Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘anställa’

Ett ilsket inlägg.


 

Varning för svordomar!

 

Jag är förbannad. Hela tiden. Och tro nu för fan inte att jag tycker att det är roligt, för det tycker jag. INTE. Jag är bara arg på allt och alla, till exempel…

  • bilen, som nästan körde hälsenorna av mig på övergångsstället
  • den lilla bruna, som bara röker och pratar i sin mobil och GLOR på mig
  • alla bilar utanför Tokerian som inte parkerar på en parkeringsplats – det finns ALLTID lediga parkeringsplatser
  • alla bilar utanför Tokerian och de andra affärerna som står utanför ingångarna med motorn igång, särskilt den blåa, som stod där när jag kom och som stod där när jag gick 20 minuter senare
  • manspersonen, som gjorde ”jag-ska-skära-halsen-av-dig-tecknet” åt mig inne på Tokerian
  • all jävla pappersreklam i postboxen från affärer jag aldrig besöker
  • all jävla mejlreklam från Discshop, där jag typ handlar en gång vart tredje år
  • alla som anställer skribenter som inte kan stava
  • vuxna grannbarnet, som ALLTID tänder en cigarrett utanför mitt öppna sovrumsfönster. Tack för demonstrationen.
  • min plånbok, som håller på att gå sönder
  • mina kläder, som också håller på att gå sönder (förutom de undre)
  • all jävla värdelös skit, som visas på TV (bara sport, bara sport, bara massor utav sport) en lördagskväll när ”alla andra” i Uppsala är ute på Kuklturnatten
  • och så alla jävlar som bara måste tala om att och hur mycket de hjälper sina medmänniskor

Men varför i helvete bryr jag mig så??? För att Ingen jävel bryr sig ju tillbaks – förutom den lilla bruna, förstås, med sitt ilskna blängande… Tittar mig i spegeln och ser… en stor, fet beige som är skitförbannad.

en rund spegel

 

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som händer lokalt, mest.


 

30skylt

Snart blir det 30 i alla bostadsområden i Uppsala.

Häromdan – och ganska ofta – gick det att läsa här på bloggen om hur svårt såväl folk som fä har att följa trafikregler. Alltså det är jag som tycker att andra har problem. Själv är jag förstås ofelbar – NOT! Igår, när vi var ute på tur, märkte jag att hastighetsmätaren plötsligt stod på över 100 på en 90-väg. Inte bra! Jag lättade genast på gasen, men misstänker starkt att jag snart får post hem med ett foto på mig själv och ett inbetalningskort. Men sänka hastigheten lär jag få göra konstant framöver, för snart ska det sänkas hastigheter inne i Uppsala och utanför. Först ut är Svartbäcken, som till viss del redan har fått sänkta hastigheter. I höst är det Förortens tur.

Vad tycker jag om att hålla 30 eller 40 i stället för 50? Jorå, det går väl an. Problemet är att man då får köra på låg växel, vilket inte är så miljövänligt och dessutom innebär högre bränslekostnader för mig. Det blir 40 på större stadsgator och 30 i alla bostadsområden.

kickbike fr BR

Gossen hade tröttnat på sin kickbike och sprang rakt ut på gatan i stället medan mamman cyklade.

Principiellt är det bra att det är lägre hastigheter där eftersom det är mycket folk som rör sig på dessa ställen. Men jag vidhåller att gatan inte är nån lekplats för barn och att det är föräldrars skyldighet att lära sina barn det. Häromdan, i ett område där det redan är 30, sprang en liten pojke ut framför min bil. Det var tur att jag höll lägre fart än 30. I hans sällskap var en cyklande mamma som i ena handen höll en kickbike som gossen uppenbarligen tröttnat på att framföra. Jag såg på hennes läppar att hon sa till barnet att vara försiktigt för här kunde det komma bilar – varpå pojken, utan att se sig för, sprang rakt ut i gatan och korsade den. Det hade kunnat bli barnets död, det. En klok mamma hade lett sin cykel, promenerat med det lilla barnet och hängt kickbiken på cykeln. Men den här mamman kanske inte var rädd om sitt barn..?

ICA Solen

Den enda sol vi ser i Sverige för tillfället är ICA Solens skylt.

Det finns folk som tycker att Sverige daltar med sin befolkning med alla sina lagar och regler. En stor del av dessa människor tillhör säkerligen de cirka sju procent av svenskarna som är utlandsboende. En ny studie visar nämligen att över 660 000 svenskar bor i utlandet. Flest svenskar bor det i USA, Storbritannien, Spanien och Norge. Skälen till att dessa svenskar bosätter sig utomlands är nog inte främst sänkta hastigheter utan klimatet rent vädermässigt samt skatterna, förstås. Jag tror aldrig jag hör så mycket klagomål på Sverige som från utlandssvenskarna. Men i vissa sammanhang tycks det vara sämre att bo utomlands, till exempel när det gäller sånt som vård och skola. Många utlandsboende kommer därför till Sverige när de ska laga sina kroppar eller tänder. Men se skatt betalar de gissningsvis minimalt här. Samtidigt ses man som utvandrad om man har bott utomlands i över ett år. Då tycker jag att man kan sköta även sin hälsa där – där man bor, alltså, och inte komma till Sverige och förlänga vårdköerna.

Bergatrollet

Snuskgubbar är intet nytt i organisationen.

På tal om vårdköer kan man inte låta bli att undra vad de som jobbar inom den lokala organisationen med ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa sysslar med. Igår såg jag på nätet att en chef sextrakasserade en ung kvinna på Fejan. Trakasserierna hade nämligen skett på arbetstid, en tid när man rimligtvis borde ha arbetat. Jag var förstås övertygad om att det var min gamle bekanting som var igång igen, han som blev petad från sin förra tjänst för just trakasserier av kvinnliga medarbetare, såna som han ser till att enbart anställa (manliga medarbetare ses troligen som hot mot den egna personen). Men lokalblaskan lyckades avslöja att det rörde sig om en chef på Landstingsservice som använt mycket grovt och kränkande språk på sociala medier till en ung, visstidsanställd kvinna. För detta fick mannen en skriftlig varning. Min gamle bekanting, däremot, sitter fortfarande kvar på en hög position med en skamligt generös lön som vi skattebetalare är med och betalar. Nej, nån rättvisa finns det inte, det vet vi ju.

Trots mitt dundrande ovan började den här dan faktiskt med lite sol. Det är molnigare nu, så det blir perfekt att åka till stans nyaste ICA Maxi och storhandla med Fästmön. Det är aldrig roligt att storhandla, men det känns lite bättre när det inte är jag som betalar. Jag bara kör bilen dit och varuvagnen på plats och bär lite matkassar. Man kan faktiskt ta motorvägen större delen av vägen till affären och då får jag köra 110. Än så länge…

Hoppas DU får en bra dag! Som vanligt blir jag glad för några rader i en kommentar om vad DU har för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skrivande.


 

pengar

Det händer att jag skriver texter mot betalning.

Det händer att jag skriver texter mot betalning. Men du behöver inte oroa dig, det är inte tillräckligt mycket för mig att kunna leva på. Här på bloggen går jag via ett företag där jag har en sorts uppdragsanställning. Det innebär att jag får förfrågningar om eventuella texter jag vill skriva, jag får anmäla intresse och sen är det upp till beställaren att göra sitt urval. När jag tar såna uppdrag talar jag givetvis om det för min a-kassa. För 20 minuters arbetsinsats kan jag då få avdrag från a-kassan på såväl ersättning som en ersättningsdag. För a-kassan tycker inte att man ska jobba ens lite grann. Man ska inte jobba alls när man har a-kassa. Eller också ska man jobba mycket grann och få lön. Det senare är ju det jag vill göra.

Så det lönar sig knappast för mig att ta skrivuppdrag enligt ovan. Bruttolönen ser hyfsat bra ut, netto blir det runt en hundralapp för ett uppdrag. Nån lön betalas heller inte ut förrän man uppnått en viss summa. Hittills i år har jag fått en utbetalning, tror jag. På 400 kronor. Men pengar som pengar – allt är välkommet. Nästan.

Jag tar inte vilka skrivuppdrag som helst, nämligen. Det måste passa ihop med det jag skriver om för övrigt här på bloggen. Jag skulle inte åta mig skrivuppdrag som handlar om mode, smink, sport, till exempel. Det måste smälta in, vara nåt jag gillar eller som engagerar mig. Spelsajter skriver jag till exempel inte om. Jag gjorde ett undantag i höstas för jag blev lovad en ganska stor ersättning för det. I slutet fick jag 300 kronor och blev av med en vän. Så nä, vissa uppdrag lönar sig inte.

Nej

Jag säger nej.

Vidare säger jag för det mesta nej till företag som vill styra allt för hårt det jag skriver på uppdrag. Företag som kräver att få granska min text innan de betalar nånting. Jag jobbar inte så. Jag tar ett uppdrag efter de förutsättningar som ges – och som passar mig! – i förväg. Notera dock att hade jag drivit en professionell blogg skulle jag med all säkerhet ha tänkt annorlunda.

Jag får då och då förfrågningar om att skriva på uppdrag, få ersättning och sköta det här med skatteinbetalning på egen hand. Men dessa uppdrag är alldeles för styrda för att passa mig. Ska jag dessutom betala skatten själv anses jag som egen företagare och då kan jag inte samtidigt få a-kassa. Såna regler hade det relativt nystartade företaget, som köper texter av bloggare, ingen kläm alls på. Detta kan få till följd att en massa bloggare skattesmiter. Eller gör som jag: tackar nej. Jag skulle kunna namnge ett och annat sånt företag här, men… hur andra bloggare gör är upp till dem och inte till mig.

Böcker i bokhyllor på Röda Rummet

Böcker recenserar jag gärna, för det är inte plågsamt att läsa. Men det ger mig ingen inkomst, tyvärr.

Böcker recenserar jag gärna. Ibland får jag mig tillsänt nya böcker från förlag och författare. Jag får inte en spänn för det, men eftersom jag är road av läsning är det inte plågsamt att åta mig att recensera en bok. Ibland skriver jag om andra varor, tjänster, företag etc – men alltid hittills på uppdrag av mig själv.

Det händer att jag deltar i kampanjer vars budskap jag ställer mig bakom. Det gör jag alltid gratis, det förväntas man göra. Nu senast var det kampanjen om bokmoms på digitala böcker. Det är för övrigt sista dan att stödja den kampanjen idag, så gör gärna det! (Länk i högerspalten här via den stora runda knappen med texten ”JA! Till lika villkor för alla böcker!”)

Men ärligt talat… jag är rätt trött på att jobba gratis! Gratisjobb är sånt man kan ägna sig åt när man har en inkomst och det har inte jag. Häromdan blev jag ”erbjuden” att skriva om en ny sajt som visade samlade länkar för en viss typ av tjänst. För det skulle jag få… ingenting. Skälet som gavs till noll ersättning var att det ju är gratis för användarna att använda länkarna på sajten… Vidare skrev den lille (?) gossen som mejlade mig ord och uttryck som han inte riktigt begrep, tyckte jag.

Good luck!

säger jag bara. Gratis hjälp med marknadsföringen av en webbplats som jag gissar tar in annonsintäkter… För att citera lilla Kerstin i Barnen i Bullerbyn på Barnens dag:

Nä, nä!

Idiotiska regler begränsar alltså mina möjligheter att ta betalt för det jag skriver och gratisjobb är jag trött på. Finns det ingen som vill anställa en driven och produktiv skribent??? Jag är faktiskt rätt bra på att skriva texter för andra kanaler än min egen blogg och för olika målgrupper – jag har jobbat med det i hela mitt yrkesverksamma liv. Hallå???

Inget svar? Äh, då fortsätter jag att skriva här på bloggen – bara för att!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett orent inlägg.


 

Den här vilodagen går mot sitt slut. Jag har behövt den. Verkligen. Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte har gjort nåt vettigt i hushållet – som att städa, till exempel. Det enda jag har åstadkommit är att vika rentvättade lakan och lägga in dem på rätt ställe.

Men jag tar städningen nån dag nästa vecka. Jag gillar nämligen att städa – av flera skäl, till exempel…

  • jag gör nåt fysiskt
  • det blir rent
  • jag gör nåt vettigt
  • det dämpar oro och motar bort tankefällor

med mera. Så länge jag letar jobb har jag också gott om tid att städa. Jag behöver inte städa på helgerna utan kan göra det en måndag eller en onsdag, om jag vill.

städat städskåp

Städskåpet städade jag i alla fall – i mars 2010…

Däremot har jag tänkt att jag eventuellt ska köpa veckostädning sen när jag börjar arbeta. Dels för att jag då får mindre tid och behöver helgen till att vila och ladda. Men också för att det faktiskt ger andra människor jobb. Jag hoppas verkligen att RUT-avdraget blir kvar!

Sen pappa gick bort sommaren 2006 har min mamma köpt städhjälp. Hon är nämligen sjuklig och handikappad och orkar inte med de tunga delarna av städningen. Det vill säga många såna delar som hemtjänsten inte får utföra. Hur fel kan det vara..?

Tyvärr har mamma haft ett antal städfirmor som har varit mer eller mindre bra. En ägare visade sig vara kriminell (tack och lov drabbades inte mamma!), en annan var oförskämd och en tredje var ensamföretagare, slet ut sig och blev långtidssjukskriven. Eftersom vi inte bor på samma ort har det varit svårt för mig rent fysiskt både att hjälpa mamma att städa och att hitta ny städhjälp. (Tur att internet finns!) Det var en ren tillfällighet att bekanta till mamma kunde hjälpa till med flyttstädningen av huset våren 2010, för jag fick ju ombesörja stora delar av själva flytten – i alla fall packa upp, dirigera flyttkarlar och se till att mamma kom på plats i sitt nya hem.

Idag köper mamma hjälp av den städtjej som hon gillade allra bäst – ensamföretagaren. Det är inte dyrt. Mamma får hjälp med det hon behöver. Viss lättare städning gör hon själv. Genom sin sjukskrivning lärde tjejen sig att säga nej. Dessutom går firman så bra att hon funderar på att anställa ytterligare personal. Det är tryggt för mig som ensamt barn till min mamma på 30 mils avstånd. Och så tänker jag, som sagt, på min egen veckostädning… Den jag ska göra… på onsdag, kanske. Eller på torsdag…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det man inte vetDet är inte bara dåligt med Bokus. Som jag skrev i ett tidigare inlägg har de bra priser och bra sortiment samt snabb leverans. I slutet på oktober nätshoppade jag ett par pocketar, en julklappsbok och en inbunden bok på Bokus bokrea. Jag gav bara 29 spänn för Alice LaPlantes Det man inte vet. Och det var en god investering, för den här boken har gett mig bra information samtidigt som den var gripande.

Boken handlar om Jennifer White, en framgångsrik handkirurg. Men när hon uppnår pensionsåldern drabbas hon av alzheimer. Och sjukdomen har ett snabbt förlopp. Barnen anställer en kvinna som sköter Jennifer dygnet runt i hemmet. Fast när grannkvinnan Amanda, Jennifers väninna, hittas mördad blir polisen misstänksam. Amandas fingrar på högerhanden är avlägsnade av nån som är professionell med kniven…

Man skulle kunna läsa den här boken lite som en deckare. Men i mina ögon är det en skildring av demens. Omvärlden skildras via sin dialog med Jennifer. Läsaren får vara med om snabba kast, aggressivitet, hallucinationer, förvirring, glömska – allt som är typiskt beteende hos den som är dement. Intressant nog är det skildrat utifrån den sjuka själv. Naturligtvis är det svårt att avgöra om sjukdomen och dess symtom är korrekt skildrade. Jag läste i vart fall i en artikel att författaren skrev boken lite som en deckare för att hantera sin egen mammans alzheimer. Boken fick priset Wellcome Trust, ett pris som delas ut till litteratur som behandlar medicin och hälsa.

Det här är en välskriven och intressant roman om en fruktansvärd sjukdom. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »