I survived

Jorå, jag överlevde. Men jag var rätt ynklig hos doktorn, kan jag meddela. Doktorn var en rolig prick, förresten. Ingen så där tramsmaja utan rakt på sak. Sånt gillar jag!

Jag ska bli kallad på en biopsi snart och den görs under narkos. Vidare är jag uppsatt på väntelista för operation. Alien har växt två centimeter på två år och mäter nu mellan elva och tolv centimeter i diameter.

Elva, tolv centimeter är den.

Det blev provtagning idag, bland annat för att kunna bestämma vilken blodgrupp jag har, och så kollades lite värden. Jag höll på att tuppa av, kände hur rummet snurrade, men jag tror inte att det syntes. Vidare blev det blodtrycksmätning och trycket var högt – jag var ju nervös. Längd och vikt var mindre smickrande, så det tänker jag inte alls skriva om här. Just nu blöder jag lite här och var. Trots det ska jag försöka ta mod till mig och slita bort plåsterlapparna för jag är allergisk mot klistret.

Det har trillat några tårar, men jag har snälla arbetskamrater som bryr sig och som är snälla emot mig nu när jag är tillbaka på jobbet. Och jag har fått flera sms av Fästmön och kära vänner – ingen nämnd, ingen glömd. Mammakusinen B hade skrivit ett gulligt mejl som jag nyss läste – jag behövde en stund för att samla mig när jag kom tillbaka till jobbet och då passade det fint att läsa mejl och att skriva av sig i bloggen. (På arbetstid. Jag erkänner! ) Att känna att så många bryr sig och att alla är så snälla gör att jag orkar vara här alls idag. Tack alla, för er omtänksamhet! Jag sparar den i hjärtat.

Kanske blir det så att jag skriver om min alien under lösen, framöver. Det finns ju ett antal oönskade besökare på den här bloggen och jag vill inte att de ska kunna läsa allt mitt personliga och privata. Jag orolig och jag mår inte bra och jag har egentligen inte fått några svar idag. Benignt eller malignt är ju frågan på tapeten.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stucken och pajad

Vilken frukost jag fick idag! Lucille, som egentligen heter nånting helt annat, kom ju med två bitar lettisk ostkaka igår kväll som jag skulle ha till frukost. Jag gissar att den ena biten var till Fästmön, men hon är ju hemma hos sig – så jag åt båda!!! Jag micrade bitarna först. Egentligen skulle jag ha haft gräddfil till, men det ekar i kylskåpet för tillfället – mellan burkarna med smörgåsgurka och öl, ungefär.

Den lettiska ostkakan var mer som ostpaj.

Den lettiska ostkakan var mer som ostpaj. Fast lite söt också. En märklig kombination, ost och socker, men gott var det! Och jag tror att jag står mig bättre till lunch på detta än en skål med mild lättyoghurt och müsli.

Det blev en tur till labbet efter frukost för ytterligare provtagning. Jag fick min favoritstickerska, hon gör det så bra och idag gjorde inte ens ont. Eftersom mitt blod inte gärna vill sluta flöda när jag har blivit stucken sitter jag nu med en gigantisk kompress tejpad i armveckad. Men jag är ju allergisk mot tejpen, så snart åker skiten av. Ville bara att du skulle se att jag har varit modig idag. (Jag hatar både nålar och blod!!!)

Hårig arm med gigantisk kompress i vecket.

Det är ju populärt att visa upp på sin blogg hur sjukvården misshandlar en. Arga Klara har gjort det, Anna Maria likaså. Så nu var det min tur! Hur det ser ut UNDER kompressen kan jag emellertid inte visa upp eftersom jag troligen svimmar om jag tittar.

Två sidor på intranätet har jag åstadkommit idag, ett massmejl och ett försök att lösa ett tekniskt webbproblem har jag också gjort. Snart dags för stormöte! I eftermiddag blir det en intervju med en spännande man. Och tänk om vädret kunde hålla sig så att jag kunde sticka ut och ta några bilder på lunchen!!!

Read Full Post »

Nytt från ballen*

Den som läser här på bloggen vet säkert vad jag menar med ballen, men för nytillkomna läsare gör jag ett förtydligande – kolla asterisken (*) i slutet av inlägget!

Det blev balkongväder till kvällen. Vi satt ute och åt rökt kalkon med mimosasallad, paprikor, oliver och vitlöksbröd. Fräscht och gott i värmen!

Underhållningen är gratis. För andra året i rad har en talgoxefamilj hyrt in sig bakom tegelstenarna i väggen. Helt fantastiskt att se hur mamman och pappan flyger in och ut till de skrikande ungarna (påminner om några, ingen nämnd, ingen utpekad!..)  med en massa äckligt i näbbarna. Men de är väldigt skygga, så nån bild har jag inte lyckats ta. Än. Fästmön och min närvaro där ute stör antagligen i rutinerna, för föräldrafåglarna kan cirkulera en bra stund innan de klämmer in sig till ungarna. Och det gör de gissningsvis när den stora, elaka Tofflan går in och skriver wicked things på sin blogg… But, let me remind you, birdbrains, I’m your landlady!!! 👿

Vad hände mer när jag var inne och skrev? Jo detta:

En trött Lill-Kicka somnade. Eller slumrade till lite, i alla fall.

Jag har suttit och läst en stund och vi har ätit var sin glass. Jag gissar att ingen läsare har lyckats klura ut Päronsplittfrågan än! Ni suger verkligen! 😮  (Jag retas lite!) För övrigt har jag bränt mig på magen (!) så trots tjockis-svart linne är magen numera inte trind och vit utan trind och röd. Hoppas solen bränner ihjäl min alien också! 😈

I morgon väntar provtagning och läkarbesök. Jag är lite orolig, faktiskt, fast jag begriper inte varför. Vi ska alla dö, liksom…

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Hela kostcirkeln och jag gör vad jag lovar mig

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.

Men en förrätt ska ju följas av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.

Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)

*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »

Lingon, många skäl och män på rummet

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag hade svårt att somna, klockan hann bli närmare halv tolv. Sen vaknade jag typ varje timma fram till klockan sex när det var dags att skutta upp. Blödningarna har minskat något nu. Det är tur, för på onsdag avslutar jag meducin-kuren. Jag ska nog ringa min läkare redan den här veckan och boka in en tid för provtagning och samtal  om en månad. Särskilt hoppfull är jag inte att värdet ska stanna uppe på toppnivå. Jag har en egen lösning på problemet, men av nån anledning verkar inte sjukvården intresserad. Dessutom skulle det troligen innebära en vistelse på Sjukstugan i Backen. Och där sätter jag inte min fot så länge de anställer odjur.

Lingonen är skurken, anser jag. 

I kväll är det årsstämma i bostadsrättsföreningen. Min ursprungliga tanke var att jag skulle gå dit, men frågan är om jag gör det. Jag har många skäl att inte göra det, nämligen. Frågan är om de väger tyngre än min eventuella röst. Dessutom får jag en känsla av att min röst blir ganska ensam och i dagsläget är jag inte i skick att utsätta mig för det.

Dagen idag omfattar ett antal möten och fortsatt utredning av vad som krånglar med mitt publiceringsverktyg. Jag försöker hitta vägar att jobba ändå, men allting tar så mycket längre tid när vissa saker fungerar i en webbläsare, andra inte. Det finns inte en webbläsare där allting funkar och just nu testar jag tre olika. För att krångla till det ytterligare kan inte IT ansluta till min dator och fjärrstyra den. Många suckar och många stön hörs idag från mitt rum.

Jag har i alla fall hunnit med att ha två män på rummet redan, två trevliga professorer som jag till allas vår glädje kunde hjälpa vidare. Alltid något!

Read Full Post »

En trappa ner, muggar och dagar med vuxentid

Dagarna går så fort. Jag samlar mig inför den 7 maj när jag ska jobba mer på en annan institution än denna. Jag kliver ner en trappa för att jobba 80 procent, men ska ha kvar 20 procent och kontoret här till den 31 juli. Arbetslivet är spännande och lite läskigt! Vid mötet i måndags fick jag veta vad jag ska jobba med. Inte riktigt samma helhetstanke som här, så jag inser att det är upp till mig att påverka.

Jag jobbar just nu högst upp i huset, men ska kliva en trappa ner på 80 procent. Samtidigt ska jag ha mitt kontor högst upp kvar.

M och jag ska fortsätta dela kontor här uppe på torsdagar. I morgon ska vi möblera om, för det känns ytterligt fånigt att ha skrivborden bredvid varandra. Vi ska också packa ner prylar som tillhör en av forskarna som satt i det här rummet tidigare. H*n kommer visserligen tillbaka i juni, men då får h*n ett annat rum.

Igår hade vi institutionsinformation på förmiddagen, en sorts veckostormöten. Det var information från skyddsombudet och det fanns även en kille här från ett företag som säljer handlovsstöd och annat smått och gott. Just nu provar jag bland annat en gummimatta med bubblor att stå på och faktum är att mina fötter mådde riktigt bra igår kväll! För du ska veta att dessa 42:or kämpar hårt med att bära upp Tjockis-Tofflan… Vidare provar jag ett nätt litet trådlöst tangentbord (kopplat via USB). Det är fullkomligt perfekt! Förutom priset, dårå… Men my man S och jag ska kolla på liknande från ett annat ställe där man kan få dem för att par hundralappar. Jag vill inte att man ska kosta på ett nytt tangentbord för mycket, för om jag blir kvar här är nog en bärbar dator det optimala på lång sikt om jag ska röra mig mellan institutionerna.

I övrigt har inte mycket hänt sen sist. Jag jobbar om dagarna, Fästmön har varit ledig måndag och tisdag. Igår var hon och Linn på stan och hade nåt fuffens för sig. Jag får aldrig veta nåt som vanligt, mer än att de fikade och provade hattar och Anna bytte en av Iron Maiden-muggarna hon fick av Johan i födelsedagspresent (den hade en spricka i sig). Själv funderar jag på att ta den mugg jag fick av Linn förra året i födelsedagspresent till jobbet.

Förra årets födelsedagspresenter från Anna och barnen. På muggen från Linn fanns ett tänkvärt budskap.

På muggen från Linn finns ett tänkvärt budskap som lyder ungefär:

Be nice to your kids, they are the ones that chose your nursing home!..

Jaa, vad säger man när till och med bonusbarnen kommer med små vinkar om att man kunde vara… snällare..? 😉

Idag ska jag iväg på provtagning och läkarbesök, men jag tänker inte stanna länge och jag tänker inte se till att bli inlagd. Förra gången jag besökte den somatiska akutmottagningen fick jag skriva på ett papper där jag intygade att jag på eget bevåg vägrade lägga in mig, men va f*n, et var ju fredag! Sen blev jag inlagd på måndagen efter en undersökning och då var jag väl för svag för att protestera. Den fällan tänker jag inte falla i igen! Vem vill vara patient på Sjukstugan i Backen som anställer odjur? Inte jag, i alla fall.

I kväll ska jag både tvätta kläder och tvätta mig och mitt skitiga hår. Det kanske rent (!) av blir två maskiner tvätt som går – vi åker ju om lite mer än en vecka. Det är lite svårt att komma på vilka kläder man ska ha med sig när vädret svänger såsom det gör. Mamma sa i telefonen igår att det skulle komma snö idag… Ska försöka hinna telefonera med en vän också innan jag åker till Annas jobb för att skjutsa ut henne till Himlen. Hon jobbar i kväll och i morgon kväll och tyckte att det var bättre att åka hem och förbereda för de yngre barnens ankomst på fredag. Men sen ses vi ju igen på onsdag efter klockan 21 när Anna har slutat jobba. Jag tror att vi båda ser fram emot lediga dagar i varandras sällskap. Det blir inte mycket vuxentid tillsammans, särskilt inte när vi jobbar kors mot varandra – Anna kväll och jag dag, Anna helg och jag helgledig.

Tankarna på den hemliga bloggen har lagts lite på is. Jag tänker i stället göra vissa inlägg här helt privata, alltså bara för mig själv att läsa. Att sluta skriva är inte att tänka på, det är min gratisterapi. Men ärligt, det har funnits stunder när jag har övervägt att fakturera ett och annat odjur för all tid som har gått åt till att må dåligt och alla svackor som fortfarande kommer och stör i min annars ganska njutbara tillvaro…

Read Full Post »

Strultid, tankar, fokus – och att bjussa på sig själv eller inte

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…

Klockan elva idag ska jag på ett möte där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »

Det händer saker…

Uppdaterat: Doktorn ringer i morgon en stund före lunch.. På min mobil. Som jag måste ha ljudet påslaget på trots att jag sitter i utbildning. Lyckat… 😦

Joråsatte… Nu händer det saker! Jag tror att det började med att jag i stället för tjockis-svart tog på mig en vinröd piké i morse. Naturligtvis känner jag mig skittjock, men ändå. Jag vågade lite färg…

Idag bestämde jag mig för att ringa min läkarmottagning för att försöka få ett samtal med doktorn eller nåt. Jag vill veta hur länge jag ska äta en viss medicin, om jag ska byta ut en annan medicin mot en annan sort, om mina värden ska kollas upp med ny provtagning och vad man tänker göra vidare åt det som upptäcktes på undersökningen respektive det faktum att mitt blod är kasst. Fast när man har fått en tid när man ska bli uppringd och mottagningen ringer FÖRE utsatt tid blir det ju lite fel… Mobilen var på ljudlöst och jag missade samtalet… To be continued…

Jag skulle bara… du vet… lite först innan jag ringde mottagningen. Med påföljden att jag började jobba och datorn krånglade så jag fick starta om fem gånger. När administrativa chefen, som delar kontor med mig på torsdagar, anlände stod jag och svor. Högt. M tyckte inte att jag skulle svära så mycket, men när M uppfattade att jag svor på datorn var det helt OK!.. Luttrade kontorsråttor, eller???

Det här är ingen kontorsråtta utan en labbråtta, helt klart på rymmen.

På tal om råttor skrev lokalblaskan idag om råttinvasion i lägenheter i ett bostadsområde nära det område där jag bor. Jag har hört att det inte är det enda de har i lägenheterna där borta… Allt möjligt… knytt och oknytt…  Usch!

Eftersom M och jag delar rum idag har vi passat på att prata lite framtid. M ska försöka ordna har ordnat ett möte med cheferna på den andra institutionen nästa vecka. Därefter är tanken att jag börjar på den institutionen på 80 procent den 7 maj. Jag har samtidigt kvar 20 procent här. Så blir det i tre månader – eller till juli månads utgång. Men M har planer och har tänkt ut en strategi som vi ska arbeta efter redan efter några veckor… Det låter lovande!

Idag blev jag utbjuden på lunch av min kollega på fakulteten, den kloka L. Jag blir alltid så inspirerad och glad efter våra luncher och andra möten! I L har jag nämligen funnit en kollega som har förmågan att samarbeta och att glädjas åt andras framgångar samtidigt som L är förbaskades duktig själv!!! Utbyte i massor, alltså! Men sen gillar jag L som person också. Där är inget tjafs utan raka rör utan att vara plump. Sånt klarar inte alla!!!

Read Full Post »

Grå dag igen

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉

Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.

Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???

En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »

Sex barr och rent barr

Sex barr i BH:n, det var vad som återstod av gröngölingen* när jag klädde av mig för dusch efter en hel dags röjande av mitt hem. Gröngölingen som, pyntad med kulörta kulor, glittrande hjärtan, röda tomtar och en och annan guldfärgad klocka, bland annat, var så här vacker…

Så här fin var den…

                                                                                                                                                              Jag har verkligen slängt ut julen idag. Borta är alla röda dukar, tomtar i olika material och annat som hör julen till. Det känns bra. Det känns… tomt… Men… det är OK. Städat har jag också gjort och tre maskiner är tvättade och hängda – nu finns det inte plats för mer tvätt. Jag känner mig nöjd. Och lite tom. Nu återstår bara att riva ner julgardinen som skymtar på bilden, men det orkar jag inte i kväll. (För då måste jag ju stryka den rena som ska sättas upp i stället…)

Mamma ringde sent om sider – över en timme efter att jag förväntat mig en signal. Chauffören hade varit dum nog att ta vägen över Stockholm och det är INTE bra. Dessutom var han från Peking** och hittade knappt till Metropolen Byhålan. Mamma, 75 bast, fick var kartläsare.

Även jag själv och mitt barr är nu rena. Det var helt underbart att ta den där duschen och tvätta av sig julen och allt annat mindre väldoftande som en kropp utsöndrar under en hel dags städning.

Jag sitter en stund vid datorn medan jag väntar på att håret ska torka så jag kan halka över i slasket – ja, för nu har vi fått plusgrader och regn, dårå – till Tokerian. Sen blir det middag. I afton serverar Toffelköket en matlåda från frysen med spaghetti och kycklingfärs och lök. Till det tänker jag faktiskt ta ett glas rött!

Kvällen blir lugn, jag känner mig lite avskärmad och det är skönt med tystnaden. Men klockan 20 ska jag glo på Stjärnorna på slottet på SvT 1. Idag är det Niklas Strömstedts dag. Niklas Strömstedt är ju en av två rena musiker i gänget, så det ska bli spännande att kolla in vad han hittar på.

Gissar att kvällen avslutas med läsning och så ett samtal till Fästmön, som jag längtar efter massor.

Magontet har gått över, men ersatts av ont neråt njurarna. Fast sista jag kollade var det ju inget fel på mina njurar, så jag gissar att latmasken i mig har fått en rejäl omgång under dan. Illamåendet ligger kvar och lurar, men det är nog mat som fattas. På tal om krämpor insåg jag att det är dags för provtagning igen nästa vecka, så jag får väl försöka tvinga mig själv in till stan nån dag. Kanske går det lättare om jag kan träffa en god vän, som CL eller så, efter provtagningen???

                                                                                                                                          *gröngölingen = granen
**Peking = Norrköping

Read Full Post »