Konsten att fira en födelsedag

Ett firande inlägg.

---

 

Anna i yngre dar, det vill säga igår.

När man jobbar med vård och omsorg om andra människor lever man efter ett schema där varje deltagare är en pusselbit. Då får man trolla lite ibland och till exempel fira sin födelsedag en annan dag än den egentliga dan. Så blev det för Fästmön, som firades igår (mest och bara lite idag på den verkliga födelsedagen).

Jag for ut mitt på dan och smaskade hallontårta tillsammans med Annas föräldrar och L. Femtio procent av barnen bor ju inte här, 25 procent jobbade och 25 procent var i skolan, så vi var bara gamlingar. Annas snälla mamma hade med sig flera spännande saker, men ett visst tyskt troll gillade i alla fall jag bäst. (Jag har ju en förmåga att dra till mig just troll och häxor, så självklart fastnade jag för detta.)

På eftermiddagen tog vi en liten promenad i aprilsolen. Mina nya skor känns toppen att gå i och ingen av mina hälar har protesterat. En knäckemacka med makrill från Norge blev en sen lunch.

Skolpojken kom hem på eftermiddagen och när hans pappa hade anlänt med fint elefantpaket tog vi en ny promenad till Kreta för att äta födelsedagsmiddag. Framför mig placerades en god kycklingfilé med både röd sås och tzatziki till. En flaska öl hälldes skummande ner i ett glas till mig. Tack till M, som stod för 75 procent av notan och till A, som gav oss 20 procent på maten! 

Vår kväll avslutades i lyktans sken. Vi såg The Team på SvT och lite av en film på TV4 innan ögonlocken blev tunga. Jerry hade för länge sen gått hem till sitt för att ladda för nästa födelsedagsfirande.

I morse visksjöng jag, med morgonstämma och dito andedräkt, alla födelsedagssånger jag kan (tre stycken) i Annas öra. (Förstår du vad stackars Anna får stå ut med?!) Sen kokade jag kaffe och hämtade jag yngsta bonussonen och vi sjöng ”Ja må hon leva!” i duett. Anna fick ett par paket och ett kort som yngste bonussonen tyckte var häftigt och nu önskar sig till sin födelsedag i sommar.

Den som fyller år borde få vara ledig på sin dag, men det är ju omöjligt. Anna såg till att yngste sonen fick lunch innan vi for in till Black Stream där Anna jobbar fram till klockan 21 i kväll. Min intention var att putsa fönster, för solen går runt huset på eftermiddagen. Tyvärr satte min dumma rygg stopp för detta. En oförsiktig rörelse och nu ligger nåt i kläm igen. Det gör ont som tusan och jag är skitirriterad. Men fönstren lär sitta kvar ett tag till. Förhoppningsvis har det onda backat till måndag eftermiddag när Clark Kent* ska till doktorn** och bland annat få sommartofflorna på fötterna*** – om jag lyckas få ut sommartofflorna ur förrådet och in i bilen, vill säga utan att skrika av smärta. Eller också både bär och skriker jag. I vart fall tackar jag G, vars påskpeng delvis går till däckbytet!

Nu ska mamma få ett samtal och sen ska jag smocka i mig en kanelbulle (en av mina stora svagheter här i livet) och en bit hallontårta som Anna skickade med mig. Därefter får jag antagligen försöka gå en promenad och göra lite ryggövningar så jag inte blir liggande på golvet igen. Tänkte sen socialisera med Britt-Marie innan jag åker till Black Stream och hämtar Anna klockan 21 för hemskjutsning. När man jobbar i stan och bor på landet är man rätt tacksam för skjuts, råkar jag veta.

Men vad har DU för dig denna helg??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Här är några bilder av vår Anna-firning:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman
**doktorn = bilverkstan
***sommartofflor på fötterna = skifte från vinterdäck till sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uthängd och utbytbar?

Ett utlagt inlägg om att vara uthängd och att vara utbytbar.

Häromdan skrev jag om det här med utbytbara prylar. Då gällde det mest saker. Nu har frågan aktualiserats igen – av olika skäl.

Definitivt utbytbar är S:t Paulian i mitt sovrumsfönster.

Jag har lärt mig den hårda vägen att man lätt är utbytbar i arbetslivet. Organisationer görs om, förnyar sig, förändrar sig. Så ska det vara, tycker jag. Man ska se över sin verksamhet och fundera över vad det är man ska göra och vilket uppdrag man har. Effektivisera. Sen är det förstås tufft för människor som blir övertaliga. Genom att säga att nån är övertalig säger man också att det den gör inte längre behövs.

För min del var jag aldrig övertalig. Men från den dan jag ifrågasatte blev jag obekväm. Och såna människor hanteras genom ryktesspridning, utfrysning och därpå följande avpollettering. Att eventuella problem fortfarande kvarstår kan rimligen inte bero på mig, dock. Det känns på sätt och vis gott för min egen person att veta detta, men naturligtvis inte för alla dem som går in i väggen, knuffade dit av tunga bördor och mobbande kollegor.

I veckan som har varit har två personer på högt uppsatta poster debatterats offentligt. Lokal media har inte varit sen att hålla elden vid liv. Men som vanligt har man inte alla pusselbitar, vilket gör att man aldrig kan få nån bild av helheten. VD:n för Uppsala Konsert & Kongress, som sägs ha satt institutionen som sådan på kartan, har fått lämna sitt uppdrag. Rektor för Uppsala universitet har ifrågasatts av sina vicerektorer och ett antal dekaner, men älskas av studenterna. Där har vi inte sett slutet än.

Uthängd?

Det är tråkigt när människor vädras i offentligheten. För såväl VD som rektor har säkert närstående som drabbas i andra hand. Av nån märklig anledning tycks media välja ut vilka som ska hängas ut. Inte nånstans i lokal media såg jag till exempel namnet på den högt uppsatta chef inom kyrkan som för lite mer än tre år sen hade

[…] brutit mot Svenska kyrkans värderingar […]

(Det handlade om att h*n hade kränkt medarbetare av ett visst kön, enligt inside information.) Däremot fick vi namnet på en annan högt uppsatt person inom samma organisation som byttes ut i samma veva. Varför denna skillnad???

Medias roll i utbytarprocessen ska inte tigas ihjäl, tycker jag. Vi påverkas alla av den. Men när det gäller offentlig verksamhet är det också så att den bör granskas. Det ifrågasätter jag inte. Det jag vänder mig mot är det till synes slumpmässiga urvalet av dem som granskas och hängs ut. Varför hon, men inte han? Den frågan står kvar. Och naturligtvis frågan om vem som granskar media..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har jag ingen extramamma. Heller.

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!

”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »