En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet
störd
minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…
Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.
Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…
Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…
Klockan elva idag ska jag på ett möte där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?
Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.
Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Att kunna skriva hemliga inlägg eller ha en hemlig blogg där man fritt kan ösa ur sig är oerhörd värdefullt tycker jag. Där kan man lätta på trycket och resonera med sig själv utan att någon kan ta illa upp eller komma med pekpinnar.
Jag är dålig på att kommentera i bloggar på helgerna när jag inte är hemma ensam. Det erkänner jag. Annat får min uppmärksamhet. Sorry.
Sen krånglar det i en del bloggar, bl a din, när jag ska kommentera från mobilen. 1 av 10 gånger lyckas jag.
För att inte tala om vilket krångel det är att få postat denna kommentar. Fick försöka 3 gånger innan jag lyckades 🙂
Jag hoppas att du får en bra dag och att mötet om uppdragen är positivt.
Kram!
Jag skrev verkligen inte det här inlägget för att läsare ska be om ursäkt för att de inte kommenterar mina inlägg.
Inlägget var mest ett resonemang kring privat/hemlig blogg eller inte.
Dagen är solig och mötet blir säkert bra. Jag öser i mig min andra mugg cappuccino just nu. Det behövs för att vakna.
kram!
Jadu Tofflan…
Jag är ju så egoistisk att jag vill kunna läsa din blogg varenda dag, få dela både glädje och sorg med dig och kanske någon gång få komma med ett tröstens ord eller lite ”peppning” om det går…
Är lite dålig på att kommentera mellan varven, det vet jag, är väl en ”periodare” antar jag, det är lika med min egen blogg..
Hoppas att du inte är allt för besviken på mig
Ha dé!/Kram
Som jag svarade Inna ovan skrev jag inte det här inlägget för att läsare ska be om ursäkt för att de inte kommenterar mina inlägg. Det var mest ett resonemang kring en privat/hemlig blogg.
Jag känner att jag har bjussat för mycket på mig själv och att det finns förväntningar som jag inte pallar med.
Kram!
Kram
Kram!
Klart att du ska ha en hemlig eller privat blogg om det känns så! Skriv för din skull och ös ut allt som behövs. Det blir nog lätt så, att när man oftast skriver och bjuder på allt som händer omkring en, så tar folk för givet att man ska berätta allt utan att någon frågar. Men det är ju inte ett dugg kul!
Vi (de flesta, förutom några idioter) som läser här varje dag gör ju det för att vi gillar dig och det du skriver, oavsett vad du skriver.
Tack för vänliga ord, Klara! Och kloka vad gäller det där om att skriva och bjussa på allt. Att folk tar för givet etc. Och nej, det är inte ett dugg kul.
Jag gillar det du skriver också, jag gillar ditt sätt att skriva och de ämnen du tar upp. Vi har inte alltid samma åsikter, men jag vet ju att det går att komma över limefobi så länge man inte drabbas av turkossjukan!.. 😉
Hahaha!
Du har väl inte blivit smittad av turkossjukan? (Förr var det tuberkulos, nu är det turkos.) Man brukar tokskratta och sluta vara arg om man är smittad… 😡
Nej, fan heller! Jag hatar både turkost och tuberkulos! Fast limegrönt alltså… Ett av paketen jag fick i lördags hade ett ursnyggt limegrönt presentsnöre, jag hade det som halsband halva kvällen! 😀
Tur att jag inte var med på festen. Vem vet vem jag hade hängt upp i takkronan då… Eller ja visst ja, jag har ju kommit över min limefobi… 😉
En privat blogg låter som en rätt bra idé. Skulle kunna tänka mig en själv, faktiskt. Det kan ju vara vettigt att låsa för alla andra och bara kunna gå in själv och skriva och läsa. Ibland behöver man det också. Bara skriva av sig utan att nån annan kan komma åt det. Det kan jag sakna ibland. Eller rätt ofta. Det brukar kännas bättre när man har fått ösa ur lite ur huvudet och in nån annanstans. Om man sen sparar eller bara slänger iväg det bestämmer man ju själv. Känslan av att ha fått gjort nånting med allt som finns inne i huvudet kan vara rätt skön.
Många kramar
PS. Snart kommer ett paket med posten.
Jamen det är precis så jag menar, du har fattat helt rätt! 😛
Å så spännande med paket, Gulle-Fem!!!!!!
Kram!
Oooohhhh! Dina tanka är mina. Du kan säkert ana dig till mina tankar om hemlig eller icke hemlig blogg. Om hur mycket som ska delas till andra där ut. Om kniven sitter i ryggen, när det enda jag egentligen önskar, är att dela med mig av mina erfarenheter. Jag för min del funderar fortfarande och har kommit fram till att tiden får utvisa. Jag skriver helt enkelt i Wordpad vid sidan om så länge.
Jag är förstås egoist och skulle sakna dina inlägg väldigt mycket. Det har blivit en del av min vardag att titta in till dig och känna igen mig.
Hela detta inlägg skulle kunnat vara jag och då tänker jag också på ”såra”, ”tårar” och ”tänka på mig själv”. Maktlösheten inför hur andra är – att de är som de är och inte som jag önskar, är en svår insikt och jag har fått omvärdera vad godhet är för mig. Under min sjukskrivningstid har det visat sig, att mina verkliga vänner – de är få. Förvisso säger det kanske mer om mig än dem. Ska fundera på det.
Hur det än blir, så är jag glad över varje dag jag har möjlighet att titta in till dig.
Hoppas att allt går bra på mötet idag. Kramar i mängder
Tack snälla Anna Maria för dina oändligt inkännande och vänliga ord! Dina ord betyder mycket!.
Kram!
Jag brukar skriva brev när jag är arg(eller ledsen eller besviken) – brev som jag aldrig i livet skulle posta… Det är väl en uråldrig variant av privat blogg. Men jösses vad det lättar att få häva ur sig.
Jag skulle sakna din blogg mycket om den försvinner, men jag förstår att du resonerar som du gör.
Kram tills vi ses!
Så gjorde jag förr i tiden och då skrev jag fritt från hjärtat. Sen var det alltid fel person som hittade brevet och så blev det ett jädrans liv…
Jag tänker än så länge och har inte bestämt mig för hur jag ska göra.
Kram och vi ses!! I maj nån gång, måste vi ju det!!!
Jag skriver dagbok, nja inte varje dag, utan när det ”är nåt” – möjligen ännu äldre variant!
Det skulle bli väldigt tomt utan din blogg, men jag förstår hur du känner, du måste göra vad som känns bäst för dig.
Kram!
Men det är väl bra, för mig är skrivandet i sig det viktiga, för det är helande att få ur sig.
Jag funderar tills vidare, jag har inte bestämt mig. Men det blir jobbigt att hela tiden bjussa så mycket på sig själv. Det är ganska… tungt ibland.
kram!