev det: två gnocchi och två penne.


Vill du gilla det här inlägget finns en Gillaknapp som du ser när du har klickat på rubriken och läst hela inlägget. Fast det är roligare om du lämnar en kommentar. Om du inte orkar det är det OK. 

Tar du disken, eller?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

ÅterträffenKlassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.

Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…

Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.

Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.

Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett familjärt inlägg.


 

Remikex

Remiex har jag älskat sen jag var sju.

Den ljumma blåsten har puffat på oss hela dan. Jag tog vinden i ryggen och for ut till Himlen med muffins och Remikex. De senare, Remikexen, har jag själv älskat sen jag var sju år, så jag trodde att de var säkra kort. Och det var de – det vill säga Elias tvingade i sig ett som han tyckte smakade

arsle

(hans ord) och sen åt Mitt Kära Kex ett par och jag resten. Smart uttänkt av mig, eller hur?

Det var inte så väldigt mycket att göra idag, men jag hälsade i alla fall på familjens senaste tillskott som låg och vilade på yngsta bonusdotterns säng. De två yngsta i familjen har gillat Pokémon och i början när Anna och jag var ihop tittade vi på filmen om Pikachu tillsammans med barnen. Jag var ju totalt värdelös på detta och kunde inte ens uttala Pikachu rätt. Därav min förkärlek för… ”djuret” ifråga.

Pikachu

Pikachu vilade på yngsta bonusdotterns säng. Eftersom hon inte var hemma smög jag in och tog en bild.


Timmarna flög iväg. 
Jag passade på att uppdatera systemversionen i min iPhone, för jag orkade inte med att vara så tillgänglig på mobilen idag – dagens viktiga samtal var ju redan ringda. Botaniserade bland Annas böcker och lånade med mig ett par hem.

Mellan sommarens längtan och Förlåtelsen

En bok av Leffe och en bok av Hanne-Vibeke Holst fick följa med hem till mig.


Innan jag for in till stan igen 
blev det en tripp till ICA Solen. Anna hittade en DVD till oss till helgen, men ingen skräckis utan en dramakomedi med Judi Dench, Philomena. Jag överraskade mig själv med att vilja se den. Men jag gillar ju Judi Dench, så… Annars blev det en underlig shoppingtur på affären eftersom Virrp-Anna hade skrivit en handlingslapp lite grann efter extrapriserna i förra veckans annonsblad… Det slutade med att vi stod minst en kvart och rev bland pumporna i stället. För en pumpa skulle inhandlas eftersom det ska vara lite Halloween i Himlen i morgon. När Halloween egentligen infaller, på fredag, är gossebarnet på spökparty hos en kompis, nämligen.

Själv har jag fått det jag behöver i Halloweenväg via denna ljuslykta som lyste upp köksbordet hos Anna. Det räcker så bra för mig.

Ljuslykta med pumpa

Denna lysande pumpa räcker i Halloweenväg för min del.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »