Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Turbulent trött

Ett nyvaket inlägg.

---

 

Den lilla människan i orange cirkel ska besöka Arbetsförnedringens hus idag.

Det känns väldigt, väldigt konstigt att inte åka iväg till jobbet idag. Igår var jag uppe alldeles för länge, för jag visste ju att jag inte skulle behöva kliva upp i ottan idag. Jag gav mig nämligen sovmorgon – ända till klockan sju. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och vis av erfarenhet är det ingen idé att komma dit för tidigt. Det är jobbigt överhuvudtaget att gå dit. Varför hänga på låset?

Igår blev jag så himla glad, mitt i det turbulenta livet. Jag fick ett mejl från Gunilla på Bliwa, försäkrings-bolaget som har hand om min inkomstförsäkring. Det var så vänligt skrivet och rakt på sak och framför allt: underlättande. Nej, nån byråkrati ägnar de sig verkligen inte åt där utan där är de smidiga och serviceinriktade. Kunden sätter de i centrum. Trots att Bliwa är ett försäkringsbolag har jag inte en enda gång i mina kontakter genom åren med dem blivit dåligt bemött eller känt mig ifrågasatt. Man skulle ju kunna tro att ett försäkringsbolag mer än statliga förvaltningar tror att folk försöker luras… Men icke Bliwa!

Fast jag är skittrött, för, som sagt tillvaron är turbulent och jag var uppe lite för länge igår kväll. Det hände ganska mycket som jag behövde ta in och både bearbeta och ventilera. Fästmön och jag telefonerade i en timme. Hon jobbar administrativt ett par veckor till. Dagarna blir långa och UL:s sommartidtabell hjälper ju förstås inte till. Turerna glesas ut, för uppenbarligen tror UL att det bara bor studenter i den här stan eller att ”alla” har semester. Men det är ju faktiskt några som måste jobba. En buss i timmen från Förorten tycker jag är anmärkningsvärt lite, i alla fall!

Jag hade tänkt hänga med minstingen nån stund den här veckan. Han klarar sig, han är ju stor kille nu, men det blir ändå långa och ensamma dar när mamma jobbar. Fast som läget är just nu kan jag inte bestämma nån specifik dag eftersom jag kanske måste ut på vift i jobbärende redan den här veckan.

En tur till Stan på lördag, kanske?

Förutom telefonerande ägnade jag gårdagskvällen åt att läsa ut en bok och åt två vänner, den ena via sms, den andra via Wordfeud. Det är så jag umgås med folk just nu. Det har ju varit svårt att hitta tiden och orken under de senaste månaderna för umgänge med vänner. Den sista tiden har jag inte heller mått så bra och då har jag ingen lust alls att träffa nån. Ärligt talat orkar jag knappt umgås med mig själv. Ändå har jag som mål att försöka ta en tur in till Stockholm – ensam – på lördag för att träffa FEM och Finske Pinnen. Men det beror både på mitt mående och lite andra saker.

Min plan för idag är att ta bilen in till stan (idag pallar jag inte buss) och skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Om jag orkar tänkte jag göra ett besök på ”vår” Johans jobb – ja, jag hoppas att det från och med idag är ett jobb och inte nåt annat! Det ligger väldigt centralt och på gångavstånd från Arbetsförmedlingen.

Vidare har jag rivit ur dubbelsängen för att bädda rent. Tvätta ska jag också göra, men det gör jag inte förrän jag är hemma igen. Hoppas jag får återkoppling på gårdagskvällens mejlväxling, så att jag kan bestämma om jag ska göra det där jobbärendet redan den här veckan. Misstänker att den här dagen i alla fall blir ganska välfylld.

Jag har ett antal jobb att söka och tänkte börja med det på allvar under onsdagen. Många har skickat mig fina tips på lediga tjänster, men jag har även hittat några själv.

Nu är första muggen kaffe snart tömd och jag ska ut i badrummet för att fräscha till mig. Och nej. Jag tänker inte klä upp mig för att gå till Arbetsförmedlingen. Men ren ska jag vara!

Jag undrar hur de har det på jobbet idag…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och dan har gått på i samma spår…

Ytterligare ett tisdags-inlägg.

---

 

Äppelblom blommade vackert nära parkeringen på jobbet.

Fy vilken dag! Jag vet att man säger att tillvaron blir vad man gör den till. Men baske mig att det stämmer på alla håll och kanter. På min kant har det inte stämt ett dugg. Dagens största irritations-moment är människor som svarar som politiker – det vill säga runt omkring i stället för rakt på sak. Jag blir inte klok på såna människor. Är det så att man inte vill svara? Eller kan man inte? Varför inte säga som det är? För jag känner ju att sanningen gnaver.

Jag försökte se det vackra i ett blommande äppleträd idag. Sånt brukar göra mig på gott humör. Men ickepicke! Det var till och med så att jag sa, rent ut, till en kollega

Nej, jag gör inte mer än jag måste eftersom jag inte fick tjänsten.

Det är lågt och dåligt av mig. Jag valde ju på sätt och vis själv att kliva av, om än inte helt. Här kunde jag troligen ha gjort min tillvaro annorlunda. Påverkat i annan riktning. Och en oskyldig kollega ska inte drabbas av mitt dåliga humör. Så jag skäms lite, det gör jag…

Men dan har gått på i samma negativa spår. Hur folk svarar – eller inte svarar, dårå, kan jag helt klart inte påverka.

Hemma hade jag fått ett tjockt kuvert från Försäkringskassan. Det var två jäkla sidor av mer eller mindre obegriplig blankett att fylla i. Något svarskuvert låg inte med, däremot flera andra papper som skulle förklara själva blanketten. Hur vore det om man i stället gjorde en blankett som är lätt att fylla i? Nu har jag säkert fyllt i helt fel, men till skillnad från Arbetsförmedlingen brukar Försäkringskassans handläggare ringa när nåt är oklart. Arbetsförmedlingens handläggare har, för övrigt, fortfarande inte mejlat kontaktuppgifterna. Eftersom det har gått en och en halv vecka räknar jag inte med att få några heller. Hur som helst, det tog en halvtimme av min tid, ett kuvert samt två frimärken – allt för fyra dagars ersättning. Jag har kollat min nettolön som jag får den här månaden. Trots tre veckors sjukdom är den flera tusen kronor högre än a-kassan. Det säger en del hur arbetssökande värderas i Sverige…

Till middag idag har vi tryckt i oss kalkonkorvar med chili och chipotle samt bröd. Magen står i fyra hörn. Fästmön frågade just om det möjligen fanns lite amerikansk glass kvar sen sist och det gör det! Dessutom tror jag att hon hade med sig bär av något slag hem. Så den här dan slutar i alla fall i nya spår, tack och lov.

Innan dan slutar ska vi se Maria Wern på TV4 i afton. Om vi nu står ut med reklamavbrotten. Kvällens film, Drömmen förde dig vilse, är i tu timslånga delar (inklusive reklamen). Del två går redan i morgon. En timme är lite lagom, tycker jag nog. Då kanske jag hinner göra lite nytta också – både i kväll och i morgon kväll. Tänkte gripa mig an strykningen nu… Inte för att jag ska få en stjärna i husmorshimlen utan för att jag är skittrött på att se t-shirtar och pikétröjor hänga i gästrummet och handdukar och bordstabletter ligga på gästsängen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I survived

Jorå, jag överlevde. Men jag var rätt ynklig hos doktorn, kan jag meddela. Doktorn var en rolig prick, förresten. Ingen så där tramsmaja utan rakt på sak. Sånt gillar jag!

Jag ska bli kallad på en biopsi snart och den görs under narkos. Vidare är jag uppsatt på väntelista för operation. Alien har växt två centimeter på två år och mäter nu mellan elva och tolv centimeter i diameter.

Elva, tolv centimeter är den.

Det blev provtagning idag, bland annat för att kunna bestämma vilken blodgrupp jag har, och så kollades lite värden. Jag höll på att tuppa av, kände hur rummet snurrade, men jag tror inte att det syntes. Vidare blev det blodtrycksmätning och trycket var högt – jag var ju nervös. Längd och vikt var mindre smickrande, så det tänker jag inte alls skriva om här. Just nu blöder jag lite här och var. Trots det ska jag försöka ta mod till mig och slita bort plåsterlapparna för jag är allergisk mot klistret.

Det har trillat några tårar, men jag har snälla arbetskamrater som bryr sig och som är snälla emot mig nu när jag är tillbaka på jobbet. Och jag har fått flera sms av Fästmön och kära vänner – ingen nämnd, ingen glömd. Mammakusinen B hade skrivit ett gulligt mejl som jag nyss läste – jag behövde en stund för att samla mig när jag kom tillbaka till jobbet och då passade det fint att läsa mejl och att skriva av sig i bloggen. (På arbetstid. Jag erkänner! ) Att känna att så många bryr sig och att alla är så snälla gör att jag orkar vara här alls idag. Tack alla, för er omtänksamhet! Jag sparar den i hjärtat.

Kanske blir det så att jag skriver om min alien under lösen, framöver. Det finns ju ett antal oönskade besökare på den här bloggen och jag vill inte att de ska kunna läsa allt mitt personliga och privata. Jag orolig och jag mår inte bra och jag har egentligen inte fått några svar idag. Benignt eller malignt är ju frågan på tapeten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Hur mår du?

Veckans fråga är kort och koncis och synnerligen rakt på sak. Tofflan undrar helt enkelt hur du mår. Och på den här bloggen gör vi inte skillnad på krämpor i kroppen eller tänderna eller psyket, så där som vissa myndigheter och en del människor gör.

Stort TACK på förhand för ditt klick! Som vanligt går det bra att lämna kommentarer i själva undersökningen, men inte till det här inlägget.

Livet är kort.

Read Full Post »

Andetag

Den lilla boken, blott 131 sidor, Andetag av Stina Nilsson  anlände i mellandagarna i min postbox. Jag hade vunnit den genom en utlottning på Fatous blogg. Eftersom jag inte kände till författaren sen tidigare blev jag väldigt nyfiken och la den bland de översta böckerna i olästa-högen.

En liten bok till omfånget, men som innehåller för många berättelser. 

Grundberättelsen är den mellan Elsa och Bo och deras äktenskap. Man inser redan från början att äktenskapet är på väg att krascha. Det har gått i stå. Elsa har blivit tråkig och introvert – åtminstone i sina egna ögon. Bo är lika charmerande som alltid – framför allt mot andra damer.

På dessa 131 sidor ryms så många berättelser i en och samma bok att jag har lite svårt att hänga med i svängarna. Mot slutet får en del saker sin förklaring och man slås av det där man brukar skratta bort ibland och som vi kallar Ödet. Trots sitt lilla omfång innehåller den här boken så mycket att den nästan sprängs. Och det är min största invändning mot den: den innehåller för mycket! Vissa skeenden är omskrivna men blir liksom inte riktigt utredda. Det är irriterande. Det jag gillar med den är den ”twist” som kommer i slutet. Men det räcker inte. Jag hade välkomnat en djupare dykning i framför allt Bo, men också Elsa, för som det blir nu förstår jag inte riktigt. Språket, däremot i boken, är rakt på sak och gör boken väldigt lättläst.

En god historia, men rörigt berättad, ger jag medelbetyg.

Read Full Post »

Ögonblick som förändrar livet

När Annika Östbergs första egna bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut i augusti 2011 skrev jag genast upp den på min önskelista. Och så fick jag den av mamma till julen 2011. Den första bok jag har läst år 2012 är denna som gick rakt in i mitt hjärta. Tack mamma  för att du gav mig boken och tack Annika för att du skrev boken!

Den här boken kanske inte förändrade mitt liv, men den gav mig väldigt, väldigt mycket.

Redan när jag hade läst ett tiotal sidor föll jag pladask. OK, jag var positivt inställd innan, men Annika Östberg kan skriva så det går rakt in i hjärtat – utan att det blir patetiskt. Annika Östberg berättar här om sitt liv i USA och vägen genom missbruk som ledde till mord och fängelse. Även om Annika Östberg inte personligen mördade, gjorde hon inget för att stoppa mördaren. Därför döms hon till ett långt fängelsestraff som egentligen inte är tidsbestämt. Hon tillbringar 28 år av sitt liv i fängelse i USA innan hon kommer till Sverige för att avtjäna ytterligare ett par år och för att under tiden få hjälp att slussas ut i vårt samhälle. I maj förra året blev Annika Östberg fri.

Detta är en vidunderlig bok! Jag fascineras, som sagt, mycket av språket. Den här boken är väldigt välskriven. Författaren går rakt på sak, förskönar inget, inte ens de svåra sakerna eller de saker som är mindre vackra. Jag kanske hade önskat att få veta mer om vissa svåra upplevelser och stunder, men samtidigt förstår jag knappt hur Annika Östberg orka skriva om dem överhuvudtaget…

Det här är en viktig och engagerande bok som dessutom är mycket välskriven. Jag kan bara rekommendera ”alla” att läsa den! Och så blir det högsta betyg, förstås! Ett litet grattis i förskott på födelsedagen i morgon den 6 januari till Annika Östberg! Du har lyckats!

Read Full Post »

Skitväder ute, värme inne

Det var ett riktigt skitväder i morse! Jag hade vaknat av och till under sennatten/tidiga morgonen för att springa på toa, förstås, men också för att det smattrade mot sovrumsfönstret. Och knakade. Regn och blåst, alltså. När jag kom ut från porten hemma hade regnet övergått i snö. Stora, tunga flingor föll och sa

Ploffs!

när de landade på mig och marken.

Det var som att köra i mjölk till jobbet och än värre blev det ju närmare jag kom.

Jobbet, ja… Jag vill inte berätta för mycket om de personer som finns där, men vilka människor det är! Jag har varit här sen i september och jag har aldrig mött folk som är så varma, omtänksamma, snälla och framför allt normala. De går inte att jämföra med de halv- respektive helpuckon som fanns där jag var förr i tiden. I ett annat liv. Där en liten klick styrde – precis som här – men på ett sätt som gjorde att medarbetarna förvandlas till strykrädda rövslickare. Ja, jag skräder inte orden. Det var ett riktigt sjukt ställe! Visst fanns det undantag där också, men inte en enda människa kom nån enda gång fram till mig och frågade rakt på sak. Inte som här. Igår, till exempel, slog sig en kvinna från en annan våning  ner vid mitt lunchbord och sa:

Jag hörde att du inte får vara kvar. Och jag ville bara säga att det var tråkigt!

Vad svarar man på sånt? Jag började förstås gråta, skulle inte du ha gjort det?

Den här värmen möter jag hos de allra flesta som jobbar här. Därför kan jag bara gratulera MG som har fått Tjänsten. Det är en fantastiskt vänlig arbetsplats h*n kommer till! Men det klart att här finns saker som är mindre bra också. Detta handlar emellertid mest om att det är brist på tid och att folk inte alltid hinner kommunicera. För egen del känner jag också att det inte alltid är så lätt att ha två chefer – en som jag sitter ganska nära och som är den som förser mig med de flesta arbetsuppgifter och en som sitter i ett annat hus, som betalar min lön och vars avdelning jag tillhör. Men det går! Det funkar, faktiskt! Jag får mina yrkesmässiga behov tillfredsställda på ett alldeles utmärkt sätt – på ena stället den stimulerande miljön i sig, på andra stället i möten med andra kommunikatörer. Och jag klarar av att ibland dras mellan dessa två var för sig starka fru Chefer.

Jag får lite tid till. 

I morse när fru Chef1 stod i dörrhålet kunde jag inte låta bli att fråga om det var för att de ville vara snälla mot mig som jag får vara kvar en månad. Men det är det inte. Jag har fått saker att göra i januari som är viktiga och som behövs göras och fru Chef1 sa att hon tyckte att det är jättebra att jag kan och vill stanna en månad till.

Det köper mig tid. Och jag planerar och försöker ordna till det bästa under den tiden.

Read Full Post »