Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mildare’

Ett behandlat inlägg.


 

Plasthjälte

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om iOS 7.0, mobiltelefoni och om fast telefoni. 


Den här veckan
handlar Tofflan undrar i högerspalten om mobiltelefoni och fast telefoni. Det skrev jag ett inlägg om när jag la ut frågan, som vanligt på söndagen. Fast det tycktes inte Nån förstå som har lämnat en kommentar om frågan är ny eller inte. Läs min blogg, goddammit!

Men det var inte den frågan som jag skulle avhandla nu utan hur fläng i huvudet jag själv är. I eftermiddags installerade jag ju iOS 7.0. Jag har inte hunnit kolla så väldigt mycket på den, men det finns sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Generellt sett tycker jag – och Fästmön, som också uppgraderade i kväll – att gränssnittet är rätt fult. Barnsligt, på nåt sätt. Jag kan inte komma på nåt bättre ord. Färgerna är för starka och det går inte att förändra dem till mildare och snyggare. Till och med orange appar blir riktigt skrikiga och… jaa, fula. Mapparna, som man kan samla appar i, har däremot blivit gråa och trista.

secondColumn

Fult. (Detta är en exempelbild och inte alls hur min iPhone ser ut.)


Kalendern i iPhonen
har blivit fulare och mer svåröverskådlig också. Jag tycker att det är svårt att hitta vissa funktioner. Det är ett helt nytt sätt att stänga apparna på. Som tur var kom jag på det ganska snabbt – påslagna appar drar ju batteri.

Men är det nåt bra med iOS 7.0 då? Jag tycker att saker och ting svarar snabbare och det är ett klart plus. Vidare kan man ställa in så att appar uppdaterar sig självt när det kommer nya versioner. Ringsignalerna och varningsljuden har blivit fler och coolare. Jag har länge saknat en signal som jag hör ordentligt – och jag ville inte ha ”gammal telefon” för den har Anna. Det blir ju lite jobbigt om man inte vet vems mobil som ringer, liksom…

Mina första intryck av iOS 7.0 är alltså rätt ful, sämre kalender, men snabbare samt coola ringsignaler. Jag återkommer vid ett senare tillfälle när jag har testat lite mer! Här kan du läsa vad Jerry tycker om iOS 7.0 också.

Och nu till det o-vettiga. För egentligen är det så ordet i rubriken borde stavas… Anna och jag hade just avslutat middagen när min mobil ringde. Jag lyckades förstås inte svara utan avvisade samtalet. Jag vet fortfarande inte hur jag gjorde… Men jag klurade ut hur jag skulle se vem som ringt. Det var Pe och jag ringde upp direkt och bad om ursäkt för att jag är så klantig att jag inte ens klarar av att svara i min egen mobil…

En stund senare kom Pe förbi med en bok jag ska recensera för Uppsalanyheter nästa vecka! Spännande, eftersom det är en bok jag inte själv skulle ha valt.

Sen blev jag ju tvungen att kolla hur man gör för att svara. Det var naturligtvis inte svårare än med iOS 6.0…

Det är emellertid inte bara mobiltelefoner jag har problem med. Anna och jag satt och glodde på sista avsnittet av Broadchurch i kväll. Det var mycket spännande och känslosamt mot slutet, men ett pipande ljud störde oss. Jag upptäckte att en av lurarna till fasta telefonin visade upptaget. Stängde av den. Gick sen ut i köket för att kolla lur nummer två. Den var påslagen – och hade så varit i över tre timmar… Jag undrar vem vi har ringt till och vad den har hört av våra privata konversationer och vårt tramsande här hemma. Jag TROR att vi har lyckats ringa till min mamma… 😳 Jag VET INTE om jag vågar ringa och kolla i morgon… Men först måste jag ladda upp luren som ringde för det pipande ljudet kom från den – den hade laddat ur…


Livet är kort. Jag är o-vettig när det gäller telefoner.

Read Full Post »

Det blev var sin kycklingrulle till middag, köpt, inte hemmagjord. Den var god, trots att den innehöll mycket rödlök.

Det röda lilla paketet till Fästmön visade sig innehålla en sak i fel storlek. Jag la i reserven igen och åkte och bytte. Rätt ska vara rätt och det är inte kul att ge bort nånting som var fel.

Vi tände kopparstaken till middagen. Men visst ser själva påtändningen lite UFOitisk ut?

svetslåga

Svetslåga?


Kopparstaken i köket
är en sån där med mossa i. En sån ska man aldrig lämna oövervakad, fråga FEM så får du höra…

Andra advent

En mossig stake ska aldrig lämnas oövervakad.


Det blev lite mildare
ute en stund medan jag var och bytte namnsdagspresent. Lite snö kom det till och med.

Snöiga buskgrenar

Mer snö. 


Adventskaffe och söndagsgodis
intogs i salongen under avslutning av Wordfeudmatch där jag som vanligt får stryk. Skyller på allmäntillståndet. Jag mår rätt OK, trots allt. Är lite trött och yr och hälen är allt annat än skön. Men Anna får mig att tänka på annat än smärta, blod och elände. En dag till har passerat. Andra advent 2012. Jag lever.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag trodde i min enfald det jag hade läst i tidningen: att det skulle bli mildare. Något

mildare

kan man väl säga att det var i morse,

bara

runt 10 minusgrader.

Jag vill att det ska bli varmt, för nu har jag upptäckt att jag måste göra lite handpåläggning på Clark Kent*. Nån idiot har nämligen strukit sig mot hans högra bakvinge och gjort en lång, men inte så djup repa. Förhoppningsvis går det att polera upp skiten. Färg och lack har jag. Men så onödigt sånt där är! Ingen aning har jag heller om när det har hänt, jag upptäckte det i helgen. Visserligen brukar jag gå runt bilen då och då för att kolla att alla lampor funkar. Fästmön brukar också kolla. Av detta skäl gissar jag att det har hänt nån gång i förra veckan. Irriterande! Men samtidigt är jag glad att det inte var en större skada – eller att nån som satt inne i min bil blev skadad!.. Trist attityd folk har, emellertid, som varken skriver nån lapp eller hör av sig när sånt här händer.

Kallt är det som sagt idag, men också soligt. Jag försökte fånga den stora gula osten mellan husen, men som alltid är det ögat ser vackrare än det kameran ser. I alla fall för mig.

En gul ost såg jag i morse mellan husen. 


Uppe på jobbet var det kyligt.
Termostaten går ju på lägsta under helger och nätter, så man måste ha tröja på sig. Fast man kan väl säga att det är ett liiitet misslyckande för dem som byggde huset när fönstren ser ut så här.

Man kan väl säga att detta frostiga fönster är ett litet misslyckande för dem som byggde huset..? 


Idag ska jag fila på min plan,
i morgon väntar en intervju och ett arbetsmöte angående elektroniska informationstavlor. Det är Alla Hjärtans Dag i morgon och tillika Bibbis födelsedag, så trots att jag tycker att det är en säljarkupp tänker jag mig nog ut till Anna på kvällen.

I kväll efter jobbet måste jag handla lite för att fylla på i kylen. Gissningsvis behöver jag städa efter stamspolningen också och sen ska alla grejor och mattor tillbaka på plats. Hoppas att det blir bra nu, i rör och brunnar!


*Clark Kent = min skadade lille bil-man

Read Full Post »