Gul torsdag

Ett inlägg om min skärtorsdag.

---

 

Tulpanerna är lila, men alla har inte slagit ut än.

Skärtorsdag borde heta gultorsdag. Är det nån färgblind som har bestämt namn på dan, tro? Skämt åsido, jag gulade ner mig rejält under torsdagen, fast när jag så här efterhand tittar på bilderna är det faktiskt inte bara gult… Men innan jag gulade jobbade jag halv dag. Jag textgranskade en rapport som ska till regeringen. Själv ska jag till Arbetsförmedlingen igen. Att kunna skriva korrekt är uppenbarligen inget myndigheten jag nu jobbar på prioriterar. Det är viktigare att kunna lay outa och rita. Ja, jag är besviken, men mitt kontrakt har gått ut och det är bara att finna sig i. Samtidigt har jag ett och annat spännande att se fram emot. Det blev ett litet avslutningssamtal med min chef. H*n ska vara ledig nästa vecka. Det är många vuxna som tar påsklov. Inte jag. Jag är ledig en dag, jobbar tre och sen blir jag arbetslös igen. Nä, det är inget aprilskämt. Inte konstigt att jag behövde pigga upp mig på Blomsterlandet efter jobbet idag.

Jag har ett påskris som är som värsta julgranen dekorationsmässigt sett.

Jag köpte vide och körsbärskvistar, lila tulpaner och påskliljor. En del av kostnaden står faktiskt Elliot Hund för – jag hade 18 kronor kvar av hans presentkort. Resten av presentkortet gick till tre krukväxter som jag har på jobbet. I nästa vecka får jag släpa hem dem. Men var 17 ska jag ställa dem? Här hemma finns ju redan nästan 50 växter…

Två florala arrangemang med varorna från Blomsterlandet blev det. Det största står i en vas på köksbordet. Kvistarna är dekorerade med svarta och mörkskära fjädrar samt röda glashjärtan. Sen går nog resten i gult. Ja, förutom de lila tulpanerna, dårå, de är ju lila. En kan säga att det jag har i vasen på köksbordet är som en riktig julgran, så mycket saker är det i mitt påskris. Jag noterade för övrigt att en granne i ett annat hus har kompletterat sin blåa ljusslinga med nån sorts fjäderarrangemang. Ser inte klokt ut, men h*n tycker säkert det är snyggt och det är h*n som har det.

Zinfandel, belgiska sjöfrukter och en bokreabok och tillika påskekrim Leon, blev det efter Antikrundan.

Nåt påskgodis orkade jag inte köpa, så det får jag göra idag eller i morgon på påskafton. Fast jag hittade asken med belgiska sjöfrukter. Några av dessa intog jag tillsammans med ett glas zinfandel (recension av vinet kommer senare!) Jag måste lära mig igen att sprida ut mina aktiviteter för att få minsta möjliga dötider. Men en långfredag passar det bra att städa. Jag ska gå ett varv med dammsugaren och sen kanske jag drar järnet över strykhögen. Jag tvättade ju en maskin tjockis-svart igår kväll plus att det finns annat sen tidigare i veckan som väntar på att bli slätt.

 

 

Inte för att jag har en massa gäster i påsk – det blir bara jag fram till påskdagens kväll när Fästmön kommer hit – men jag har försökt pynta lite ändå. De gula lampskärmarna på lamporna i köksfönstren åkte på redan igår morse. Sen plockade jag fram en och annan höna liksom en och annan kyckling. Jag hittade visst ett par påskkärringar också. Ja, ja, en kan väl låtsas att en firar påsk genom att det ser gult ut. Ägg och sill och påsköl och nubbe ska jag äta på påskafton. Undras om det går an att sjunga snapsvisor fast en är ensam? På påskdagen ska jag försöka göra ett lite mer omfattande påskbord till min kära arbeterska. Men idag blir det lax grillad i pannan med kokt potatis och sås på crème fraiche, rödlök och rom till.

Små kycklingar i olika gula kulörer pyntar mitt kök.

Idag ska mamma få ett samtal. Hon sitter ju på sitt håll, lika ensam som jag. För min del känns det OK så här långt. Men till skillnad från mamma är jag ju inte handikappad och kan gå ut om jag vill. Dessutom har jag bil om jag vill göra längre utflykter.

Mellan hushållsarbete, jobbsökeri (har tre jobb att söka) och telefoni ska jag läsa förstås. TV visar bara ett enda intressant program, Det mest förbjudna, om Kerstin Thorvall. Serien börjar klockan 21 i SvT1. Tänk att det snart har gått sex år sen hon dog… (Undrar om jag lever i morgon när det här tidsinställda inlägget pubiceras? Bara Gud vet.)

Vad hade DU för dig under inledningen av påsken? Har du orkat läsa ända hit kanske du har lite kraft kvar att rattla ner några rader i en kommentar och berättat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagspromenad

Ett luftigt inlägg.

---

 

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När molnen hade hopat sig tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv och pommes väntar på mig!

Och så avslutningsvis – för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Två gosungar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.

---

 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!

---

 

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

1. inte samarbetar
2. drar åt olika håll
3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens dåliga samvete: Vilodag ersatte städdag

Ett orent inlägg.

---

 

Den här vilodagen går mot sitt slut. Jag har behövt den. Verkligen. Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte har gjort nåt vettigt i hushållet – som att städa, till exempel. Det enda jag har åstadkommit är att vika rentvättade lakan och lägga in dem på rätt ställe.

Men jag tar städningen nån dag nästa vecka. Jag gillar nämligen att städa – av flera skäl, till exempel…

• jag gör nåt fysiskt
• det blir rent
• jag gör nåt vettigt
• det dämpar oro och motar bort tankefällor

med mera. Så länge jag letar jobb har jag också gott om tid att städa. Jag behöver inte städa på helgerna utan kan göra det en måndag eller en onsdag, om jag vill.

Städskåpet städade jag i alla fall – i mars 2010…

Däremot har jag tänkt att jag eventuellt ska köpa veckostädning sen när jag börjar arbeta. Dels för att jag då får mindre tid och behöver helgen till att vila och ladda. Men också för att det faktiskt ger andra människor jobb. Jag hoppas verkligen att RUT-avdraget blir kvar!

Sen pappa gick bort sommaren 2006 har min mamma köpt städhjälp. Hon är nämligen sjuklig och handikappad och orkar inte med de tunga delarna av städningen. Det vill säga många såna delar som hemtjänsten inte får utföra. Hur fel kan det vara..?

Tyvärr har mamma haft ett antal städfirmor som har varit mer eller mindre bra. En ägare visade sig vara kriminell (tack och lov drabbades inte mamma!), en annan var oförskämd och en tredje var ensamföretagare, slet ut sig och blev långtidssjukskriven. Eftersom vi inte bor på samma ort har det varit svårt för mig rent fysiskt både att hjälpa mamma att städa och att hitta ny städhjälp. (Tur att internet finns!) Det var en ren tillfällighet att bekanta till mamma kunde hjälpa till med flyttstädningen av huset våren 2010, för jag fick ju ombesörja stora delar av själva flytten – i alla fall packa upp, dirigera flyttkarlar och se till att mamma kom på plats i sitt nya hem.

Idag köper mamma hjälp av den städtjej som hon gillade allra bäst – ensamföretagaren. Det är inte dyrt. Mamma får hjälp med det hon behöver. Viss lättare städning gör hon själv. Genom sin sjukskrivning lärde tjejen sig att säga nej. Dessutom går firman så bra att hon funderar på att anställa ytterligare personal. Det är tryggt för mig som ensamt barn till min mamma på 30 mils avstånd. Och så tänker jag, som sagt, på min egen veckostädning… Den jag ska göra… på onsdag, kanske. Eller på torsdag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Dags för lite vardag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Med hjärtat i halsgropen…

Ett oroligt inlägg.

---

 

Vadå? Var du orolig???

Uttrycket i rubriken är otroligt bra! Det var nämligen precis så jag kände idag på seneftermiddagen. Hjärtat kom nästan upp i käften till och med. Nu har jag ont i magen och jag tror att en och annan är lite grinig på grund av uteblivet eftermiddagskaffe och försenad middag… Vad som hade hänt? Tja, min lilla mamma hände. Hon svarade inte i telefonen när vi hade kommit överens om att jag skulle ringa.

Bor man 30 mil från en gammal, sjuklig och handikappad mamma blir man kanske nojigare än andra vuxna barn som har föräldrarna på nära håll. Men jag vet vilken stor integritet min mamma har. Hade hon till exempel blivit sjuk och liggande på nåt golv där hemma, så hade hon INTE gillat att vem som helst kom dit. Nu hade jag inget val. Jag ringde minst tre gamla vänner, ingen svarade. Till sist fick jag tag i kusin Sjuksköterskan. Och det var ju det allra bästa, egentligen! Lugn och fin lovade hon att åka över till mamma och kolla läget. Kanske hade mamma bara inte lyckats stänga av telefonen ordentligt, så där som faster E, 97 år, brukar göra?

Tusen tankar for i min skalle medan jag travade runt i lägenheten. Fästmön satt i soffan och sa att mamma säkert var nånstans.

Nehej då, för hon var ute på nåt galej igår och två dar i rad orkar hon inte!

svarade jag. HA! ORKADE INTE???

Efter ett par timmar svarade mamma äntligen i telefonen. Då hade kusin Sjuksköterskan just lyckats få svar precis före mig. Och lilla mamma undrade varför jag var så orolig, hon hade bara varit på kalas hos sina muslimska grannar – hela jävla eftermiddagen!!! Ja, de där sista röda orden är mina, förstås, mamma svär inte. Inte hade hon, som snart är 80 år, en tanke på att hon måste borde ha ringt sin 52-åriga dotter och berättat att hon blivit bortbjuden på kalas…

Nu ska jag inte älta detta för mycket, men jag var halvt hysterisk, kan jag meddela. Hysterin har gått över i lättnad och trötthet. Jag har kört in en kalkon i ugnen och öppnat en flaska Amarone. Inte vann vi nåt på Trisslotten, jag och mamma heller, men just nu är jag gladast att min mamma både mår bra och lever. Jag har i färskt minne, trots åren som gått, hur det var när min pappa gick bort, nämligen…

Tack, kusin Sjuksköterskan, tack till FEM som ringde senare och tack till dig där uppe!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skit-Sverige!

Ett förbannat inlägg.

---

 

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Loppis-lopporna på utflykt

Ett loppis-inlägg.

---

 

Häromdan såg jag en annons om att Emmaus i Gryttby har öppet tisdag – söndag klockan 12 – 17.  Fästmön och jag har som tradition att åka dit minst en gång varje sommar. Idag gjorde vi årets tur.

I år kändes prylarna och organisationen av dem betydligt bättre än tidigare år. Bäst gillar vi emellertid bokrummet i huvudbyggnaden. Och det var därifrån det följde med oss saker hem – var sin bokkasse, helt enkelt. En pocketbok kostar tio spänn, en inbunden 30, så det är inga stora summor vi snackar om. Anna hittade en av Maria Langs ungdomsböcker som saknades i min samling efter en översvämning i mors och fars källare, där mina böcker förvarades. I övrigt fyndade jag Iliaden och Odysséen (dessa kostade 35 spänn styck) och några modernare verk.

Det blev både fika och glass utomhus, för vi hade tur med vädret trots att man lovat sämre sådant. De mjuka kakorna kändes inte helt nybakta utan lite torra. För övrigt är det aningen ofräscht utomhus där man fikar. Det kliade i Annas fingrar att fixa ett och annat.

En fin utflykt blev det i alla fall. Och när vi kom hem hade mamma bara ringt en gång. Jag ringde upp henne så hon fick prata av sig om hantverkarna och sin oro för möbler som inte flyttar sig av sig självt. Det är inte lätt att vara gammal och handikappad.

Nu står en pulled turkey i ugnen. Det är första gången för min del som jag ska äta sånt kött, så jag är aningen spänd. Jag köpte en kalkon som var förkokt, så denna ska bara vara inne i ugnen i 40 minuter. Rapport kommer senare!

Kommentera gärna vår loppistur. Här kommer ett bildspel från våra äventyr idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svart – som natta!

I morse när jag kom till jobbet visade telefonen ett konstigt felmeddelande. Och när jag slog på datorn gick den snällt igång, men datorskrivbordet var alldeles svart förutom två vädergadgetar, en klocka och så datorns papperskorg.

Svart är i och för sig snyggt, men…

Tänk så handikappad man blir i mitt jobb när varken telefon eller dator funkar! Jag kunde inte ens kolla på vårt intranät efter driftinformation… Det visade sig snart att halva ”företaget” hade drabbats. Skälet var ett strömavbrott igår kväll. Strax efter klockan nio nådde vi cyberspace igen. För min del innebar detta svarta en förlust på en timma och en kvart, ungefär, jobbmässigt sett. Men jag satte mig så klart med en utskrift jag hade gjort tidigare, som tur var, och planerade mitt pratmanus inför onsdag om två veckor. Och faktum är att jag klarade av att läsa mina kråkfötter sen, när nätverket var igång igen, och jag skulle föra in ändringar och tillägg i filen på datorn.

Skriver jag för hand blir det mest kråkfötter, men jag klarade faktiskt av att läsa dagens!

Jag skippade därför förmiddagsfikat och jobbade större delen av lunchen, även om jag hann springa ner med IS och slänga i mig kesofyllda avocador och rödbetsris. Inte särskilt mättande, så i kväll kanske jag kokar lite färsk pasta som jag inhandlade igår.

På onsdag klockan 16 blir det äntligen sjukgymnastbesök! Jag ska träffa Janne som har behandlat min häl tidigare med akupunktur. Det funkade då, så jag hoppas att jag får det och att det funkar nu också. Vet inte hur många behandlingar jag fick sist, men Janne berättade att han satte tolv nålar… Då hade jag ont bak på hälen, nu har jag ont under. Man kan förledas att tro att det gör ont att få tolv nålar instuckna bak på hälen där man inte är så köttig, men det gör det inte! Bara jag slipper se nålarna, för ser jag dem, svimmar jag. Det som gör ont är när Janne kommer och snurrar på dem i halvtid. Uj, då kan det ila till som tusan!

I veckan ska jag väl också förbereda inför fönsterbytet och börja bära bort balkongmöblerna. Nästa vecka måste jag sen flytta möbler och börja plasta in. Bävar för att leva i detta kaos, men samtidigt har jag ju en alien som pockar på min uppmärksamhet så det här med fönstren får gå som det går. Den 25:e ska jag på läkarbesök på Sjukstugan i Backen och det känner jag mig synnerligen kluven till. Jag inser att nåt behöver hända nu, snart, för jag mår allt annat än bra. Samtidigt har jag väl ingen större lust att bli behandlad hos nån som i princip förstörde mitt förra liv. Jag misstänker starkt att jag, när jag får narkosen vid operationsdags, säger ett och annat om en viss förkrympt själ som trampar denna jord… Vem vet, jag kanske avslöjar ett och annat som denna själ trodde att h*n kunde undslippa. Det mesta finns för övrigt nedtecknat, jag bara väntar på rätt tillfälle att göra nånting med det. Det verkar inte som om jag kan förlåta och därmed bränna det jag skrivit ner… Jag har försökt, men hur starkt jag än har gjort det så går det inte. Det är en kamp med minst två förlorare, emellertid, och jag är en av dem. (För att inte tala om när och kära som indirekt har drabbats.) Tro inte för ett ögonblick att jag inte är medveten om det. Jag är inte alls perfekt som människa, men jag är i alla fall inte ond. Det vet jag med säkerhet. Och jag tycker att min strafftid (för vad? lojalitet? pliktkänsla? viljan att åstadkomma nånting?) borde tidsbegränsas. Man kan inte leva såsom jag lever nu. Jag kan inte leva.

Jag har skrivit i mitt eget blod.

Livet är kort. Ibland tvingar det in en på fel vägar.

Read Full Post »

Fönsterkuverten försvinner

I morse läste jag i tidningen att fönsterkuverten är på väg att försvinna. Bakom detta finns ett regeringsbeslut och fru Hatt. Fast inte ”min” fru Hatt utan IT- och energiminister Hatt, (C).

Fru Minister Hatt. (Foto: Regeringskansliet)

I stället för fönsterkuvert ska, till att börja med den som vill få mejl. Men det står väl inte på förrän man inte kan välja, gissar jag. Det handlar om post från kommuner, vårdgivare och andra myndigheter till oss privatpersoner. Även företag ska emellertid kunna anmäla sitt intresse för detta.

Det låter väl bra det här, eller? Men sen kommer förstås några men. Fru Hatt förklarar

För att komma åt brevlådan dit myndighetsposten skickas krävs att man kan logga in med e-legitimation, så att man faktiskt har den högsta säkerhetsnivån. Många privata brevlådor har inte så hög säkerhetsnivå, […]

OK… då försvinner ju det lättillgängliga, för om jag ska läsa myndighetspost via e-legitimation måste jag ha dosa, sladd och kort. Väldigt säkert, förstås, men väldigt många grejor för att läsa post. Så redan där faller snabbheten. Snigelposten tar visserligen nån dag – eller flera, oftast, eftersom myndigheter envisas med att skicka B-post. Men… det går fortare för mig att gå till min postbox i trapphuset, vittja den och sprätta upp kuvertet än att starta datorn, koppla in dosan, logga in, misslyckas (ja för min banks e-legitimation krånglar ALLTID…), försöka igen och igen och slutligen lyckas. Kanske.

Den nya tjänsten ska utvecklas av Skatteverket och heta Mina meddelanden. Och Skatteverket har jag stort förtroende för, så det blir säkert så bra det nu går med e-legitimation.

Men… igen! Hur blir det med alla våra äldre som inte har tillgång till dator och kanske än mindre e-legitimation? Min mamma, som är både gammal och handikappad, klarar inte ens av att ta ut pengar på bankomaten. Nån dator har hon inte, inte heller e-legitimation. När hon skulle deklarera hjälpte jag henne att göra det per sms. Det var möjligt för mig eftersom jag var ledig från jobbet och kunde resa till henne i påsk. Men jag kan inte resa till mamma varje gång hon får post från nån myndighet. Så länge det råder valfrihet kring fönsterkuvert är det bra. Det är sen, när det inte blir så fritt att välja längre, som jag oroar mig för…

Men fönsterkuvert är inte särskilt miljövänliga. Eller, inga kuvert är ju det, egentligen – vare sig de har fönster, är förklistrade eller gjorda av papper. Det är limmet som är boven i det hela, men man bör också komma ihåg alla träd som går åt till att göra papper. Så där finns ju en positiv sak med det hela.

Jag vill inte låta som nån bakåtsträvare, men ny teknik måste fungera och vara utbyggd ordentligt innan man anammar den. Annars blir ju ny teknik nåt som bara kan användas av dem som kan, förstår och har råd. För det kostar ju en del också, med dator/surfmobil och internet.

Häromdan läste jag att mindre än en tredjedel av alla ålderspensionärer har tillgång till dator med internetuppkoppling. Det skulle innebära att vi stänger ute mer än 70 procent av de gamla från att läsa sin post från myndigheter. Om det blir tvång, vill säga. Och om det sker idag. Gissningsvis får allt fler tillgång till dator och internet i framtiden, även ålderspensionärer.

Livet är kort.

Read Full Post »