Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vikarie’

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.


Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!


Den som läser min blogg då och då
vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor Foto Carl-Johan SöderSVT

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)


Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.


facebookNu har det hänt igen!
En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Den gångna veckan undrade Tofflan lite över dina hygienvanor. Tvättar du händerna efter toabesök?

Så här fördelade sig de 38 inkomna svaren:

81,58 procent (31 personer) svarade: Absolut! 

13,16 procent (fem personer) svarade: Nja, för det mesta, i alla fall när jag har skitit. 

5,26 procent (två personer) svarade: Nej, varför ska jag göra det?

Jontas kommenterade:

Självklart! Jag tvättar händerna konstant. Även efter jag tagit i handtag där andras skitiga händer kommit i beröring. På jobbet spritar jag också. Dessutom tvättar jag också händerna innan jag äter eller om jag ska handskas med livsmedel. Jag till och med tvättar händerna efter att jag tagit någon annan i hand. Jag har bacillskräck och det hade jag även innan jag började jobba inom vården. Ibland tror jag att jag tvättar händerna oftare än läkare och vårdpersonal. Människor är bacillhärdar. Jag vill inte bli sjuk och jag vill inte göra andra sjuka. Trots allt detta så anser jag inte mig ha överdriven handhygien – bara den nivå som också andra borde sträva efter.

Cattis kommenterade:

Ett rungande ja! Man tvättar eller spritar händerna när man besökt en bekvämlighetsinrättning och därmed basta. Har anammat råden att stänga av kranen med torkpapper och att försöka låsa upp och öppna dörren med en bit papper eller i värsta fall tröjärmen emellan – gissa var de som INTE tvättar tassarna snuskar till det (med färska fina baciller o virus, urk!) på vägen ut? Tror inte jag har nån större bacillskräck annars men det som händer på toa får gärna stanna på toa.

Inna kommenterade:

Jag fattar inte hur man ens kan komm apå tanken att inte tvätta händerna efter toalettbesök.
På jobbet använder jag båd etväl och vatten samt sprit oavsett vad jag gjort. Det är en vana. På mitt jobb kan man inet sätta in vikarie om någon blir sjuk så därför är hygien viktigt.

Elisabeth kommenterade:

Jag tvättar händerna för jämnan, inte bara när jag varit på toa, och självklart tvättar jag händerna oavsett vad jag gjort på toa.
Innan jag ska äta tvättar jag händerna, och när jag kommer hem efter att ha varit och handlat tvättar jag också händerna.
Oftast blir det tvål och vatten. I handväskan finns både handsprit och våtservetter.

Stort TACK till alla som svarade och som kommenterade! Och jag hoppas förstås som vanligt att du kollar in den nya frågan, under rubriken Tofflan undrar i högerspalten.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ilsken som ett bi sitter jag vid jobbdatorn. Den gör åtminstone det den ska – fungerar. Jag skjutsade Fästmön tidigt som attan till jobbet i morse eftersom hon började klockan sju. Samma tid skulle jag lämna Clark Kent* hos Bil 3:an, Toyota för service. Jag var där fem i sju, inte ensam.

När det blev min tur tog han fram servicepappret och läste upp vad jag hade beställt – stor service, byte till vinterdäck, kontroll av bromsar som låter illa och byte av gummit på vindrutetorkarna. Jag signerade. Sen var det bara det att nån lånebil inte var bokad, detta trots att lånebil är det första jag alltid kollar efter! Skälet till att jag bokar lånebil är att Toyota har flyttat nästan från city utanför stan, nära nya E4:an mot Stockholm. Det de kunde erbjuda var en buss in till stan, men dit ska ju inte jag och jobba, jag ska ju åt andra hållet. Nu är det andra gången Bil 3:an missar att jag bokat lånebil. Första gången lyckades de lösa det ändå, men idag fanns ingen ledig bil och man kan ju inte trolla med knäna. Du kan nog bara föreställa dig hur arg jag var. Det fanns inget annat att göra än att boka om tiden. Så nu får jag åka omkring med vinterdäcken inne i bilen tills på fredag morgon. Skitkul, eftersom detta kräver fällt baksäte. Det är en evig tur att vi inte har barnen den här veckan. Hade jag haft råd skulle jag ha tagit taxi, men eftersom jag ska göra en stor service och lite mer samt misstänker att det är nåt fel på bromsarna, gissar jag att jag måste vända på varenda krona.


Rätt ilsken idag.

                                                                                                                                                                Det enda som var bra med den starten på den här dan var att jag kom till jobbet tidigt. Men då hade jag fått ett otrevligt mejl med en snorkig ton som gränsar till von oben. Jag har utfört uppdraget, men frågan är om jag ska tala om för vederbörande att jag inte gillar tonen. Eller också får jag svälja och låta det rinna av mig. Jag är ju bara vikarie… Dessvärre är detta inte första gången jag får höra denna ton och jag trodde att jag hade gjort personen uppmärksam på att tonen inte var hövlig. Men det gick visst in genom ena örat och ut genom det andra. Därför misstänker jag att jag inte har nåt för att jag påpekar det igen. Frågan är hur mycket jag ska svälja…

Och ja, jag är nog extra nervös den här veckan eftersom jag har blivit lovad ett besked angående onsdagens intervju…

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min gnisslige lille bilman

                      

Read Full Post »

Konflikter med chefen eller jobbarkompisarna och att stå inför en extra stressig arbetsdag – det är några av de allt mer vanliga orsakerna till att man sjukskriver sig för kort tid. Forskare vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet har gjort en studie som nu publiceras.


Konflikter på jobbet är en vanlig orsak till korta sjukskrivningar.

                                                                                                                                                           Att negativa psykosociala faktorer på jobbet kan orsaka att man inte mår bra har väl länge varit känt – även om man inte agerar på det på många arbetsplatser utan bara låter saker bero. Men det unika med den här undersökningen är att den faktiskt visar att dessa faktorer orsakar att man sjukskriver sig fast man egentligen inte är jättesjuk. Tidigare har det ju varit vanligare att folk går till jobbet trots att de är sjuka. Detta har troligen med sjukskrivningsregler och karensdagar att göra, men också för att det helt enkelt kan vara svårt att vara borta från jobbet i några dagar. Arbetsuppgifterna blir inte gjorda och chef och uppdragsgivare blir irriterade. Eller så går det inte att få tag i nån vikarie.

I den nya studien har 400 personer på sex arbetsplatser inom vården, industrin och tjänstesektorn deltagit. Dessa har sjukanmält sig en eller flera gångar. Vanligt är att man anger lättare sjukdomar vid kort sjukfrånvaro, men man uppger nästan aldrig stress eller trötthet som orsak. Detta trots att stress i många fall verkar vara en bidragande orsak, enlöigt forskarna.

Problem med chefen och jobbarkompisarna är ännu starkare kopplat till sjukanmälningar. Det är ungefär fyra gånger så vanligt vid en kort sjukfrånvaro.

Alarmerande forskning, tycker jag, men inte så förvånande… Personligen skulle jag aldrig låta konflikter påverka mig så att jag inte går och jobbar. Jag har jobbat alldeles för länge och har mött alla sorters chefer och kollegor. Och på jobbet är jag för att jobba, inte för att vara social. 


Jag kan ge mig själv en blomma nu när jag har lite ont i magen.

                                                                                                                                                  Men visst har jag funderat lite och tittat tillbaka på mitt eget arbetsliv och mina egna före detta chefer. Särskilt vanliga chefer som jag har haft är de chefer som inte är speciellt trevliga om man råkar bli så sjuk att man måste vara hemma. Eller som en chef jag hade. År ett skickade h*n blommor till mig efter en operation som gjorde att jag var sjukskriven i sex veckor. År två fick jag ryggskott och var sjukskriven lika lång tid som efter operationen året innan. Jag fick inte ens ett telefonsamtal under de sex veckorna. Men jag gråter inte längre för det, det har bara gjort mig starkare.

Read Full Post »

Ett spännande månadsbrev från Månpocket kom just i inkorgen. Det handlar förstås om förlagets pocketsläpp i september. Här har jag valt ut några titlar som jag tycker verkar intressanta (notera alltså att förlaget ger ut fler böcker än dem jag presenterar nedan):

Bibeln på mitt sätt av Annika Borg
Detta sägs vara en rolig´och intelligent guide till Bibeln, en guide som vågar brottas med de eviga texterna på ett respektlöst sätt. Författaren, som också är präst, tar med läsaren på en personlig guidning genom de mest centrala skrifterna i vårt västerländska kulturarv. Det blir en resa genom berättelser, poesi och domedagsprofetior kring kärlek, erotik, mirakel och ond bråd död. Borg ger fakta om Bibelns långa tillkomsthistoria, de svartaste och ruggigaste berättelserna, tio-i-topp-listor på de bästa och mest kända texterna, bra citat om man ska hålla tal samt existentiella tolkningar av sina egna favoriter. Boken avslutas med en praktisk andakt att följa dagligen under fyra veckor.


En intressant pocket skriven av en präst.

                                                                                                                                                        Jorden de ärvde av Björn af Kleen
Vad har Brideshead Revisited, Evelyn Waughs roman om bortdöende engelsk adel (och kanske världens bästa TV-serie) med familjestriden på Erstavik utanför Stockholm att göra? Hur mycket som helst, skriver Björn af Kleen i den här reportageboken. Den engelska adeln dog aldrig bort, inte den svenska heller. Stigande markpriser, sänkta skatter och återupprättat rykte har inneburit en ny skördetid för de svenska jordägarna. Hur gick det egentligen till när den svenska adeln överlevde både industrialismen och demokratin, vad bråkar de om på Erstavik och varför köpte egentligen Göran Persson Torp? Björn af Kleen, född 1980, är kulturjournalist och medverkar regelbundet i Expressen, Sydsvenskan och Metro, Här undersöker han adeln i sin debutbok.

Nattfjäril av Jessica Kolterjahn
Torsdagen den 24 november 1892 tar en ung, vacker kvinna in på Hotel del Coronado i Kalifornien. Hon uppträder märkligt, verkar sjuk och frågar upprepade gånger efter sin bror som aldrig kommer. Fem dagar senare hittas hon död. Coroner Henry Stetson rubricerar snabbt dödsfallet som självmord, men snart börjar frågetecknen hopa sig. Långsamt sugs han ner i en spiral av död, hämnd och åtrå. Nattfjäril är en fri fantasi om ett verkligt fall.

Livet, makten och konsten av Ebba Lindsö
Ebba Lindsö skriver öppenhjärtigt om framgångar och tillkortakommanden. Hon belyser näringslivets dolda beslutsprocesser, personkonflikter och våndor, avslöjar maktspel och osunda lojaliteter. Hon berättar också om en tillvaro där hjulen snurrar allt snabbare, tiden är en bristvara och känslan av otillräcklighet är alltför påtaglig.

Djävulens märke av Magnus Nordin
Det är något märkligt med den nya vikarien – hon får alla i värstingklassen lugna, och så är det något med hennes ögon, ena stunden är de blå, andra stunden bruna … En ny suggestiv spänningsroman av Magnus Nordin, som den här gången innehåller både häxor och ond bråd död.

Lämna världen av Douglas Kennedy
På sin trettonde födelsedag svär Jane inför sina föräldrar och sig själv att aldrig gifta sig och skaffa barn, att aldrig fastna i samma hjulspår som du. Hon satsar på utbildning och karriär, men livet tar inte bara en utan flera vändningar som hon aldrig kunnat förutspå.


En bok om livet som man ju aldrig vet vad det för med sig…

Read Full Post »

I lördagens lokalblaska finns ett alldeles jättebra kåseri, signerat Gunilla Lindberg! Hon funderar över detta att man ska vara sitt eget varumärke idag

för annars finns man egentligen inte.

Sig själv kategoriserar hon raskt i nästa andetag:

Tjock tant.

Jag skrattade högt för mig själv och inser att även jag tillhör samma varumärkesgrupp. Och kanske är jag inspirerad av Gunilla Lindberg, som jag haft förmånen att arbeta med – jag som anställd, hon som frilansare – under en längre period. Det var för övrigt under den tiden det var högt i tak på jobbet och man kunde diskutera och bli skitförbannad på såväl chef som kollega – utan att få sparken, typ. Respekten fanns där ändå – mot såväl ung som… lite äldre och oftast klokare, inser jag så här i efterhand…

Och det var Gunilla som agerade vikarierande mamma med min första chef Curt Jansson som vikarierande pappa när jag akut tagits in på sjukhus nån gång för typ 20 år sen eller så.)

Gunilla Lindberg har alltid varit en rolig och lite bitsk tant med ett stort hjärta – jag hoppas att jag åtminstone fått ärva några av hennes gener – även om generna bara var vikarierande!

En annan kolumnist i lokalblaskan är frilansskribenten Katarina Sandström Blyme. Hon skriver mediespalt där ibland på lördagarna. Jag blev överförtjust när jag upptäckte denna vassa penna, snudd på lika elak som jag själv. Fast jag tror inte hon tillhör varumärkesgruppen tant än. Idag berättar hon om en gyllene regel som hon levererar när hon undervisar blivande journalister i konsten att recensera:

Var kritiska till verket men inte till dem som tittar på det.

Men nu har hon insett att det finns ett undantag: folk som bänkar sig framför dumburkarmna för att se

90 minuters fiktionaliserat våld på pinsamt stupid nivå.

Hon talar om dem som ser TV-versionen av Millennium. Jag har själv inte tittat på den, för jag förstår inte riktigt varför jag skulle göra det. Jag har ju liksom läst böckerna och nyligen sett filmerna. Eftersom jag inte har tittat på TV-serien kan jag naturligtvis inte uttala mig om huruvida TV-serien är korkad eller inte. Men jag NJUTER av Katarina Sandström Blymes vassa penna när hon sågar den – jäms med fotSULORNA – liksom folk som är så blåsta att de tittar.  Ja, även här skrattar jag högt åt lysande formuleringar, elakheter och intelligenta noteringar av logiska missar!


En vässad penna kan vara en tants bästa vapen mot idioti.

                                                                                                                                                   Nja, jag tror nog vi ska dra igång en varumärkesgrupp för tanter med vass penna. Jag tror det finns fler än jag själv som skulle kategorisera mig där. Mitt eget varumärke: tant med vass penna. Och tofflor på fötterna…


Ett par mjuka tofflor på fötterna är viktigt att ha som motvikt mot en vass penna om man är tant…

Read Full Post »