Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gå under’

Ett blandat inlägg.


 

Felix

Felix, kom hem!

Dagarna springer iväg – på ett sätt. I morgon är det juli. Tänk… Här händer inte mycket mer än att jag väntar på en bok för recension. Författaren är från krokarna och jag hoppas kunna läsa och skriva om boken innan jag reser neråt landet. Men det är ju ännu tid kvar. Jag är husdjurs- och blomvakt för tillfället och det ger tillvaron lite stadga och mig själv en känsla av att vara behövd.

På husdjursfronten inom familjen är det annars lite oroligt. En av bröderna Kex har hållit sig hemifrån sen i lördags, tror jag. Även om katter är friare liv än andra husdjur är det lite oroande. Vi får hoppas att han snart står utanför pappas dörr och jamar efter mat.

Det har blivit lite sämre väder igen. Idag känns det som om regnet hänger i luften. Inte mig emot, jag föredrar ju regn framför sol, men jag tänker på dem som har semester just nu och som kanske vill ha det torrt och varmt. Idag var den ursprungliga tanken att jag skulle träffa en kompis när hon har slutat jobba i eftermiddag för en liten hundpromenad i Gamlis. Tyvärr protesterar inte bara högerfoten utan benet, så vi får se hur det blir med det. Men jag kan ju alltid ta bilen bort och att äta en glass kan man göra sittande… Jag har sms:at en förfrågan och väntar nu på svar.

Sent igår kväll blev jag tipsad av en kompis om en ledig tjänst. Denna tjänst – med flera – sökte jag i morse. Man tycker att det borde vara min tur snart, men man vet inte. Det verkar inte vara tur det handlar om utan rätt kontakter, rätt ålder och rätt ”bagage”. Men självklart reagerar jag när jag läser textraderna i nedanstående skärmklipp från en dagstidning och undrar varför ”Nisse”, som har skrivit raderna, har fast jobb och inte jag. När det skrivna ordet ska vara det främsta verktyget känns det märkligt att ”Nisse” får betalt för att skriva så här illa:

I samband med

Det här fick ”Nisse”betalt för att skriva…


Jag får en del förfrågningar 
om jag vill skriva saker, men sen tycks frågorna rinna ut i sanden alternativt har frågeställarna annat för sig. Det är lite dåligt, för jag själv svarar snabbt. En tappar sugen, lusten. Så jag harvar på här på bloggen och skriver gratis. Det är i vart fall stor belöning att få läsa dessa rader i en kommentar från en läsare (Tack, asamon!):

Hej Tofflan! Jag brukar inte läsa bloggar så ofta, men jag har fastnat för din. Du skriver jättebra och med humor, skrattar för mig själv medans jag läser en del saker. Jag kände att jag ville skriva några rader för att gratulera dig till en så bra blogg! Tummen upp för bokrecencioner också, det var så jag hittade hit via Bokus. Jag följer dig både på instagram och twitter, men jag är ingen stalker,😜 jag bara fastnat för vad du skriver. 😊😊 […]

Jag har fått en inbjudan att delta i en dag med skrivinspiration i höst. Inte för att jag vet om jag lever då, men när jag har publicerat det här inlägget tror jag bestämt att jag anmäler mitt intresse att delta. En måste göra saker en tycker om, också, och när det inte kostar nånting heller, så…

Nu är förmiddagspausen slut och jag ska fortsätta mitt sedvanliga arbete. En dag ska det ge frukt, en dag. Så måste jag tänka, annars går jag under.

Vad har DU för dig idag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg i fickformat (pocket).


 

Pocketböcker är lätta och behändiga att ta med. Det är gissningsvis därför de kallas just pocket(fick)böcker. Och nog finns det alltid plats i min bakficka för en sån bok! Månpocket ger dessutom ut väldigt bra pocketböcker. Här kommer därför några av de böcker Månpocket släpper i maj och som jag är nyfiken på eller bara råkar gilla (jag kan konstatera att det är väldigt många böcker med Stockholmsanknytning och undrar om det inte finns lite mer variation..?):

 

Ett liv för liteKristofer Ahlström: Ett liv för lite
Kristofer Ahlström fick en lysande start på sitt författarskap. Det här är hans andra bok och den handlar om syskonen David och Caroline i Stockholm. Syskonen har ett särskilt band mellan sig, men när David mer och mer tar sorgen till sig kan Caroline inte längre skydda honom. David glider in i psykisk sjukdom, medan Caroline börjar ett nytt liv och banden klipps. De lever parallella liv under många år, men så blir de sammanförda igen.
Så här skrev jag om boken i höstas!

 

Högre än alla himlarLouise Boije af Gennäs: Folk av en främmande stam
Det har nu blivit 2007 i den sista delen av författarens trilogi om ett gäng vänner i Stockholm. Victor försöker hitta en vardag efter tsunamin och dess fruktansvärda konsekvenser, Pella och Stefan lappar ihop sitt äktenskap och Tessan och Philip närmar sig vuxenvärlden. Den evige singeln Jalle drabbas av den stora förälskelsen och Liv kämpar vidare med sina frågeställningar kring livet och teatern. Döden överskuggar fortfarande gänget, men alla inser att man måste gå vidare för att inte gå under. Livet stannar inte upp, inte ens när älskade ryckts ifrån en.
Jag har läst hela trilogin. Så här tycker jag om…
Högre än alla himlar
Blå koral
Folk av en främmande stam

 

Skymningens barfotabarnAnna Jansson: Skymningens barfotabarn
Den 90-årige Heinz Meyer hittas skjuten i Ronehamn. Heinz Meyer var en av de tyska soldater som kom till Gotland efter andra världskriget, skadad i strider vid Baltikum. Vid samma tid kom 500 koncentrationslägerfångar till ön för att få vård på Lärbro krigssjukhus. Det var en spökbrigad av utmärglade, svårt psykiskt och fysiskt skadade fångar som placerades på samma sjukhus som de tyska soldaterna. Sköter­skorna fick stränga order att inte tala med patienterna från koncentrationslägren och hade ingen aning om vad de hade varit med om. Maria Wern utreder mordet på Heinz Meyer, samtidigt som det pågår bröllopsförberedelser. Och vad händer på hennes barns sommarkollo?
Så här skrev jag om boken förra våren!

 

Carl PhilipJohan T Lindwall: Carl Philip
Den 13 juni 2015 gifter sig prins Carl Philip och Sofia Hellqvist i Slottskyrkan på Kungliga slottet. Detta är den första boken någonsin om prins Carl Philip och den handlar om prinsens liv från födseln fram till idag.
Carl Philip föds som kronprins och framtida kung av Sverige. Men mindre än ett år senare blir han fråntagen rätten att ärva tronen, något som pappa kungen fortfarande har svårt att acceptera. Carl Philip själv är lättad över att det är storasyster Victoria som en dag blir drottning. Han är den i familjen som vantrivs mest i rampljuset och har dessutom fått kämpa med dyslexi och svårigheter att få kompisar.
Genom åren har Carl Philip haft flera konflikter med sina föräldrar, främst om blivande hustrun Sofia Hellqvist. Till sist hotar han att avsäga sig prinstiteln om de inte accepterar Sofia. Även kungen och drottningen inser att tjejen från Älvdalen hjälpt deras son att få ett självförtroende han alltid saknat.
Den här boken har jag inte läst, men jag är nyfiken på Carl Philip, så det kanske jag gör!

 

MemoRandumAnders de la Motte: MemoRandum
David Sarac är informatörshanterare vid Stockholmspolisen. Hans jobb är att rekrytera och sköta topphemliga källor. Manipulation, mutor och hot – så länge han levererar resultat ställer ingen några frågor. Men efter en bilolycka förlorar han minnet. Plötsligt är han lovligt byte för alla som vill åt hans hemligheter. För att skydda sig själv och sina källor måste han återupprätta kontakten med den försvunne infiltratören ”Janus”, som befinner sig högt upp i den kriminella hierarkin. Flera personer, på båda sidor om lagen, verkar vara beredda att gå över lik för att avslöja ”Janus” rätta identitet. Eller kanske för att skydda den?
MemoRandom är den första boken i en serie. Den är såld till över 20 länder och ett filmbolag ska producera en amerikansk TV-serie baserad böckerna.
Den här boken har jag inte heller läst. Jag har inte läst nåt av Anders de la Motte, så… det kanske är dags nu..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Busters öronJag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett själviskt men också familjärt inlägg.


 

veg taco

Vegetarisk taco.

Igår var det lördag och då åt jag tacos hos familjen i Himlen. Vegetarisk taco, för min del. Det var riktigt gott! Familjen, förresten… Den kändes väldigt… decimerad… Det var Fästmön och jag och grabbarna hemma. Yngsta bonusdottern var hos sin boyfriend och äldsta har ju flyttat till norra Sverige. Det var så tomt att jag var tvungen att messa lite med Norrländskan. Förhoppningsvis får vi se en glimt av henne nån gång nästa månad, i krokarna när yngsta bonusdottern fyller 20 år. Tänk, 20 år! Anna är verkligen ingen småbarnsmorsa längre.

Det har varit spännande att få ha hängt och få fortsätta hänga med den här familjen. Jag har många gånger undrat hur ”barnen” har sett på mig. Jag har nog inte varit mycket till förebild eftersom en ovänlig själ drog bort en del av grundtryggheten för mig – det vill säga gjorde mig arbetslös. Det har understundom varit ganska tufft och jag har inte varit den vuxna människa jag har velat vara framför barnen när de var yngre. Nu är de äldre. Det är lättare att förklara vissa saker. Men det är ju fortfarande så att jag inte har svar på allting, till exempel inte om den där grundtryggheten som drogs undan och varför det blev så. Jag har fullt sjå ännu efter fem och ett halvt år att hantera detta. Framför allt förhålla mig till det faktum att jag aldrig får några svar. Jag vet att det är så och det ställer till problem för mig att gå vidare – men också för att jag inte kan ge andra, framför allt familjen, några förklaringar.

En del i mitt sätt att hantera det och gå vidare är att skriva en bok om det. I morgon, måndag, ska jag skriva om ytterligare några månader av mitt liv. Snart är tiden till ända och boken likaså Jag hoppas att mitt liv inte är det, jag hoppas att jag orkar kämpa vidare. Vissa dar känns det omöjligt, medan jag andra dar ger mig tusan på att fixa det här. På nåt sätt…

Men det är ännu söndag och mitt på dan. Jag sitter vid Annas köksbord och skriver dessa ord. Igår satt jag i hennes soffa och skrev. Och lekte med webbkameran på datorn. Tänk så roligt man kan ha det – och så gräsligt ful man kan vara…

Webcamselfie

Webcamselfie av en gräsligt ful människa.

 

Döskallelykta

Döskallelykta eller mitt rätta jag?

Innan den här dan är slut ska en av oss ha provat på gokart, en av oss ska ha tankat sin bil på kredit och en tredje ha trollat fram mat på bordet. Alla tre aktiviteter är konstarter i sig. Mest avundsjuk är jag nog på den som ska testa gokart, den som har hela livet framför sig att prova saker. Den som inte är som jag som måste hitta sätt att lura mig själv att orka gå vidare.

Det är gott att ha familj. Det är lättare att gå då på alla sätt och vis. Jag hade gått under utan familjen, det vet jag. Och jag är ständigt rädd för att en ny Katastrof ska stå bakom hörnet och dra undan den lilla flik av trygghetsfilten jag kramar just nu. Jag står här. Jag tänker inte dö nu. Jag ska gå vidare. Leva.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snyft-inlägg.


 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln

Mörka moln idag.

 

Regn på balkongräcket

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Det pågår ett märkligt spel
i maktens hus i USA. Den som inte klarar sig undan med att skylla på andra går under. Det är en kort sammanfattning av Britt-Marie Mattssons roman Snöleoparden.

Snöleoparden

En bok om makt och spel för att rädda sitt eget skinn.


Det försvinner en säck
med kurirpost från amerikanska utrikesdepartementet. Caroline Maine, som är nyanställd vid UD, skickas till Tibet för att försöka hitta säcken. Men säcken i sig är en het potatis. I maktens korridorer är alla sig själv närmast. Det gäller att hela tiden hitta nån annan att skylla på – allt för att klara sitt egen skinn. Och media måste till varje pris hållas utanför och ovetande.

Jag tycker att den här boken är seg och onödigt lång. Samtidigt kan jag uppskatta – och känna igen! – skildringen av spelet i maktens korridorer. Det är nämligen inte bara på amerikanska departement som alla försöker hitta syndabockar. Det sättet att vara finns närmare oss än så.

Toffelbetyget blir medel, eftersom boken är välskriven och författaren uppenbarligen insatt i det hon skriver om. Trots att det är drama och fiktion med stänk av ironi känns romanen trovärdig. Och den var helt värd den guldpeng den kostade…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat!
Jag kom på ett sätt att spara filer som PDF ändå och skulle komplettera min ansökan på ett ställe. Det gick inte. Jag fick skicka in en helt ny ansökan. Rekommendation: sluta med webbformulär – de funkar ju inte som de ska.


Den här lååånga, lediga helgen
är snart förbi. Även helgerna tycks ha en förmåga att svischa, inte bara vardagarna. Jag känner hur lite tid jag har över till att göra det jag både vill och borde göra privat, men…

Två maskiner har jag tvättat idag. Fästmön var gullig och rev ut smutsiga lakan och jag ska bädda med rent senare. Förmiddagen har jag suttit vid datorn för att fixa några ansökningar. Det har tagit sina modiga timmar och det handlar inte om att jag har svårt att formulera mig utan att vissa arbetsgivare envisas med att ha

webbformulär. 

För arbetsgivaren är webbformulär ett enkelt sätt att få en snabb överblick över inkomna ansökningar. Ansökningarna blir jämförbara och innehåller inte nån ovidkommande information. För den som är arbetssökande är webbformulären inte bara trista utan också rätt jobbiga. Du måste som vanligt först klura ut bra formuleringar, själva din ansökan, så att säga. Den kan du sen kopiera och klistra in i formuläret. Så långt är det inte så besvärligt.

När det gäller dina arbetslivserfarenheter, utbildningar och referenter måste du lägga in dessa som poster i formuläret. Det tar ganska lång tid. Och då har jag ändå ett färdigskrivet CV samt en lista över referenter i Word så jag behöver egentligen bara copy-and-paste. Men även ctrl+c, ctrl+v tar sin lilla tid…

Visserligen kan du bifoga filer, men du måste fylla i formuläret för det är formulärets uppgifter arbetsgivaren går på i första hand. De filer du bifogar ska sen vara sparade i särskilda format. Både min hårdvara och min mjukvara är gamla, så jag kunde varken göra PDF:er eller docx-filer av mitt CV i Word på nån av mina datorer.

blanketter

Webbformulär är lika jobbiga att fylla i som pappersblanketter – när man inte har modern mjukvara, till exempel.


Jag tycker att man ska kunna skriva
sina ansökningar hemma och inte på jobbet på arbetstid. Men på jobbet finns ju bättre utrustning och nyare program än hemma, så jag ångrar nästan att jag inte gjorde det. Fast på arbetstid har jag ju inte tid för privata göromål som tar en god stund att genomföra.

Nu protesterar säkert en del och tycker att jag tar mig tid att blogga på arbetstid. Det är faktiskt väldigt sällan jag bloggar på arbetstid. Ofta tar jag mina raster till det, men ännu oftare skriver jag inläggen kvällen före eller tidigt på morgonen, hemma, och tidsinställer publiceringen. Så tro inte att jag alltid sitter vid datorn när det plötsligt kommer ett nytt inlägg! Jag kan vara flera mil därifrån…

Det är inte så kul att ta av timmarna på vår lediga helg, men idag var jag tvungen att göra det. Anna sitter och tittar ikapp på TV-serier på Play och på DVD:n under tiden. Sötnosen har också varit och handlat, för i kväll ska vi laga Chili con carne enligt Mathems-recept fast på kycklingfärs, och det behövdes kompletteringshandlas. Lite fikabröd slank visst ner i kassarna också, så jag ska  sparka igång perkolatorn strax.

Jag har telefonerat med mamma och hon ville ha mig att ringa om riksfärdtjänsten till påsk i morgon. Det fick jag säga att jag definitivt inte kan, jag har inga som helst möjligheter att göra sånt på arbetstid. Nu skulle hon försöka själv och jag hoppas att hon fixar det. Tanken är att hon kommer hit på onsdagen i påskveckan. Anna börjar klockan 16 då och hinner då ta emot henne hemma hos mig medan jag jobbar. Sen kom vi överens om hemfärd den 5 april, alltså fredagen efter påsk. För som det ser ut nu måste jag till Arbetsförmedlingen direkt efter påsk och registrera mig. Jag känner att jag vill ligga i för att fixa nytt jobb, inte gå långtidsarbetslös igen. Då går jag under…

Efter eftermiddagskaffet ska jag ta en surfrunda hos bloggvännerna. Igår skippade jag den rundan eftersom vi dels var på stan, dels hade hemmakväll. Förresten skrev lokalblaskans Roger Berglund för en gångs skull riktigt bra om gårdagens deltävling i Melodifestivalen, men som vanligt rekommenderar jag herr Olssons sammanfattning av deltävling fyra samt hans tankar om finalen – även om jag inte håller med om mycket allt! 

Och… ja just det… framåt kvällningen gläntar jag på nytt på Tofflans Svarta BokHåll utkik på en blogg nära dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »