Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inriktning’

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Pokal

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.


Det är mycket jag har bjudit på
här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.


Under åren har det också nämnts
små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »

Av nån anledning kändes det liiite som om vi skulle fira igår kväll. Så jag skrapade ihop några slantar (tack, mamma!) och så drog vi ner på stan. Den übersnälla Lena på grannfakulteten har så många gånger talat sig varm om ett ställe som heter Gary’s. Eftersom vi ville prova nåt nytt styrde vi kosan dit.


En ny bekantskap, Gary’s!


En otroligt snygg inredning mötte Fästmön och mig!
Svart och vitt tilltalar mig mycket, det blir aldrig omodernt! De svarta borden tillsammans med vita väggar och vita ”skinn-stolar” var supersnyggt. Stolarna var dessutom väldigt bekväma – till och med mamma skulle sitta bra i dem! Kohudslamporna var lite roliga och utgjorde pricken över i:et. Tyvärr fick jag ingen bra bild på lamporna, men den här bilden på Anna tycker jag blev fin!


Anna väntar med spänning på maten. 


Kartan på väggen var den som visade inriktning på maten.
Vi bestämde oss för att köra rubbet, det vill säga en trerätters.  Menyn såg helt enkelt så spännande ut! Det jag möjligen kunde sakna var nån vegetarisk rätt, men å andra sidan är detta en BBQ-krog och ett steakhouse… Den som vill ha köttfritt väljer en annan restaurang.


Amerika visade inriktning på maten.


Anna valde cheesesticks till förrätt och jag nachos. Båda fick vi dipsåser till som smakade… divine! Otroligt gott och vällagat!


Fantastiska dipsåser! 


Mina nachos var dessutom knapriga. Mycket goda! De kändes liksom mer… äkta än dem man köper på påse på affären…


Knapriga nachos i närbild. 


Till förrätten tog vi var sin fatöl.
Det skulle vi nog ha valt till huvudrätten också, för den visade sig vara ganska het med sina små bitar av pepparfrukter… Men det blev ett glas rött till. Ja inte ett att dela på utan var sitt, förstås. Och så vatten. Vatten är viktigt!


Vatten är alltid bra. 


Vi valde båda fajitas till huvudrätt,
Anna med biff, jag med kyckling. Köttet, tillsammans med de heta grönsakerna, serverades ur roliga små gjutjärnspannor som var rykande heta. Maten smakade lika gott som den var trevligt ”presenterad”!


Maten serverades ur gjutjärnspannor på bordet. 


Dessert blev det också.
Anna valde en helt djävulusisk chokladkaka – det mäktigaste jag har smakat, tror jag. Ja, för jag var ju framme med min dessertgaffel och norpade en bit! Själv njöt jag av en underbar limecheesecake med spännande sylt och limemarinerade hallon till. Svart kaffe rundade av det hela.


En underbar limecheesecake njöt jag av. 


Om jag säger att vi rullade från Gary’s med magar trinda
som värsta gravidmagar är det ingen underdrift. Vi blev båda väldigt mätta. Portionerna var rikliga och jag kunde faktiskt inte äta upp hela huvudrätten, inte Anna heller. Men hit går vi helt klart igen! Prisvärt, gott och fint upplagd mat!

Det som drar ner slutbetyget lite var servicen. Först glömde servitören att servera oss vårt vin till huvudrätten. Vi hade valt var sitt glas rött. Och när han serverade höll han för etiketten på flaskan, så jag är inte säker på att det var det vin vi hade valt. Men det var gott! Vid avdukningen efter huvudrätten tog servitören ut Annas prylar, medan han glömde mina. Han fick nämligen besök av en bekant vid bardisken…

Men, men… Gary’s får, om inte högsta så, högt betyg, för maten var det bästa jag har ätit på länge!

Read Full Post »