Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘göra sitt bästa’

Ett inlägg om en försvunnen dag och om att krama är bättre än att håna.


 

Min ratt i närbild.

Clark och jag försöker hålla ihop oss.

Idag är det dagen som försvann, kan man säga. Det är Annandag pingst – som ju alltså inte finns längre. Detta till förmån för Sveriges nationaldag den 6 juni som blev helgdag från och med 2005. Nu är jag ju inte religiöst lagd så tillvida att jag ”firar” pingsten, men nog var det skönt med en extra ledig dag. När man hade jobb. Nu när man inte har jobb spelar det inte så stor roll. En del som jobbar får emellertid ta ut en ledig dag nån annan gång, som kompensation. Eh?

Pingsten var en helg när jag kanske åkte ner till föräldrarna. Att bara åka till mamma 60 mil lördag och söndag känns inte riktigt värt det med tanke på bensinkostnaderna och det faktum att Clark Kent*, liksom sin ägare, börjar bli till åren kommen. Just nu försöker vi hålla oss vid liv och hålla ihop oss – så länge vi bara kan.

Kramande ekorrar från Rippe

Krama nån i stället för att håna, så ska du se att det känns bättre.

Eftersom det inte är nån helgdag idag sitter jag givetvis vid datorn och letar lediga jobb och söker jobb. Det tar mycket tid i anspråk, men det har blivit en vana, ett sätt att leva. Ett sätt att få dagarna att försvinna i nån form av meningsfull sysselsättning. Som belöning unnar jag mig ett blogginlägg däremellan också. Det tycks irritera en del. Fortfarande gäller förstås att ingen tvingar dig att läsa här. Det ska inte göra ont att läsa min blogg. Och du som var särskilt hånfull tycker jag synd om. Du och din familj mår inte särskilt bra. Det gör inte jag heller. Men jag hånar inte dig för det, så varför måste du håna mig? Krama nån i stället så ska du se att det åtminstone känns bättre en stund.

Fästmön har ledig dag idag och jag ska försöka ägna mig åt henne också. Vi skulle behöva hitta på nåt, helst nåt som inte kostar, så att Annandag pingst 2015 inte bara blev en dag som försvann.

En sak som jag definitivt gör idag är att hålla tummarna för vännen som ska på anställningsintervju IGEN! Jag är så glad för din skull att du kommer så långt som till intervju. Nu gör du ditt bästa och SEN… vill jag höra att då får nåt av jobben du har blivit intervjuad för!!! Lyckospark i baken!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spänt inlägg.


 

Trötta fötter

Två trötta fötter i sängen hemma.

Äntligen fick jag sova i natt! Maria Lang-filmen på TV4 blev ett riktigt sömnpiller för min del. Jag vaknade till, öppnade ett öga och stängde av när eftertexterna började rulla. Men jag hade ju sett filmen tidigare och visste vem som var mördaren, tack och lov. Värre är det när jag ska se TV-film som jag aldrig har sett tidigare i sovrummet och somnar ifrån. Det har hänt att jag har ringt vänner och bekanta och till och med mamma för att få höra slutet berättas för mig.

Eftersom jag sov så gott i natt vaknade jag tidigt. Eller också hade det med återgången till normaltid att göra. Jag kände mig utvilad och ägnade den första timmen åt att avsluta ett oerhört spännande parti Wordfeud med A (jag förlorade) samt skriva ett par jobbansökningar. Jag har orienterat mig ytterligare lite mer inför eftermiddagens övning i Kungliga Hufvudstaden. Det är ett väldigt intressant uppdrag jag ska intervjuas för. Det vore inte heller helt fel att få nåt att göra igen medan jag väntar på svar från annat håll om andra spännande saker.

Dagens riktiga bonusgrej blir att träffa I efter intervjun. Det har gått lång tid sen vi sist sågs. Så blir det ibland trots korta geografiska avstånd. Men man kan ju ha kontakt på andra sätt idag.

Min vecka i övrigt är relativt blank, men kan ju tänkas fyllas om det sker mirakel. Fast jag slutade ju tro på mirakel och drömmar sommaren 2013. Det bästa är att försöka göra sitt bästa.

Sanden i timglaset rinner ut och det återstår färre besök än 16 000 till miljonen på den här bloggen. Därefter stänger jag den. Nu har jag provat att skriva så här sen maj 2009. Det räcker. Men jag slutar aldrig att skriva – på ett eller annat sätt.

Vad händer hos DIG idag??? Skriv några rader i en kommentar så har jag nåt intressant att läsa på tåget, tunnelbanan eller när jag kommer hem!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnällinlägg.


 

Tyvärr är det slut nu med friden. Jag har fått ha en lugn och skön vecka, när jag har kunnat njuta av tystnaden ganska bra och framför allt inte blivit sjuk.

Koka ägg

Matlagning på hög nivå till frunch.

Människor förstår inte. En del ifrågasätter när jag säger att jag blir sjuk. Men hallå! Vems luftrör är det – dina eller mina? Jag fattar att alla inte vill ha kokt ägg till frunch, men… Jag överraskade mig själv idag med att använda spisen. Undrar om spisen eller jag blev mest förvånad.

Idag har jag inte alls mått bra. Jag har varit yr och det har varit svårt att andas nästan hela dan. Som om jag har känt på mig i förväg att friden skulle vara slut.

Mackor med ost och makrill

Mackor med ost och makrill, garanterat rökfria.

Till middag lagade jag… äh, jag hittade en burk makrill i skåpet (nej, inte den norska, den sparas!). Gjorde knäckemackor med makrill och ost på. Hann precis slänga i mig innan grillen och vattenpipan nedanför tändes. Jag bad snällt att mannen skulle flytta grillen. Han undrade vart han skulle flytta den. (Kan människor inte tänka själva?) Jag föreslog sidledes. Innan dess hade jag stängt fönstren i gästrummet och i arbetsrummet samt dörren till sovrummet. Han flyttade grillen sidledes. Det funkade ett tag. Jag kunde liksom inte be honom flytta vattenpipan också. Den står precis under min balkong.

Jag gick in. Det är jätteskönt – NOT! – att sitta inomhus med alla fönster och balkongdörren stängda när det är 34 grader utanför och 29 här inne. Men jag orkar inte bråka med fler grannar. (Jag anses bråkig och besvärlig för att jag har svårt att andas.) Jag orkar inte ha lektion med vuxna människor om att rök stiger. Jag orkar inte förklara att taskiga luftrör är osköna att dra ner rökluft i. De flesta tycks ju inte ens förstå vad taskiga luftrör betyder. Att det känns som att ha glas i rören. Att det gör ont. Ont att andas.

Det är jobbigt att hela tiden behöva försvara sig och förklara sig. I den bästa av världar visar vi varandra hänsyn. Min granne gjorde sitt bästa idag. Tyvärr räckte inte det.

Men snart… Snart sticker jag härifrån och dricker regnbågsvatten.

Regnbågsvatten

Regnbågsvatten..,

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »