Det är måndag morgon…

Ett måndagsmorgoninlägg om ljud och (o)väder.

---

 

Inget ljud från dumburken i sovrummet.

Det är måndagsmorgon i juli och jag är nog baske mig den enda i området som vaken och uppe. Här är så tyst. Inte ens nån unge eller två skriker, än mindre några överhettade föräldrar. Jag vaknade en kvart före sju, en kvart före den tid jag hade satt larmet på.

Natten har varit orolig. Jag fick försöka somna till TV:n. Mitt i natten vaknade jag av att det inte kom nåt ljud från dumburken. Började mickla med detta nånstans mellan två och tre. Höjde så volymen låg på 46. Då hördes det lite grann. Nåja, sovrums-TV:n är en gammal TV och sjunger nog på sista versen. Nån gång i natt stängde jag av den, precis innan jag somnade. Nu på morgonen testade jag TV:n igen. Den vrålade ut nån sorts komedi på volym 46. Jag kastade mig på fjärrkan och sänkte. (Lite hänsyn kan även jag visa mina grannar. Lite.) Jaha. Så eländet ska funka när den vill. Baskat, man skulle ha en Ove här som kunde fixa skiten!

Jag använde en mejsel på min brödrost en gång. Då lagade jag den.

En kvart före sju en måndagsmorgon i juli… Larmet var som sagt ställt på sju, men det var inte det jag vaknade av. Takfläkten har börjat ge ifrån sig störande ljud – till skillnad från TV:n i natt, dårå. Jag vaknade, blängde på den och väste:

Skruvmejseln!

Det hjälpte inte. Därför klev jag upp, tog tag lite i den i farten. Då slutade den låta illa. Jag tror att min takfläkt är uppmärksamhets-sökande, helt enkelt.

Jag brukar masa mig upp runt sju på vardagsmorgnarna för att skriva jobbansökningar. Idag blir det inget skrivet, för jag ska strax fräscha till mig, ta på mig kläder som täcker armar och ben och fötter och åka iväg på en intervju. Jag är nervös. Skitnervös. Jag behöver den inkomst det här jobbet skulle ge mig under ett halvår, men jag vet inte om jag skulle palla pendlingen. I mitt jobbsökarpoängsystem, förresten, motsvarar en intervju tre jobbansökningar. Alltså behöver jag inte skriva några ansökningar idag, men jag kanske gör det ändå. Två stycken annonser har jag som ligger på vänt.

Jag är varm. Det är redan 30 grader utomhus. Det varnas för åska idag igen. Jag hoppas jag hinner hem innan dess. Vill inte fastna i nåt oväder av den typ som drog in igår. Såg på Twitter att Metropolen Byhålan blivit översvämmad. Fästmön messade om det också. Blev såklart orolig för mamma, så klockan var över 22 när jag ringde henne. Hon var rätt cool, men erkände att hon hade varit rädd under ovädret. Regnet hade slagit så hårt på fönstren att hon trodde glaset skulle gå sönder… Men när det gällde översvämningarna var hon ovetande. Jag berättade om de ganska läskiga bilderna som Byhålenytt visade i ett bildspel. Mamma sa att det ju blir översvämning i stan lite då och då. Men ett ställe på bilderna ligger ganska nära där mamma bor, så jag blev lite fundersam. Nu verkar läget vara under kontroll, men ändå. Jag har helt klart respekt för vädrets makter…

Nä, dags att sluta svamla och göra sig redo för den här dan. Nerverna dallrar än så länge, men det brukar bli bättre.

Skriv gärna några rader och berätta om vad DU har gjort eller gör den här dan. Så jag har nåt att läsa om senare!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jädra liv…

Ett inlägg om störande ljud och så.

---

 

Jamen det var väl ett jääädra liv här! Nu menar jag INTE att klanka ner på livet i sig, utan på omgivningen. Bland annat. Idag, till exempel, har det klippts gräs på våra allmänna gräsmattor på framsidan. Tre gånger. Jag fattar inget. Hela förmiddagen har det tagit. Vaktis har jag sett två gånger och hans medhjälpare en gång. Medhjälparen började klippa nedanför fönstren på framsidan rätt tidigt i morse. Synd om dem som hade sovmorgon/semester/sommarlov/jobbat natt… Själv hade Medhjälparen gigantiska hörselskydd. Jag fattar bara inte hur det kunde klippas tre gånger. Gräset här ser nämligen aldrig klippt ut. Kanske Medhjälparen klipper och Vaktis limmar fast gräset igen? Man hinner undra över mycket när man går hemma.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Igår kväll hade paret Deskmedul nånting för sig utanför sitt. Eller det var mest frun. Herr Deskmedul satt på en stol och tog av och på sig skorna/sandalerna. Skulle jag också ha gjort i hans sits. Ett vuxet barn (i min ålder) hade uppenbarligen engagerats för huvudarbetet. Fru Deskmedul fungerade som nån sorts arbetsledare, tror jag.

Grannen under har varit übertyst sen jag plingade på i tisdags fyra gånger. Han stängde av sin musikmaskin helt. Har inte hört ett ljud sen dess, inte heller sett personen. Inte visste jag att jag var en sån auktoritet… (<== självironi!)

Nån som inte har varit tyst är jag. Förutom att jag har letat nya jobb att söka har jag nätverkat en del, framför allt på LinkedIn. Dessutom har jag städat. Men jag sparkade inte igång snabeldraken förrän klockan var över tio! Jag är inte hur taskig som helst mot dem jag delar hus med. Längre. Till skillnad mot vissa.

Faktiskt jobbade jag så intensivt att jag glömde bort att äta frukost. Det blev brunch vid 13-tiden i stället. Nu är mitt hem hyfsat rent, liksom jag själv. Jag ska ut i verkligheten en stund lite senare. Nej, verkligheten är inte Almedalen. Inte en käft som är där har hört av sig för att prata om arbetsmarknadsfrågor, trots mina små inviter. Politiker och media tycks ha fullt upp att blabba, ta selfiesar och lägga ut selfiesarna på sociala medier. De är väl lite grann som många av handläggarna på Arbetsförmedlingen – rädda för att möta folk. Vanligt folk. Folk i lite… trångmål. Det måste vara ett jädra liv att vara handläggare på en av Sveriges mest utskällda myndighet (och den ÄR inte så dålig som det kan tyckas, vid första anblicken!). För att inte tala om hur det är att vara politiker…

PS Nej, nu hör jag grannen under spika. Det var då för väl, jag trodde att jag hade skrämt grannen till evig tystnad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dårligt hus till

Ett inlägg om dårligheter och oljud.

---

 

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »