”Det är måååndag morron å mitt huvud känns… såå tungt…”

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat skriver om sin hjärna och om att vara lite galen.

Du har tur! Du hör inte hur det låter när jag sjunger rubriken. Var glad för det! Jag sjunger aldrig bra och när jag är trött sjunger jag fruktansvärt illa. Huvudet är tungt och fullt av tankar och ord. Genom att skriva lite här försöker jag tömma hjärnan en stund.

Läste i Dagens Nyheter på nätet i morse när jag åt frukost att smarta hjärnor sorterar bort mest information. Det handlar om att sortera bort sinnesintryck som man tycker är oväsentliga. Detta innebär, till exempel, att människor med hög IQ har en hjärna som fokuserar på små rörliga föremål och filtrerar bort allting annat. Detta för att koncentrera sig på det viktiga. Själv använder jag ofta skrivandet när jag tycker att det börjar fyllas på med för många intryck bakom pannan. Samtidigt kan jag, särskilt när jag fotar, fastna för små, små detaljer som jag gärna lyfter fram för att jag tycker att de på nåt vis är häftiga – om jag nu hade en bra kamera att tillgå, vill säga. Tills vidare får jag nöja mig med tjänste-iPhonens kamera. Och… jag vill med dessa inledande rader inte säga att jag har nåt högt IQ. Jag vet inte vad mitt IQ är idag. När jag var åtta år testades det och då var det synnerligen högt. Det har gått några år sen dess…

Författarkatten Bibbi hjälpte mig att tömma min hjärna på ord igår.

Igår var det Mors dag och självklart fick mamma ett samtal. Det var endast en halvtimma långt, vi hade ju talats vid i 45 minuter på lördagen också, så det fanns väl inte så där jättemycket mer att prata om. Som vanligt var det mest jag som lyssnade. Mamma behöver också få ur sig sina ord, men har inte tillgång till dator eller nån levande person i hemmet. Då duger dotterns telefonöra rätt bra. Klockan halv två kunde jag emellertid avbryta ordflödet eftersom jag hade en inbokad intervju. Det blev två synnerligen intressanta timmar som jag tillbringade i Luthagen! Bäst av allt var författarkatten Bibbi som uppenbarligen blev förtjust i mina ord – och framför allt min penna…

Fästmön slutade arbeta klockan 16 och jag plockade upp henne på vägen hem, förstås. Vi svängde in till ICA Heidan, där jag bland annat kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 21 kronor att dela på från lördagens Lottodragning. Jag la en guldtia var i våra respektive vinstplånböcker när jag kom hem, för några femtioöringar finns ju inte längre. Anna var så söt och förberedde middagen med sallad och dukning, trots att hon hade jobbat, och jag satte mig vid datorn för att skriva min artikel. När artikeln var klar och jag hade fixat lite med bilderna skickade jag över den för fakta- och citatkontroll och så ställde jag mig vid spisen för att brassa käk. Vi öppnade en ”italienare” och tog ett glas rött till söndagskalkonen. Gott! 

Lite kaffe blev det också innan jag hoppade in i duschen. Torr och renhårig försökte jag sen läsa lite, men överväldigades av ett illamående. Gjorde därför en tidig kväll. Det kändes mycket bättre att ligga i sängen och läsa en bok som ska recenseras! I morse påbörjade kapitel fyra i sagda bok och frustade för mig själv när jag läste de fyndiga ordvändningarna. Han kan han, herr författaren!

Anna tog sig för egen maskin till jobbet idag, eftersom det inte är nån ordinarie arbetsdag utan utbildningsdag. (Hon skulle egentligen ha varit ledig.) Jag kom iväg tidigt, men hamnade tyvärr i flera bilköer, bland annat på grund av en utryckande ambulans, men också diverse sopmaskiner som sniglar sig fram. Jag fattar inte varför dessa måste ut i rusningstrafik såväl morgon som kväll! Varför inte på förmiddagen och eftermiddagen, så slipper vi som har bråttom till och från jobbet bli galna bakom våra rattar?!

På tal om galen har jag noterat att man söker på

chucky skräck dockan blogg

och hamnar då på min blogg. Tänk att man är så intresserad – fortfarande! – av att läsa om sig själv på sitt X:s blogg! Får man så lite uppmärksamhet hemmavid, eller vad? 

Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med före fikarasten – webberier. Det är mest sånt på schemat idag, men jag ska också försöka klämma ur folk lite underlag. Eller åtminstone få dem att precisera vad de vill ha.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

En del av livet

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.

Det är mycket jag har bjudit på här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.

Under åren har det också nämnts små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

&/%¤#)=}!!!

Tycker du att rubriken är obegriplig? Ja, jag kan förklara att den inrymmer alla möjliga fula ord jag kan och vet! Jag har nämligen fått brev från a-kassan, ett brev som jag, tämligen normalbegåvad, inte begriper. A-kassan i mitt fall är SKTF:s a-kassa. Uppenbarligen har man inte hängt med på namnbytet till Dimsyn Vision… jo, på webben har man det! Alltså är man för lat för att tillverka ett nytt brevpapper och framför allt, skriva begriplig svenska.

För hur vore det om SKTSF:s a-kassa faktiskt lärde sig skriva begriplig svenska? Jag och många andra skulle tycka att det vore jättebra, tror jag, för då skulle vi kanske förstå vad SKTF:s a-kassa är ute efter. Nu fattar jag att man är ute efter att sätta dit mig som fifflare, vilket jag å det bestämdaste hävdar att jag inte är. Men med den ton SKTF:s a-kassa använder i sitt brev till mig, känner jag mig trots det skyldig. Så lite fattar jag. Men jag fattar inte varför jag ska sättas dit när jag har varit ärlig.

Det är inte roligt att få såna här brev en fredagskväll. Jag kunde inte ens ringa och försöka få tag i nån som kunde svara på de frågetecken brevet skapade, eftersom det var efter SKTF:s a-kassas stängningstid. Och mejla dem vågar jag inte, jag blev ju så tillrättavisad i höstas när jag gjorde det. Gissningsvis njuter SKTF:s a-kassa av att få visa sin makt mot oss medlemmar. Jag förbannar mig själv för att jag plikttroget har betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan sen 1986. Vilken hjälp fick jag av facket då, för snart tre år sen när min arbetsgivare kränkte mig??? En mycket trött hjälp av ett mycket trött ombud som strax skulle gå i pension.

Njuter a-kassan av att visa sin makt och förstöra helgen för mig?

                                                                                                                                                                 I brevet anmodas jag att sända in arbetsgivarintyg för tiden efter den 31 maj i år – för mitt deltidsarbete. Eh??? Jag jobbar inte deltid och jag har inte uppburit a-kassa sen i augusti. Jag har haft praktisk kompetensutveckling på två månaders heltid där försäkringskassan har betalat ut aktivitetsstöd. Efter det har jag haft/har jag ett vikariat på tre månader, på heltid. Vad menas??? Är det mina blogginlägg som jag skriver för Blogvertiser som räknas som deltidsarbete – plötsligt??? Det gjorde de ju inte för ett år sen – den enda gången min handläggare på a-kassan ringde mig och vi redde ut saken per mobil. Det handlar om åtta timmars arbete från juni i år fram till nu. Är det deltidsarbete det? Ungefär en timma per månad. Under all tid jag har fått a-kassa från SKTF och fyllt i a-kassekortet har jag ärligt uppgett på kortet om jag ägnat en timma åt att skriva ett blogginlägg mot betalning. Jag har inte undanhållit dessa timmar för SKTF:s a-kassa – förrän från och med september eftersom jag då slutade få a-kasse-ersättning och därmed inte heller behövde fylla i a-kassekort längre.

Ja, jag är arg. Och förtvivlad.

                                                                                                                                                            Antagligen blir jag nu återbetalningsskyldig till SKTF:s a-kassa, för om man anses jobba deltid får man bara ersättning för 75 dagar. Jag har ju levt på a-kassa hela våren och sommaren. Var ska jag ta dessa pengar ifrån?

Nej, jag kan väl säga som så att i mitt tack&adjö-brev ska jag namnge de fyra personer/institutioner som har slagit in spikarna i min kista:

1. DLF*
2. SKTF
3. ett X som är ökänd som Uppsalas största skvallerkärring och förtalerska (och nej, det är inte Chucky)
4. webbtrollet som plågar mig sen snart två år tillbaka.

Ni har alla slagit mig till marken och ni njuter uppenbarligen av att sparka på en som redan ligger. Men räkna med att jag sparkar tillbaka – inne ifrån kistan! Jag ska spöka för er så länge ni lever. Buuuuuuuuuu!

                                                                                                                                                             *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats

Read Full Post »

Lilla My – med aparmar!

Vi kommer just från Tokerian där Elias har fått lunchkorv och jag lunchcappuccino. Så har vi handlat middagsmat till stora och små och lite gott till kvällen slank ner – det är ju fredag. Elias skötte scannern med bravur!

Men jag måste säga att jag är JÄDRIGT BESVIKEN på Tokerian – det är här jag blir Lilla My. Inte för att jag är liten utan för att jag är ARG! Som Lilla My.

Jag är arg som Lilla My – men jag skulle ALDRIG sätta på mig en klänning! Inte ens en röd.

                                                                                                                                                                      Nu har jag för fyrtiofjärde gången frågat efter chilibågar och i bästa fall får jag tjejen eller killen i scannerkassan att ringa internt och fråga nån kollega. Det fick jag idag. Men svaret jag ALLTID får är typ…

Vet inte…

GAH! Jag är trött och sur och vill ha mina jäää**a chilibågar! NU! *stampar med foten som viss ungjä**l – inte Elias, dock*

Dessutom fick jag aparmar av att bära hem kassarna. Nästan lika långa som Chuckys*…

Chucky har också aparmar.

                                                                                                                                                              Det enda som var bra med dagens shoppingtur var att Elias hittade en krona som han köpte tuggummi för! Alltid något…

Och nu måste vi nog f*n ha glass! (Jag har PMS, tror jag…)

                                                                                                                                                        *Chucky = en till mig före detta närstående

Read Full Post »

Kyligt – och massor av färg…

En kylig morgon! Jag hade glömt hur TRÅÅÅKIGT det är att skrapa rutor, men i morse blev jag påmind ute i Himlen. Men trots allt – det är ljust, himlen är blå, solen skiner som ett gult klot, Hortellskan, aka The Monicer, köpte tack & lov ingen turkos hatt, våren börjar visa sina första, trevande blomsterknoppar utmed husväggen och JAG HAR SETT CHUCKY med en liter rödfärg i huvet. Ja, det sista är sant! Misstänker starkt att Chucky har rymt från jobbet som förrådsvakt hos Stattinskan… 

Man kan bli rädd för mindre, eller hur?!

                                                                                                                                       Gårdagskvällen var lugn, men ljudlig som den alltid blir när vi bor tillsammans alla sex. Och roligast av allt var förstås att Linn fick jobb! Idag var det första dagens introduktion och hon skulle infinna sig klockan sju. Detta innebar uppstigning mitt i natten, eller åtminstone klockan 5nånting, men det klarade hon galant! Jag håller verkligen tummarna hårt idag att det går bra och att personkemin fungerar.

Fästmön, Elias och jag slöglodde lite på nåt matprogram på TV4, ett program som faktiskt var ganska roligt och underhållande – om  man hade tagit bort Per Morberg. Alla andra, såväl deltagare som kockar, verkade supertrevliga – även om kockarna var rätt hårda och en del deltagare hade lite för höga tankar om sina talanger i köket… Men Per Morberg verkar bara vara otrevlig och sur.

Jag rundade av TV-kvällen med andra delen av Blue Bloods. Denna andra del kändes inte lika bra som premiäravsnittet och jag misstänker att jag inte pallar att se alla 22 delarna. Det är för amerikanskt för att passa min smak, helt enkelt.

Amerikanska poliser ur serien Blue Bloods. Bilden är lånad från TV4:s hemsida.

                                                                                                                                                              I afton är det förstås Antikrundan på SvT 1. Jag får se om det blir möjligt för mig att titta, blogga och kommentera tillsammans med mina expertkollegor fru Hatt och Inna. Jag var ju så otroligt blond när jag sms-konverserade fru Hatt igår att jag undrar om hon fortfarande vill vara kompis med mig…

Lite diverse saker att greja med på hemmafronten just nu, medan Anna jobbar och Elias är i skolan. Bland annat ska jag försöka hitta en bok om ledarskap till Linn som hon behöver för ett skolarbete. Jag får ta mig en titt i mitt bibliotek…

Mitt bibliotek, det är det som skymtar delvis bakom den här bleka figuren på bilden.

Read Full Post »

Chucky bor inte här längre…

Jag trodde att jag hade fått alla fakta i målet vad gäller Chuckys flytt. Men uppenbarligen bor Chucky inte alls här utan har flyttat ner till Malmö. Där tjänstgör Chucky – som källarväktarmonster Wow…

Å, så rädd jag blir!  😉

Read Full Post »

Sleepy thoughts – and angry

Det gick bra för Fästmön att jobba igår kväll, men hon var ovan och ganska trött när jag hämtade henne. Vi tog en tur till Max där vi åt kvällsmål innan vi for hem och softade vid datorerna. Jag hade fått Antiktidningen så jag bläddrade lite i den. Hade också en del mejlkontakt med WordPress angående detta med länkarna. Det visade sig nämligen att det nya funkade hur bra som helst – på Annas dator. Från WordPress kom svaret att det kan krångla för den som använder Explorer 7.0 respektive 8.0 som webbläsare, men att de skulle titta på problemet. Bara det att vi BÅDA använder Explorer 8.0 som webbläsare, så… Enda skillnaden är att vi har olika system i datorerna. Suck… I vart fall är problemet fortfarande inte löst och jag sitter och HTML-kodar länkar. Mycket irriterande och tämligen tidskrävande när man har några såna i ett inlägg…

Ja, jag blir rätt irriterad på nya prylar som gör saker och ting sämre, inte bättre.

                                                                                                                                                           Den nya funktionen på WordPress har som främsta syfte att det ska bli lättare att länka till egna, gamla inlägg. Men hur ofta gör man det? Jag gör det kanske en eller två gånger i veckan. (Fast i det här inlägget har jag gjort det ett par gånger – mest för att testa. Den funktionen fungerade inte heller på det nya sättet… )Vanliga länkar, däremot, har jag massor!

I morse började Anna jobba klockan sju, så hon var uppe före tuppen, jag ungefär med. Det har snöat lite och kommer lite fint från luften, men plogat var det ju inte. Tur att det bara hade kommit lite snö så att det gick att komma in i garaget.

Natten har varit ganska OK, men jag har inte sovit så bra sen jag fick Den Uppseendeväckande Nyheten. Jag tror att min kropp gör sig beredd till både anfall och försvar. För även om nån på nuvarande stället får upprättelse, lär det inte bli nån skillnad för varken mig eller de andra som drabbades på föregående ställe. Jag är i samma situation som tidigare, ingen har kontaktat mig mer än en före detta kollega som var jublande glad. Och glad kan man ju vara för att synden straffar sig själv. Personligen blir jag gladast om jag skulle få nån sorts upprättelse i form av orden

Det är inget fel på dig. Du har inte gjort nåt fel.

Men det får jag aldrig. Däremot vill jag glädja mig och hoppas och tror att utredningen ska visa att jag är en av de drabbade. Detta skulle ge mig en tyst upprättelse i vart fall. För du ska veta att jag inte själv kan tala om HUR MÅNGA gånger jag har rannsakat mig själv och frågat vad jag gjorde för fel. Till slut höll jag på att bli galen, men så insåg jag en dag och jag faktiskt inte lär få några svar. Och det får jag leva med. Men att ändå få veta indirekt att det inte var jag som har felat skänker lisa åt själen.

Det var ungefär som när jag i oktober såg två spöken från det förgångna. Ibland ser jag ju såna – och de har för länge sen lämnat den här jorden. Dessa två var emellertid fullt levande. Och så fick jag bekräftat för över en vecka sen att en av dem hade

återvänt till brottsplatsen

så att säga. Jag trodde igen att jag hade blivit smått galen, men personens agerande får stå för galenskapen. Vem gör så här, egentligen, om man inte har nån form av galenskap i sig..?

Ja, Chucky är en galen och framför allt OND docka.

                                                                                                                                                             I morse låg jag och drömde den konstigaste dröm.  Jag tror att den uppstod i mitt inre när jag häromdan nämnde att jag rymde med mjölkmannen. I drömmen var jag tillbaka i England. Jag var också tillbaka på en av mina gamla arbetsplatser där för där hade jag fått jobb. Men det var märkligt… Stället var totalt ombyggt, mycket läcker inredning. Mina två närmaste kollegor var på plats och det var en otrolig upplevelse att prata med Amerikanskan och Tracy! Jag kände glädje, jag kände saknad. Men när jag vaknade var det ganska OK att se Anna… 😀

Idag jobbar Anna heldag och jag är hemma fram till lunchtid. Ska ner på stan sen och möta Frida för lite shopping inför… MOAHAHAHAHAHAAAAA, säger jag inte!

Nu ska hälla i mig ännu lite mer java och läsa lokalblaskan. LUSLÄSA lokalblaskan i hopp att den inte skonar nån!..

Read Full Post »

Hemma igen!

Äntligen hemma igen! Det är så skönt att komma hem till sitt eget, även om de knappa två veckorna nere hos mamma i Metropolen Byhålan har varit bra – om än hektiska…

I morse var det åter igen nästan kaffet i vrångstrupen när jag läste lokalblaskan nere i Byhålan. På sportsidorna hittade jag en bild som påminner om ”Chucky” – Linn och Frida vet EXAKT vad jag menar! 😆 Men det var inte hon.

Chuckys alter ego no. 2, Elisabeth Ö.

                                                                                                                                                         Efter att ha slängt i mig lite yoghurt med müsli åkte jag till Jysk och inhandlade balkongmöblemang till mamma. Det blev ett bord, två femstegsstolar och två dynor, allt i mörkblått. Monterade upp bordet också och satte ut stolarna på ballen*, men hann tyvärr inte provsitta. Efter ett par mackor och kaffe blev det nämligen dags för mig att ta avsked och åka hemåt. Jag tyckte att mamma såg så liten och ensam ut när jag åkte att det var riktigt ledsamt. Jag hoppas VERKLIGEN att hon kommer att trivas i sitt nya hem!

Bilresan hem tog ganska prick tre timmar. Fikade vid ratten och tryckte i mig en Plopp. Gott och näringsrikt!

Hemma i lägenheten väntade Fästmön med röd ros, fint egentillverkat kort och en flaska Amarone-vin – för hon tyckte att min födelsedag hade gått så obemärkt förbi! Men jag kände mig firad innan jag åkte, fast självklart blev jag riktigt glad åt hennes ”tilltag” samt pussarna jag hann att få innan jag skjutsade henne till jobbet. Mera pussar får det bli när jag har hämtat henne klockan 20!

Ringde mamma också när jag landat och hon kände sig förstås ensam, men lät ändå hoppfull om att hon kommer att trivas i lägenheten! Det är en BRA inställning och jag hoppas den håller i sig!

Nu ska jag skutta över till Tokerian i rondellen och inhandla lite nödtorft så vi har frukost i morgon bitti och jag själv nån form av middag. I morgon jobbar Anna till klockan 13.30 och sen ska jag skjutsa henne till Sjuktugan i backen för nästa undersökning. Därefter väntar en stadstur med Frida – får se om jag följer med eller om damerna vill gå ensamma.

Litet PS! Har förstått att det har varit/är problem med att se bilderna i mitt inlägg Kvällspromenad… nedan. Är det fortfarande det? Vilka bilder (i nummerordning ett överst etc) är det som inte syns? Jag har testat från två olika datorer och varit såväl inloggad som inte inloggad och allt har funkat. Har kontakt med supporten på WordPress och vill därför gärna veta om det strular!

                                                                                                                                                             *ballen = balkongen

Read Full Post »

Ville bara informera om…

… att det är matlagning på gång! I afton serverar Tofflans kök chicky (nej, Frida, inte Chucky!) bits med currysås och strips. Och ketchup, förstås. På färska grönsaksfatet: gurka, tomater och röd paprika.

Rosande, nej, rasande god mat vankas i afton i Tofflans kök!

Read Full Post »

Child’s play

Man ska bara ge bort filmer i julklapp som man vill se själv, eller hur? Moahahahaahaaaaaa… Det gjorde jag, i vart fall, när jag förärade Frida filmen Child’s play. Visserligen hade jag sett den förut, men den är ju kult!

Dockan Chucky är söt när han är go och glad, men riktigt vidrig när han är arg, precis som … Frida vet vem! 😀

                                                                                                                                                     Filmen Child’s play (Den onda dockan) kom redan 1988. Och visst märks det, men kanske främst i frisyrer och kläder. I inledningsscenerna jagas en mördare. Han tar sig in i en stor leksaksaffär, men han är dödligt skadad. Genom voodoo-magi lyckas han föra över sin själ och vissa vitala organ som sitt hjärta i en docka innan han dör. Dockan får namnet Chucky, vilket också är mördarens smeknamn. Och naturligtvis hamnar denna rätt stora docka hos en söt liten pojke, Andy. En kväll faller Andys barnvakt ut genom fönstret. Naturligtvis blir Andy misstänkt. Andy inser att Chucky är ond och försöker först stoppa honom och sen undkomma honom. Det är bara ett problem: Andy spärras in på dårhus, han är ju misstänkt för mord…

Filmen, som är den första i en serie om fem, tror jag, har varit omöjlig att få tag i, men så strax före jul hade ett nätföretag importerat tolv stycken filmer. En av dem blev en julklapp till Frida.

Som alltid är förstafilmen bäst och uppföljarna suger mer eller mindre. I det här fallet är ettan ganska läskig, medan de senare filmerna är mer skräckkomedier. Tyvärr. För det är lite synd. Man hade kunnat fortsätta att låta Chucky och hans familj göra en massa läskigheter. Det gör de visserligen i de senare filmerna, men det är hela tiden med en komisk ”twist”. Och, ja just det… Chucky dör naturligtvis inte i den första filmen, fast man tror det…

Read Full Post »