Finfin tisdag

Ett inlägg om denna novembertisdag.

Det slutade regna framåt dan. Jag lämnade New Village vid lunchtid och hetsade ut i trafiken.

Yiiiiiihaaaaaaaaaaaaa!

Vägarbeten sinkade mig. Men till slut mötte jag Klara. Det var alltför länge sen!!!

Klara fipplar med sin mobil.

Jisses så nervös jag var! Ja inte för att träffa Klara, utan för intervjun! Att hänga med Klara var bara så kanon – jag glömde nästan bort nervositeten. Nästan, vill säga.

Klara är den normala till höger i bild. Jag är den med dubbelhakorna till vänster på bilden. Den som har en bebisscarf runt halsen.

Syftet med träffen var att fika. Det är inte precis så att vi har jätteråd med det, men när det har gått typ nästan två år sen vi sågs tyckte vi nog att vi kunde unna oss köpefika.

Mindre kul var det sen att komma ut till bilen och finna en P-Nisse som just hade skrivit ut en p-bot. Smarta jag hade visserligen betalat p-avgift – men i fel parkeringsautomat… Och eftersom automaten inte ens tillhörde det aktuella p-bolaget åkte jag på 300 spänn i böter. Precis vad man vill ha när man är arbetslös och lever på a-kassa – NOT!!! 👿

P-böter på 300 spänn var inte vad jag önskade mig av dagen.

Just böterna var inte vad jag önskade mig av den här dagen, men vi får ändå se om ”hela grejen” var värd pengarna! Mer om detta kommer förstås i ett lösenskyddat inlägg strax! Men jag kan avslöja att vi bland annat tittade på denna…

Månen tur och retur? Snart kommer Tintin!

Klara följde mig ända till porten och det var nog tur. För då slog den riktiga nervositeten till! Men jag kom i alla fall ihåg att byta skor – tack vare Klara…

Jag fick skriva in mig i en besöksdator och fick ett besökskort som ledde mig in i byggnaden. Interiören påminde mycket om min förra arbetsplats, med glasväggar och dörrar och korridorer…

Typisk stol och matta.

Trots att jag var tidig behövde jag inte vänta mer än högst fem minuter innan jag träffade en trevlig och pratglad man – som kunde lite teckenspråk! – i Hav (rummet hette så).

Vägen hem var inte längre än vägen dit, men det var betydligt mer trafik och längre köer. Riktigt läskigt på vissa ställen. Men helskinnad kom jag hem och gladde mig åt nånting som inte var en räkning i postboxen:

Vykort ända från New Zealand!

Tack snälla Hvita Frun för kortet! Jag blev jätteglad!!!

Medan Fästmön förberedde middagen skenade jag över till Tokerian för att köpa bröd och annat. Det snurrar mycket i huvudet nu… En del av er kan, som sagt, strax läsa mer om det snurrande i det lösenskyddade inlägget. (Ska bara skriva det först!) Men jag kan säga till alla att det har varit en finfin tisdag – förutom p-boten, dårå…

Livet är kort. Det är mitt hår också.

Read Full Post »

”Nej, nej, nej och en flaska me rom…”

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.

Eftermiddagen försvann inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar – har du smakat såna?

Ute på Morgonen i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

En skugga av den som är jag.

När alla barn, väskor och matkassar var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Man är allt lite ovan…

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.

Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis. Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Här händer det märkliga saker allt som oftast.

Inne i affären var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.

Nu har jag fått kraft och ork och lust att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Är du rädd för att vara ensam?

Den gångna veckan undrade Tofflan om du är rädd för att vara ensam. Frågan engagerade många!

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

60,61 procent (20 personer) svarade: Nej, inte om jag har valt ensamheten själv. 

24,24 procent (åtta personer) svarade: Nej, jag är inte rädd att vara ensam, men jag föredrar att inte vara det. 

12,12 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag föredrar att vara ensam, ensam är STARK! 

3,03 procent (en person) svarade: Ja, om jag blir lämnad. 

Ingen svarade: Ja, jag vill helst inte vara ensam en enda minut! eller Ja, ibland är det bara svårt att vara ensam!

Cattis kommenterade:

Det optimala är så klart att inte behöva vara ensam om man inte vill men kunna dra sig undan i avskildhet när man känner att man vill eller måste! Skulle ensam betyda alltid ensam vore jag nog rädd för det men det vore nog lika hemskt att aldrig vara ensam. Ibland betyder att vara ensam att få vara ifred och det behöver åtminstone jag.

Jontas kommenterade:

Jag är i och för sig väldigt stark mentalt, men om man är det av att vara ensam är svårt att säga. I mycket har jag valt ensamhet eftersom det är lugnast så. Någon rädsla känner jag inte av att vara ensam. Eftersom jag behöver mycket lugn, ro och vila så är ensamhet för mig en lisa för själen. Det betyder inte att jag är asocial eller inte vill umgås med andra. Frågan är vad man ska tolka in i ensamhet? Att man lever singelliv? Det är inte självvalt men jag sörjer det inte. What will be will be, typ. Jag har inte mycket till socialt liv på min fritid, och just nu känns det okej eftersom jag bor i mycket fysisk smärta. Som sagt – jag är väldigt social. Och enormt pratglad.

Tofflan kommenterade:

Jag tror att det är viktigt att klara av att vara ensam. Ibland föredrar jag också att vara ensam, särskilt när jag har ont/är sjuk, men inte alltid – ibland är jag liten och rädd och vill vara allt annat en ensam med det onda.
Fast ovan gäller att vi då snackar vi SJÄLVVALD ensamhet. Ensam ensamhet är inget jag eftersträvar i mitt liv. Jag tror ingen är gjord för att vara ensam helt och hållet. (Då menar jag inte singelliv utan ensam ensamhet generellt.)

Tatiana kommenterade:

Jag tycker mer och mer om att vara själv. Har de senaste månaderna förstått att den som man kan hålla i handen då åskan går är..jag själv.
Har bestämt mig för att inte bittra ihop utan ba gilla läget. Jag är faktiskt riktigt trevlig att umgås med 🙂

Stort TACK till alla som klickade ett svar och ett lite större TACK till dem som lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kollar in den här veckas fråga, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »