Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgbilder

Ett avkopplat inlägg.

---

 

Det har varit en bra helg som för min del har inneburit avkoppling från en del svåra saker. Fredagen var fin, lördagen inleddes med irritation över LinkedIn-bugen som inte går att fixa. Men under lördagen lyckades jag själv fixa en Instagrambug på iPhonen. Helt blåst är jag alltså inte. Felet bestod i att jag inte fick pushnotiser, trots att jag ställt in det i själva appen. Det skumma var att Instagrams inställningar inte syntes sen i mobilens inställningar. Läste mig till att det kunde vara en bug i och med operativsystem iOS 8, men att logga ut och logga in i appen kanske kunde lösa det hela. Det gjorde det INTE, så jag installerade om hela appen i stället. DÅ funkade det! Och alla bilder var ju kvar uppe i molnet, så det vara bara att logga in och köra igen. Det var helt rätt beslut att skaffa Instagramkonto, för jag gillar verkligen att fota. Sen är jag inte ute efter att en massa andra människor måste gilla mina bilder, men visst är det roligt när kända och okända människor gör det. Och så älskar jag att kolla på andras fina bilder. Jag blir riktigt inspirerad!

Jag åkte ut till Fästmön nån gång mitt på dan efter att ha inhandlat ett par specialvaror till henne från Tokerian. Parkeringsplatsen ute i Himlen var inte skottad, så jag fick ett gympapass innan vi åkte till ICA Solen och handlade diverse tillbehör till middagen. Ryggen höll, men klagade förstås lite som den måste göra.

Det blev kyckling till middag och vi öppnade Chunky red zinfandel-flaskan, det vill säga elefantvinet Anna fick i julklapp av mig. Vinet var mycket fylligt och gott, men jag tog bara ett glas – det var ju en julklapp till Anna. I stället sprättade jag en starköl lite senare på kvällen när jag hade blivit törstig efter allt lördagsgodis jag maniskt hade goffat. Jag tröståt väl till melodifestivalsdeltävlingen, som mest var skräp. Vi tittade i alla fall tillsammans med yngsta bonussonen. Den äldsta var inte så intresserad. Och tjejerna bor ju inte här längre… Det är väldigt tomt och tyst utan dem!!! Två rum står välstädade och obebodda i Annas lägenhet.

Klockan blev närmare ett innan vi kom i säng, så i morse tog vi sovmorgon ända till efter nio. Det var skönt att ta det lugnt och trots att det blev en vacker och solig vinterdag tog vi ingen söndagspromenad. I stället blev det en tur till Förortens båda affärer där vi bland annat lämpade av alla pantflaskor som fyllde Annas städskåp. Det blev några hundralappar i pant…

Jag återvände till New Village på eftermiddagen och har med mamma i örat via telefonluren skrapat veckans Trisslott. Ingen vinst, tyvärr. Nu måste jag ta tag i boken jag har lovat att recensera. Det går trögt, kan jag meddela, för boken är tung på flera sätt. Men jag ger inte upp än. Nu är jag på sidan 260nånting av 710.

I morgon blir det sedvanlig start på dagen följt av städning. Belöningen blir ett besök hos frissan framåt kvällen – håret är ostyrigt och ska klippas och rakas.

Här kommer några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2013. Finalen

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om aftonens stora begivenhet, finalen i Eurovison Song Contest 2013.

I kväll smäller det! För den i Uppsala som väljer att inte åka till Parksnäckan och se eländet finalen i Eurovision Song Contest 2013 på storbildsskärm går det att följa det hela från TV-soffan. Och här. Här blir det nämligen liveblogg!!! Häng med och tyck till i afton! 

Jag lägger ut mina omdömen vartefter låtarna har framförts, så glöm inte att uppdatera din webbläsare då och då!

Här har vi laddat med prästostbågar, öl, vatten och jordgubbar. Hur har du laddat? 

Vi är två av över 100 000 tittare som inte bara ser fram emot schlager utan också… Björn och Benny, Sarah Dawn Finer (som gör min favorit-ABBA-låt runt klockan 23.30) med flera… Nu börjar det!!!

Finalister och flaggor tågade respektive bars in till tonerna av Björn, Benny och Aviciis Anthem. Det här blir en häftig kväll!! En del artister såg mer laddade ut än andra. Gäspade italienaren???

Programledaren Petra Mede gjorde entré i nånting råååsa. Eller ceriiiise kanske man säger. Hon var lika välartikulerad som sist. Som svensk-sångerska på engelska får hon helt klart godkänt. Det var för övrigt ganska gayfriande. Och en träffande text om oss svenskar. De historiska tillbakablickarna är underbart roliga!

Lynda Woodruff dök upp i Stockholm och kan fortfarande inte säga namnet där Baku är huvudstad. Men rolig är hon!

Efter alla låtarna hade sjungits var det dags för förra årets vinnare, Loreen, att skutta på scenen. Alltså jag har lite svårt för Loreen och låtarna. Jag var säkert den enda svensk som inte gillade Euphoria. Jag förstår och uppskattar helt enkelt inte Loreen. Hon är säkert jätteduktig, men det hon gör faller inte mig på läppen.

Sen kom Sarah Dawn Finer med min favoritlåt av ABBA – The winner takes it all… Då stannade allt…

Så här ser startfältet ut:

(och jag har INTE hittat på det själv utan hämtat det från säker källa på nätet!)

1. Frankrike: Amandine Bourgeois: L’Enfer Et Moi
   Janis Joplin inleder på franska. Detta låter precis som nåt jag har hört förut, men låten är helt klart ”tung”. Bara ett problem: den kommer ingen vart. Och är hennes klänning trasig?
2. Litauen: Andrius Pojavis: Something
   Ögonbrynsgympa och dålig engelska. Låten är slätstruken och artisten stillastående. Nä, jag somnar nästan.
3. Moldavien: Aliona Moon: O Mie
   Dags för håret som står rakt ut och klänningen som tar bort fokus från låten helt. Jag får Barbie-känslor. Dansarna gör mig lite nervös.
4. Finland: Krista Siegfrids: Marry Me
   Dags för suomalainen tyttö som har svenska som modersmål och sjunger på engelska. Och konstiga bebisskor. Nej, det här är för ding-dong för mig. Dessutom är det ingen kyss i slutet, det är en PUSS, för helvete!
5. Spanien: ESDM: Contigo Hasta El Final
   Spaniens sång är svajig. Klänningen är gul och gurt är ju, som bekant, furt. Tempobyte hjälper inte utan förvirrar.
6. Belgien: Roberto Bellarosa: Love Kills
   Men är det Ögonbrynens år i år? Roberto kan sjunga, men låten kommer liksom aldrig igång. Tänk om den hade släppt på lite fart så man blev danssugen. Nu blir man… ingenting.
7. Estland: Birgit Õigemeel: Et uus saaks alguse
   Jag är hela tiden rädd att Birgit ska tappa klänningen. Tyvärr är språket inte så vackert i mina öron, det innenhåller för många ä:n. Och låten är bara… tråkig.
8. Vitryssland: Alyona Lanskaya: Solayoh
   Dansrytmer. Alltså, jag erkänner, jag är svag för detta Nanne Grönwall-plagiat.
9. Malta: Gianluca Bezzina: Tomorrow
   Gianluca är inte bara doktor, han är lik en av mina TREVLIGA grannar. (Ja, jag har såna också.) Ögonbrynen (Gianlucas) är dock i schlagerklass, inte grannklass. Låten är för trallig för att vara i min smak.
10. Ryssland: Dina Garipova: What If
    Lite svajig inledning i sången. Sen blev sången vacker. Men det är ju en låt vi har hört förut, den om fred.
11. Tyskland: Cascada: Glorious
    Falsksång i början. En parafras på Euphoria? Men lite svänga-rumpa-stuk – i alla fall bitvis.
12. Armenien: Dorians: Lonely Planet
    George Harrison – med Schlagerbryn.  Och falsksång. Nej, det här är bara skrikigt, entonigt och tråkigt för mina öron.
13. Nederländerna: Anouk: Birds
    Den här låten hade jag i huvudet en morgon. Den är lite gammal-schlagrig. Hon sjungar bra, Anouk, men känns väldigt mycket som en grå mus.  Ganska stillastående, slutna ögonlock. Tja, som godnattvisa passar den helt klart.
14. Rumänien: Cezar: It’s My Life
    Kontratenor och välutbildad. Det hjälper inte. En snöpt Dracula är vad jag tycker att Cezar låter som. Och är inte dansarna nakna??? 😳
15. Storbritannien: Bonnie Tyler: Believe In Me
    Det här var min klara favorit inför tävlingen! Jag gillade Bonnie Tyler redan på 1980-talet. Den här låten gillade jag redan första gången jag hörde den. Börjar nervöst. Men jag tror på dig, Bonnie-GAYnor!
16. Sverige: Robin Stjernberg: You
    Då ska det ylas. Låten är rätt vacker, men jag har svårt för det där höga ylandet. Och vad är det för trasiga sjuksköterskekläder han har satt på sig? Dansarna hade Lilla My-tofsar!
17. Ungern: ByeAlex: Kedvesem (Zoohacker Remix)
    Nej, idag är det för varmt för mössa! Det här är tråkigt och entonigt, inte många ackord i den här låten, inte. Va? Körar Marie Fredriksson?
18. Danmark: Emmelie de Forest: Only Teardrops
    Det blåser i håret på barfotaflickan. Trumslagarpojkarna är alerta i kväll.  Men den där löjliga lilla flöjten… Nej, jag förstår inte varför den här låten är så hajpad. Sorry!
19. Island: Eyþór Ingi Gunnlaugsson: Ég á Líf
    Den här låten hade jag också i huvudet häromdan. Den är rätt trallig, lite sing-along, men ingen vinnare för det. Jävla liv, jävla liv, vakna fin…
20. Azerbajdzjan: Farid Mammadov: Hold Me
    Schlagerbryn och glasbur. Vi har sett det förut. Men det är en jättefin ballad.
21. Grekland: Koza Mostra feat. Agathon Iakovidis: Alcohol Is Free
    Fotbollsdomare i kilt. Och knästrumpor. Framför… manisk cirkusmusik. Nej, jag blir nervös.
22. Ukraina: Zlata Ognevich: Gravity
    Kamerapersonen gillade Zlatas figur. Låten är rätt… pigg. Men jag fattar fortfarande inte vad jätten har där att göra.
23. Italien: Marco Mengoni: L’Essenziale
    Smörsång. 1980 kallt. Men snygg kostym, ja. Ett litet sömnpiller, dock.
24. Norge: Margaret Berger: I Feed You My Love
    Varning för blinkande ljus (kan utlösa EP-anfall)! Nej, jag har svårt att titta på detta blinkande. Och låten är bara tråkig. Kisspaus.
25. Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani: Waterfall
    Duettsång. Med fem mil mellan parterna först. Vacker och smäktande sång. Men lite för sömnig låt för mig.
26. Irland: Ryan Dolan: Only Love Survives
    Läderbyxor – gillas, men jisses så varmt det måste vara! En låt som gör mig lite danssugen, men 17, har jag inte hört den här förut också???

Mina favoriter i kväll är Storbritannien, Vitryssland, Ryssland, Tyskland, Azerbajdzjan, Ukraina och Irland. Men Storbritannien vill jag se som vinnare!

But the winner is… Danmark. Trist, tycker jag.

Livet är kort. Nu gör vi lite annat fram till klockan 21!

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 3

Ett inlägg i vilket Tofflan tycker en del saker om elva eurovisionsbidrag.

Söndagskväll och för tredje gången visade SvT1 Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll hade programledaren Niklas Strömstedt och hans bisittare Malin Roos Martin Rolinski som gäst i studion. Och frågan var ju om denne gäst kunde prata lika mycket som de två föregående…

Nicke, Malla och Rolle. Eller? (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I kväll var det elva låtar som presenterades. Och gästen Martin Rolinski var själv med och tävlade för att få representera Sverige den här gången. Om jag inte minns fel tyckte jag att hans låt var rätt OK. Men varför rör han inte överläppen när han pratar? Det är otroligt svårt att avläsa vad han säger på grund av detta. Dessutom sa han

Bra låt!

om alltför många låtar som inte var bra.

Först ut i kvällens program var Finland. Finlands artist åkte bil och använde silvertejp – fast inte på det sätt som Fästmön och jag tycker att man ska använda tejpen. Artisten skrek ut sången och låten var tråkig.

Lilla Malta skickar en kirurg. Jag tror att han sjöng på engelska, men det lät mest som hittepå-ord. Tråkig trallig låt.

Meh! Bulgarien skickar samma gäng i år som förra året. Det låter som marknadsmusik och jag blir otroligt trött i öronen. Stäng av!

Tredje låten ut kommer från en båt. Islands bidrag är en allsångsballad på isländska. We shall overcome. Fast ”jävla liv”. Typ hela tiden.

Greklands låt handlar om den grekiska krisen. Kris är aldrig roligt. Låten är manisk och killarna i bandet har kjolar och knästrumpor. Nej, ta bort!

Israel skickar en kurvig dam med gigantiska brillor som sjunger en smäktande ballad. Det här är schlager! Men nån vinnarlåt är det inte.

Armeniens låt är lite åt det rockiga hållet med elgitarrer och grabbar i jeans och tischa. Men nej. Tråkigt igen!

Ungerns sångare sjunger på finska. Närå, men det låter så. Videon är tecknad och flummig. Låten… bara trist.

Så var det Norge. Norge har kommit sist flest gånger. Den här gången skickar man en oval prästdotter. Hon ser ut som ett ägg. Det blinkar på scenen så jag nästan får epilepsianfall. Hon sjunger bra, men tråååååkigt. Igen.

Albaniens låt låter jämntjockt hela tiden. Nej, det här är inte bra.

Georgien skickar en ballad med en man och en kvinna som sjunger bra, men får mina trumhinnor att dallra. Kvinnans särk var dessutom genomskinlig. Bort!

Nja, jag tror inte att nån av låtarna i det här programmet vinner. Möjligen får vi höra ett par av dem i finalen. ”Sillen” rundade av med att ta oss bakom kulisserna. För övrigt är det han som skriver Petra Medes repliker. Måtte hon inte försöka vara rolig bara! Då slänger jag ut TV:n genom fönstret.

Livet är kort.

Read Full Post »

Absorberad

Totalt aborberad – det är rätta beskrivningen av mig just nu. Jag sitter och jobbar med institution 1:s forskningssidor på webben och det tar sannerligen sin lilla tid… Det gäller att ha tungan inte bara rätt i munnen utan i rätt mun. Eller utanför. Gissar att jag ser ganska debil ut när jag jobbar så här intensivt och folk skymtar mitt smått maniska jag bakom glasdörrens och -väggens blästrade vasstrån. (Inte alla som har vass på sin kontorsdörr, inte!). Det har tagit några dagars, typ en vecka eller mer, funderande över strukturen. Mitt första förslag köptes av ledningen, men dissades av mig själv. Bara att sätta igång och göra ett nytt.

En A3-skiss.

Jag hade inget whiteboard eller nåt blädderblock att rita på och eftersom vassen har kommit upp på dörren och väggen sen sist går det inte att rita där heller, idiotiskt nog. Så jag tog ett A3-papper och nålade fast på min anslagstavla när jag gjorde den första skissen. Det gick inte så vidare värst bra eftersom bläcket i pennan rann åt fel håll.  Men det blev nånting till sist i alla fall. Sen ritade jag rent det hela på datorn. Och det är den skissen som jag nu arbetar med, om än i modifierad form.

Det finns material som ligger ute, men jag ska försöka uppdatera det, snygga till det, strama upp det, omforma något. Det märks att det har varit många kockar inblandade – på gott och på ont. Det som är bra med många kockar är att sidorna blir omväxlande, det dåliga är förstås att de inte blir särskilt jämförbara, om man nu vill ägna sig åt det.

Ingångssidan har jag nu ett klart förslag till och därefter kommer sen de sju forskningsområdena som vart och ett ska ha en ingångssida och ett gäng undersidor. Jag har två av sju områden klara och det känns skönt att det liksom äntligen har lossnat och blir nånting annat än bara teorier!

I lördags lyckades jag, som grädde (vispad med degkrokar?) på moset sträcka ryggen tämligen oskönt. Sist jag gjorde nånting ditåt var förra året, när jag skulle lyfta ur den till jul inköpta granen ur bilen. Men nu dammvippade jag bara… Hur som helst var sträckningen av det mildare slaget. Idag har jag bara lite ont och är mest stel. Det är ju inte så bra att sitta så mycket som jag gör, men jag har ju inget val eftersom hälen sätter stopp för nåt stående som är längre än en minut. Hälen har bråkat med mig i helgen och jag har haft rejält ont och svårt att gå. Dessutom har jag haft problem med en hel del kramper i händer och ben. Igår kväll fick jag våldsam kramp i baklåret på onda benet (där jag har haft propp två gånger och på vilket min onda häl är vidhäftad. Det var inte skönt, kan jag meddela, att försöka sträcka ut muskeln med en ond, sträckt rygg och en hälsporre som känns som en kniv rakt upp. Men jag överlevde det också.

Idag har jag väntat på ett provsvar i tre veckor. Jag funderar varje dag på om jag ska dö eller överleva ett tag till. Försenade diagnoser kan kosta livhanken och Sjukstugan i Backen är känd för sina långa väntetider. Nu är ytterligare ett fall Lex Maria-anmält eftersom den uteblivna diagnosen försenade behandlingen. Och den som drabbas är förstås den sjuke själv som får lida i onödan, kanske till och med hinner dö. När man är död lider man inte nämnvärt, men det kan ju finnas närstående som blir… ledsna. Sen finns det förstås de som skulle bli glada också över mitt frånfälle. De får väl se till att göra sig redo för Den Stora Festen.

Det blev ingen lunch idag, men jag får festa på egen hand i kväll. Jag tror nämligen inte att Fästmön åt upp kakan till frukost och då har jag nåt gott att se fram emot. Det finns nog till och med lite mat och grönsaker kvar från gårdagen. Jag vet att man inte ska slarva med lunchen, men det är så himla svårt att göra avbrott i det jag arbetar med just nu. Det är liksom inte värt att komma av sig och inte hitta tillbaka om man bryter för världsliga ting som lunch.

Nu har jag i alla fall haft en liten rast under vilken jag har rensat hjärnan med lite bloggning. Och så har jag tagit ett par försiktiga små bensträckare och ryggsträckare i dessa ändlösa korridorer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Zodiac

Ytterligare en film blev det i afton. Zodiac (2007) gick på TV3 i augusti. Nu kikade vi, Fästmön och jag, på inspelningen av den på DVD-hårddisken.

En film om en seriemördare. 

På 1960-talet började Zodiac sin seriemördarbana, ett mördande som skulle pågå flera decennier av och till. Ofta gick han på par, mest var det kvinnan som drog till sig hans mordlystna sinne. Men trots att Zodiac mördade många och även skrev brev till tidningarna lyckades polisen inte få fast honom. Många var det som ville hitta mördaren, men ingen lyckades. I stället gick det åt skogen för flera av dem som sökte mördaren. De blev maniska, blev av med sina jobb och sina familjer.

Det här är en väldigt lång film, över två timmar. Men den är också väldigt bra och spännande hela tiden.

Jag ger den högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

En del av livet

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.

Det är mycket jag har bjudit på här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.

Under åren har det också nämnts små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

Sms-dialog under ett TV-program

Varning! Humorlösa och snarstuckna personer bör inte läsa detta inlägg! Och inte eller såna som inte gillar snusk!

Det går inte att låta bli att återge något lite av den dialog jag förde med En Kär Väninna under ett Kärt TV-program igår. I will say no more utan låter dialogen, något redigerad, stå för sig själv:

A: Men kolla den där mannen. Är han debil eller?

B: Lite lätt, va… Men vilka fina möbler! Vi har såna! Känner mig rik.

A: Hallå, modeoraklet! Kolla färgkombinationen byxa kavaj! *kräks*

B: Asfult!

A: *muttrar*

B: Måste programledaren vara så käck?

A: Min mamma avskyr just den programledaren!

B: Då kan din mamma och jag bilda klubb.

A: Men asså, måste han alltid ha en tröja på den där viset..? Fantasilöst!

B: Han borde tala med en stylist. 

A: Ehum… jag har ätit upp alla mina pepparkakor, jag kan inte vara snäll längre!

B: Jag har inte heller några pepparkakor kvar.

A: Äntligen lite klass på programmet med den gästen!

B: Jag älskar den gästen! Han har flirtat med min man på gaygalan!

A: Dockorna hanses, de har ju ställbara leder. Undrar om de har ställbara snoppar också..?

B: Bergis är de ställbara!

A: Ja, varför skulle de annars tillhöra gästen?! 

B: Precis, det är säkert en liderlig sälle.

A: *skrattar så jag ramlar ur fåtöljen*

B: Kolla, värsta snygga paret! 🙂

A: Mycket! Men du, jisses va den där gubben föreläser…

B: Gubbar får ALLTID snacka mycket…

A: Snopp = utrymme i programmet.

B:  Ja, det är nog så, tyvärr.

A: Kolla magen!..

B: Jisses vilken kagge!

A: Ja, den är till och med större än min.

B: Och min! Tack och lov… GAH så ful han är!

A: *stum*

B: Promenader är bra  och omvända situps.

A: Orka!

B: Du ligger på rygg och lyfter upp benen långsamt.

A: Men jag VILL va tjock!

B: Tänkte inte på det! 🙂

A: Han är lite skrytig, den där konstsamlaren.

B: Han är VERY skrytig.

A: Såg du Kala Fläcken?

B: H*n är lite manisk…

A: Jag ska åka och hämta Fästmön nu. Vi ska äta tårta när vi kommer hem!

B: Å så gott med tårta! Jag är så sötsugen så att jag snart bits!

A: Min favorittårta också, White Lady! 🙂

B: Nu gråter jag, vill ha tårta! 😥

A: Måste leta fram ett par böxer nu, kan inte åka byxlös till Annas jobb.

B: OK, lycka till i morgon!

A: Det går nog bra! Jag är mer nervös för måndag…

B: Vad händer då? Berätta så jag kan hålla tummarna!

A: *tystnad*

Read Full Post »

Höstsöndag

Höstsöndag i mitten av oktober. Idag lyser solen och björken utanför mitt arbetsrumsfönster står gul mot den klarblå himlen. Är vi ute? Nej. Har vi tänkt gå ut och få ljus och luft? Nej. Eller jo. Möjligen till soprummet och till Tokerian. Men bara dit. Vi har inte tid. Vi pusslar.

Det var jättelänge sen jag lånade strandpusslet av Monica och K. Pinsamt nog före sommaren. Och under sommaren har det legat på matsalsbordet och sällan blivit rört. Nu är det rört. Nu har vi tagit ett krafttag! För när hösten kommer vill man gärna pyssla och då passar pussel jättefint. Det låter ju nästan som pyssel. Pussel. Det enda problemet är att man behöver dagsljus – och då sker pusslandet på bekostnad av utevistelse en ledig dag. Det är en prioriteringsfråga. Vem vill vara ute i höstsolen när man maniskt lägger ett pusset?! Och se så långt vi äntligen har kommit:

”Bara” himlen kvar… Fästmön skymtar till höger, maniskt pusslande.

                                                                                                                                                                   Lite har det i alla fall blivit gjort inomhus idag, förutom pusslandet. Sedvanliga hushållssysslor och en maskin tjockis-svart hänger ren och blöt på tork i badrummet. Jag ska strax hoppa in i duschen och tvaga mig så jag blir lika ren. Gissar att jag måste samla ihop soppåsarna sen och ta en tur till The Stinky Room i e soprummet. Och Tokerian, som sagt. Vi måste väl ha nåt till söndagmiddag, liksom… Dessutom kan det vara lite skönt att komma hemifrån eftersom somliga småjävlar uppenbarligen också leker inomhus idag, dock mindre stillsam lek än att pussla. Det låter som antingen

Hela Havet Stormar För Jävligt

eller

Nu Hjälper Vi Mamma och Pappa att Möblera Om

eller

Utbrottet på Häcklafjäll.

Nånting ditåt. Du kan säkert föreställa dig. Allt ackompanjerat med skrik i de högre oktaverna.

Read Full Post »