Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yes, yes, YES!!!

Vi har varit på en liten utflykt, Tofflan och jag, hennes jobbväska. Vi var inbjudna till ett fem våningar högt nybyggt hus en bit utanför stan. Lite tidigt kom vi, så Tofflan blev bjuden på kaffe av en snäll ”tant”.

Jag satte mig på en limegrön stol. Tofflan tog förstås fram kameran, men färgerna blev aningen off på bilden.

Tofflan kunder förstås inte sitta still utan lufsade runt och tittade. Med sin mobilkamera i högsta hugg, den numera INTE tejpade (batteri och bakstycke är bytta med bättre fungerande och hela såna!). Först fotade hon en bil av nåt slag.

Bil och bil, vet jag inte, men ett litet fordon var det.

Sen traskade hon runt och hittade en intressant motor. Fram med kameran igen!

En motor.

Det var ett väldigt spännande ställe! Högt i tak, mycket glas och mycket ljus. Och flera tjejer som Tofflan pratade engelska med. Jag höll tyst, jag är ju bara jobbväska, jag…

Tofflan var en hel halvtimme tidig, så det fanns gott om tid att titta på en intressant utställning i flera glasmontrar. Det var modeller av lantbruksmaskiner, modeller som tillverkats redan på 1700-talet, visade det sig! Tänk att nån hade varit så rädd om dem att de var i nästan intakt skick!

Jag hörde ett förtjust

Oh!!!

och såg Tofflan trixa med kameran igen och säga nåt om

Östergyllen, förstås!

Naturligtvis var det för att hembygden fanns representerad!

Plog, årder, harv och vält vet jag vad det är, men en sladd med två säten, vad kan det vara???

Det var inte så lätt att fånga de fina utställningsföremålen på bild, för hur man än stod blev det motljus…

Spännande och välgjorda små modeller från 1700-talet. Förlaga är östgötska lantbruksmaskiner.

Men sen fick Tofflan sällskap av en ”tant” som heter Maria och efter en stund gick de in till en ”farbror” som heter Per-Anders för att prata jobb. Jag hamnade under Tofflans dunjacka – hmmmmpfffffffffffff… 😦

Det slutade i alla fall med att Tofflan tog i hand och tackade och sen tog hon mig över axeln och så åkte vi hissen ner. Tofflan visslade och var på ett strålande humör, för det visade sig att hon hade fått jobb… Visserligen ingen fast anställning, men under tre månader ska hon arbeta på ET (!) och bland annat ta fram en kommunikationsplan med mera.

På vägen hem stannade vi vid två affärer, men jag fick ligga kvar i bagageutrymmet och frysa. Den där jädra Tofflan, tro inte att hon är omtänksam mot sin jobbväska, inte! På ett ställe köpte hon en present till sig själv, men jag fick inget, minsann.

Body Butter – kan det va nåt det? Jaa, detta doftar i alla fall gott på förra kollegan ”Lisbeth”, men hur det doftar på Tofflan återstår att känna…

Tofflan var livsfarlig under bilfärden, för resten. Innan vi åkte från det trevliga stället skrev hon ett sms till Fästmön och till två före detta kollegor. Alla svarade och Tofflan försökte också svara när hon körde bil. Det var OTROLIGT dumt gjort! En vän fick ett sms när vi hade stannat, alltid något! Och den kloka Anna telefonerade först när vi hade landat hemma.

Det var med glädje Tofflan skrev några mejl, varav ett till Arbetsförmedlingen och gulliga handläggaren M. I morgon tror jag hon ska ringa till sitt fack Dimsyn. När vi kom hem låg det ett fönsterkuvert från Dimsyn i postboxen och jag såg nog att Tofflan fick magknip. Men det var inget farligt innehåll, tack och lov!

I kväll fortsätter firandet, fast då får ju inte jag följa med. Tofflan blev ju utbjuden på middag av L. Jag förstår nog att det blir roligt, för Clark Kent* får inte heller följa med, så jag gissar att det ska drickas vin och sånt. Själv stannar jag hemma på stolen i hallen. Men jag är faktiskt också i skrivande stund en väldigt lycklig jobbväska – för jag behöver ju inte ställas undan. Inte på ett tag, i alla fall…

TACK alla inblandade i detta och TACK alla som har hållit tummarna!!!

*Clark Kent = Tofflans lille bilman

Read Full Post »

Ett jehu far fram – i tanken, åtminstone…

Joråsåatte… Nog har ett jehu farit fram här under dagen. Det känns skönt att ha hunnit med det som var tänkt innan det blivit kväll och barnen kommer hem. För det är ju inte så roligt att inte ha tid och ork att sitta ner och prata med dem en stund när man knappt har setts på två veckor.

I morse skuttade jag över till Tokerian strax efter klockan åtta och kom därifrån med fem matkassar. Ehum… jag tog faktiskt bilen över… 😳 På så vis kunde jag lämna kvar två kassar i bagageutrymmet och ta in tre med kylvaror.

Jag rattade en sån här med stil inne på Tokerian.

                                                                                                                                                          Fördelen med att gå och handla mat så där tidigt är att det inte står så många idioter i vägen är så många andra ute och handlar samtidigt. Det går fortare att handla när man slipper trängas vid varudiskarna med andra. Och jag behöver inte tvångsmässigt anteckna idéer till blogginlägg eftersom det är oerhört trista människor ute och storhandlar mat klockan åtta på morgonen. Men jag såg faktiskt en gubbe som tittade jätteargt på mig. Jag log änglalikt tillbaka. Han blängde misstänksamt på mig. (Och det gjorde han ju rätt i…)

Dusch och hårtvätt var underbart skönt vid lunchtid. Men ännu skönare blir det att få barret klippt på tisdag förmiddag!

Jag har inte klippt mig sen 1974.

                                                                                                                                                                På eftermiddagen var det så dags att åka och hämta Fästmöns reparerade cykel. Reparationen blev lite dyrare än tänkt, 719 spänn landade slutnotan på. Farbrorn på Hjulhuset hade nämligen ingen passande begagnad axel, så det fick bli en ny. Annas snälla och jätteförkylda mamma mötte upp och vi knölade in hojen i hennes bil. Men där fick den inte heller riktigt plats utan stack ut en bit. Som tur var hade Annas mamma snöre och en lämplig ögla att binda fast bakluckan med. Jag har varken snöre eller ögla i min bil…

Ett kort samtal till Slaktar-Pojken var allt som behövdes för att den snälla unge mannen skulle komma ut och möta oss och bära in alla matkassar – som nu blivit sex eftersom den nästantinade kycklingen behövde en egen påse. Cykeln kunde vi också ställa in och låsa i cykelrummet eftersom Johan har en nyckelbricka dit – mormor och jag är inte betrodda.

Jag passade på att gå upp med Annas rull-väska som också låg i bilen. Noterade att Johan hade dammsugit, nåt som glädjer både hans mamma och mig enormt eftersom vi inte har nån lust att göra det en fredagskväll. Som lite tack för hjälpen fick Bror Duktig lift till affären-i-Förorten-där-jag-vägrar-handla-sen-en-kärring-påstod-att-de-hade-stängt-trots-att-det-var-fem-minuter-kvar-till-stängningsdag.

Och nu är det dags för mig att vattna mina krukväxter, byta t-shirt och packa ut mig och mina väskor i bilen för att åka och hämta Anna. Sen blir det Förorten den kommande veckan – utom dagtid, för min del.

Tjolahopp!

Read Full Post »

Den svarta plånboken och På väg mot en bro

Straffet för att jag häcklade min hulda moder angående den blåa väskan lät inte vänta på sig. Hon skulle kunna skriva ett inlägg om mig, betitlat Den svarta plånboken. Men i stället skriver jag dårå, eftersom mamma ju faktiskt inte har en blogg. Och jag gillar för övrigt att häckla mig själv här också.

Framåt 17-tiden skulle jag åka och köpa mat åt oss. Jag kom ihåg bilnycklarna, solbrillorna, pantpåsen – men inte… plånboken. Och en sån är ju väsentlig när man ska handla… Jag kom ända till ICA Maxi när jag kände iskylan i magen.

Var F*N var plånboken??? Min svarta plånbok!!!

Den låg inte i handskfacket, inte på passagerarsätet. Jag satt inte på den. Den låg inte i bagageutrymmet med pantpåsen. Hade jag tappat den på parkeringen hemma hos mamma? Gasen i botten tillbaka igen. Mamma tyckte att jag hade handlat ovanligt snabbt.

Plånboken! Jag glömde plånboken!

väste jag när jag brakade in genom dörren och såg den  svarta tingesten ligga på byrån framför hallspegeln.

Vi åt middag vid 19-tiden i kväll i stället för vid 18-tiden. Och jordgubbsförsäljningen hade upphört när jag väl kom till ICA Maxi MED plånbok. Köpte en ask svindyra blåbär i stället. Är inte blåbär bra för minnet???

Efter mat och disk ville mamma se på vädret för hundrade gången idag. Sen gav vi oss ut på kvällspromenad för att se på brobygget. Bron som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan.

Vi passerade båtar och fåglar och bryggor. En del har egna bryggor här nere vid sjön.

En and med egen brygga.

                                                                                                                                                                    Ja, till och med vissa fåglar har egen brygga. Och en del människor. Håll med om att det ser mysigt ut…

En människas brygga.

                                                                                                                                                                      En del nedfarter till sjön är inte så stora. Här ligger bara ett par brädlappar nere vid vattenbrynet, men det funkar det med.

Några brädlappar funkar det med.

                                                                                                                                                                Vi kikade mot stan.

Stan låg en bit bort.

                                                                                                                                                                    Luften nere vid vattnet var frisk och andningsvänlig, inte som uppe vid husen, klibbig och tungandad.

Vattnet gjorde luften andningsvänlig.

                                                                                                                                                                 Här är så bedårande vackert att det annars tar andan ur en – på ett skönt sätt, dårå.

Så ända in i vassen bedårande, till och med…

                                                                                                                                                                    Vi såg en svanfamilj som gled på vattnet. Mamma, pappa och tre eller fyra ungar. Svårfångade i kvällsljuset.

En svanfamilj gled på vattnet.

                                                                                                                                                              Och så såg vi den. Den stora byggnationen som ska bli en bro över vattnet.

På väg att bli en bro som ska frakta tung trafik över vattnet i stället för genom stan. Bra idé, tycker jag. Men det tycker inte alla…

                                                                                                                                                                Vi satte oss på en bänk och kikade på bropelarna och på den gigantiska kranen som lyfter dit delar. Nåt för kranfetischisten Monica att njuta av? (Kranen alltså.)

Brobygget och en kran i kvällsljus.

                                                                                                                                                                 Så vände vi hemåt igen. Uppför… Vi vilade många gånger på bänkar, men mamma traskade på bra. En liten stund satt vi på bänken utanför hennes hus och njöt av den ljumma julikvällsvinden. Sen blev det blåbär och mjölk.

Ett litet körsbärsträd nära sista bänken.

Read Full Post »