Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bostadsområde’

Ett icke skrytsamt inlägg.


 

Doktor

Styrs MS-vården av dockmakare?

Det händer att man blir anklagad för att skryta. Och kanske skryter jag ibland – men för det mesta inte om mig själv och mina göranden och låtanden. Här i det akademiska Uppsala finns det emellertid rätt mycket skryt. Nåt man till exempel skryter om är vården. Då faller det lite platt när en ny rapport visar att Uppsala är bland de sämsta i landet på MS-vård. Det är Neuroförbundet som har gjort en undersökning i Sverige. Förutom att Uppsala ligger i botten visar resultaten att det är stora skillnader i vården beroende på var i landet man bor. Bristerna i vårdkedjan är stora lite här och var. Det som också utmärker Uppsalas MS-vård är att bara 40 procent av patienter med skov och som varit sjuka kortare tid än 15 år får bromsmedicin. Fler än hälften av patienterna här är missnöjda och vill byta behandling. Ja, det var sannerligen inget att skryta om… Personligen undrar jag om vården styrs av inkompetenta dockmakare som drar i doktorernas trådar i stället för faktiska läkare med både utbildning och kompetens.

Stinkbomb

Falska bombhot är lika barnsligt som stinkbomber.

Ja, jag sitter och läser nyheter på nätet medan jag laddar för förmiddagens möte. Nåt annat som Uppsala verkligen inte kan skryta med är de sanslösa bränder som verkar ha tagit ny fart i ett bostadsområde ganska nära mitt. Den här gången är det inte bara bilar man fjuttar på utan soprum. Och det kan ju få ännu mer förödande konsekvenser, i synnerhet om soprummen är belägna i samma byggnad som det bor människor… Jag förstår verkligen inte detta agerande. För mig är det inte OK att uttrycka sitt missnöje på det här sättet. Det enda som händer är ju att man förstör för andra människor. Jag är också irriterad, förbannad och frustrerad, men inte 17 tänder jag eld på a-kassan?!

Sen är det bombhoten. I höstas hittade man en misstänkt bomb på en parkering ganska nära där jag bor också. Igår kväll bombhotades två affärer – Luthagens Livs och ICA Maxi i Stenhagen. I höstas hittade man mystiska paket och väskor. Igår kväll var det nån som roade sig med att ringa in bombhot. Hot, som vid 23-tiden visade sig vara falska. Så mycket onödigt arbete för butikspersonalen, som fick utrymma butikerna, polisen och eventuella bombexperter, som måste tillkallas från annan ort!

Är det ingen i Uppsala som kan skryta om nåt BRA??? Kom igen, finns det inget vettigt och gott här??? Skriv några rader i en kommentar så vi som bor här slipper bli totaldeprimerade!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett urvattnat inlägg om lite el också.


 

Den här dagen börjar jag i helt fel ände: nöje först. Det vill säga blogga. Det ligger bara ett jobb att söka i pipeline just nu, så jag måste surfa runt och glo efter två till. Men just nu sitter jag och väntar på nån som ska komma och läsa av min elmätare för första gången. Nån gång mellan klockan sju och 16 ska h*n komma. Eh..? Ja… Jag vill helst vara hemma när hantverkare och andra yrkespersoner kommer för att göra nåt i min bostad. För tillfället kan jag ju det. Om de nu kommer före klockan 14, för då ska jag åka och hämta Fästmön.

I min bostadsrättsförening har alltid elen ingått i månadsavgiften (”hyran”) liksom vattnet. Men förra året installerades såväl elmätare som vattenmätare efter ett beslut på en extra årsstämma. Tanken är att var och en ska betala för vad var och en gör av med. Och det är väl rättvist och framför allt jättebra. I alla fall för mig. Jag lever ju ensam två veckor i månaden och tvåsam de andra två veckorna. Men de som har familjer på fyra, fem, sex personer är förstås inte glada. Jag tycker att bilden nedan, som jag hittade på Twitter idag, passar in lite i detta sammanhang också:

Jämlikhet och rättvisa


Nu var jag med och röstade FÖR 
att vi skulle installera mätare. Det kommer nämligen att bli så inom en ganska snar framtid att alla lägenheter överallt ska vara utrustade med mätare. Och var och en ska betala sitt. Jämlikt, ja, men inte särskilt rättvist.

Dusch

Dåligt med vatten trots fullt ös på grund av en vattenläcka idag.

Ett annat, lite mer akut problem idag, är vattnet. Det är en stor vattenläcka i ett bostadsområde nära mitt. De som bor där har inget vatten alls, jag har lite grann. Jag tror att Anna var glad att hon bestämde sig för att inte tvätta sitt långa hår i morse. Det kommer mini-malt med vatten trots att man har full ös påslaget. Vatten-läckan orsakar visst också problem i trafiken. Vägen ska stängas av där. I morse åkte vi genom dimman i dessa envi-ronger, men det enda jag såg var en hantverksbil från stans kommunala vattenbolag. Jag hade förstås tänkt köra en ma-skin tjockis-svart tvätt idag. Och duscha. Det senare hoppas jag kunna göra i alla fall, annars känner jag mig inte riktigt ren. Tvätten kan vänta, för än är det inte tomt i garderober och lådor.

I-landsproblem, detta med elmätare och vattenläckor där lagningsarbete på-börjas omedelbart. Det finns ställen i världen när man bara har el vissa tider på dygnet, om ens det. För att inte tala om dricksvatten… Många får gå väldigt långt för att bära hem sånt. Så nej, jag ska inte klaga. Dagens strul är en piss i havet jämförelsevis. För världen där ute snäppet värre båda bilderna på illustrationen ovan: den är varken jämlik eller rättvis.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om de senaste dagarnas toppar och dalar.


Torsdag morgon
och dags för resumén av min senaste veckas bra prylar (Nyckeln – som är en bra bok) och mindre bra prylar (Cykeln – som är ett fordon jag icke nyttjar frivilligt).  Det är faktiskt inte svårare än så här:

Nyckeln


Cykeln


Livet är kort.

Read Full Post »

Yet another ilsket inlägg.


Åter en dag full av strul,
både på jobbet och hemmavid. Man skulle kunna tro att det är en konstant fredagen den 13 för min del. När jag tittar i kalendern står det emellertid den 4 december. Idag är det dessutom onsdag. Det innebär bara två dagar till av mörkerkörning den här veckan, till exempel. Det är nånting jag inte estimerar, bara så du vet.

Månen en oktobernatt 2013

De få ljuspunkter jag ser när jag åker till och från jobbet är mest bländande.


Om den externa webbplatsen strulade igår
Strula, förresten… Den låg nere i flera timmar och folk blev jättearga på mig. Och det var ju verkligen mitt fel (här är jag mycket ironisk). Jag drog ur kontakten till servern bara för att jävlas. Skämt åsido, idag var det intranätets tur. Det gick inte att skapa nya sidor. Då är det ju liiite svårt för mig att… skapa nya sidor såsom nyheter som ska läggas ut. Jag felanmälde, men problemet var fortfarande inte löst när jag åkte hem i kväll.

Efter en som vanligt mer eller mindre fasansfull bilresa hem med livet som insats möttes jag av En Liten Flicka, i princip, som stod i Tokerianrondellen och visade röd flagg när jag ska svänga av in till mitt bostadsområde. Naturligtvis vevade jag ner rutan och sa nånting om att jag ju bor här. Det sket hon fullständigt i och hänvisade mig till Tokerians parkering – tills vidare. Där kunde jag stå och vänta – VÄNTA! – tills det gick att köra. Kommunen fixar en jävla cykel- och gångbana längs med vägen som går utanför mitt bostadsområde. I kväll pågick visst nån form av värsting-asfaltering. BARA bilar från andra hållet fick köra på gatan. Jag såg lika rött som Den Lilla Flickans flagga var. Bara det, alltså…  Föreställ dig…Tofflan stoppad av En Liten Flicka med en jävla röd flagga… GAAAAAAAAAAH!

rött öga

Jag såg rött!


Men det var bara
att parkera utanför Tokerian och promenera hem, ilsken som ett bi. Utanför mitt hem mötte jag Fästmön, som fick gå till och från jobbet idag. Det tycker jag var jätteduktigt gjort av henne. Sen gick hon dessutom och köpte kycklingchorizo med tillbehör till oss så att vi fick nåt att äta i kväll.

Som vanligt skulle jag tömma min postbox nere i entrén innan jag gick trappan upp till mig. Fast nyckeln gick inte att vrida runt i låset… Den otroligt smarta brevbäraren (ironi igen!) hade nämligen tryckt i alldeles för mycket post i min box. Det var nästan så att jag inte fick ut nyckeln när jag kört in den i låset. Jag kan tala att jag vid det laget nästan grinade och skrek. Väldigt högt. Men i stället ringde jag bostadsrättsföreningens ordförande, eftersom jag vet att han har en huvudnyckel så att man kan öppna hela fronten på postboxen – det enda sättet för mig att få ut min post, nämligen. Tyvärr – för min del – satt ordföranden vid ett julbord och kalasade, men lovade att försöka komma förbi i kväll nån gång och låsa upp. Om det inte blir för sent. Annars vet jag inte vad, för boxen innehåller julklappar som Somliga inte får se.

I övrigt har nu början av veckan passerat, anser jag. Urmakaren har ännu en gång låtit bli att ringa (det senaste budet var att han skulle ringa i början på den här veckan) om mitt inlämnade armbandsur.

Nu har jag tvättat en maskin grönt. Jag hoppas det inte slank ner nån röd flagga i tvätten. Rött och grönt blir nämligen brunt. BAJSBRUNT. Tvätten ska hängas nu. Fortfarande kan massor av saker gå på tok… Dessutom har Anna köpt nåt gott till kvällskaffet. Jag bränner mig säkert på kaffet och sätter det goda tillbehöret i halsen, kvävs och dör. Eller vad tror du???


Livet är kort. Vissa dar är det för mycket.

Read Full Post »

Ett inlägg om Lerdammsparken där vi promenerade idag.


Utanför mitt bostadsområde
finns ett skogsparti som heter Lerdammsparken. Det har funnits där så länge jag har bott här. Många gånger har jag promenerat där – när det har varit möjligt. De senaste åren har snötippen satt stopp för de flesta promenader. Det har helt enkelt varit för blött. Idag tog vi en tur och tittade på… eländet…

I skogen hittade vi detta anslag på en tunna:

Ua kommun rustar Lerdammsparken

Uppsala kommun rustar upp Lerdammsparken.


Där står vad kommunen ska göra
under vår och sommar och höst. Men det står inte vilken vår, sommar eller höst. Det här anslaget har suttit här ett bra tag, nämligen. Det står att stigar ska röjas och döda träd ska tas bort…

Anna på oröjd stig i skogen

Här var det ju inte så värst röjt… 


Döda träd
fanns det gott om. Riktigt sorgligt att se…

Dött träd

Ett väldigt dött träd.

Döda träd kan visserligen också vara vackra att titta på, men jag föredrar dem levande…

 Naket träd

Inte ens barken lever på det här trädet…


Ett träd
såg ut som en stämgaffel.

En stämgaffel

Ett träd som såg ut som en stämgaffel.


Nä du, Uppsala kommun…
Så värst röjt och undanplockat var det ju inte i Lerdammsparken. Vilket år gjorde du det, påstår du???

Fästmön undrade vad allt skit i snöhögen gör med dammarna som finns där. Dammar, där det förut fanns ett rikt liv av fåglar och fiskar. All växtlighet vi såg i dammarna var döda. I en damm kom ett helt gäng ändor mot oss, säkert i tron att vi medförde nåt ätbart – vilket vi tyvärr inte gjorde. I en annan damm var denna and väldigt ensam. Vattnet ser ju allt annat än fräscht ut, så särskilt konstigt är det inte. Gissningsvis har det runnit salt och smuts och grus och f*n vet vad från snötippen ner i dammarna…

En and

En ensam and simmade i smutsigt dammvatten.


Men vi såg mer liv än ändorna,
tack och lov! På ett ställe hade fåglarna ordnat ett fält med solrosor.

Solrosor

Solrosplantering av fåglarna.


Vi noterade en del svamp
som inte var ätlig, men vilda hallon som var det.

Vilda hallon

Vilda hallon.


Kaveldun
,
som indikerar kväverikt område, fanns det mycket av. Och kaveldun är faktiskt ätbart och ansett som överlevnadsföda!

Kaveldun

Kaveldun finns det mycket av i Lerdammsparken.


Och några stigar
var väl upptrampade och röjda.

Upptrampad stig

En väl upptrampad stig såg vi i alla fall.


Vackrast och mest levande
var ändå Anna!

Anna i augustisolen

Vackrast och mest levande.


Har du bara suttit inne och ugglat idag eller vad har du gjort??? Skriv gärna en rad och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse var det mer än 17 grader kallt när Fästmön och jag traskade mot garaget. Så vi blev ganska förvånade när vi träffade på en klunga människor på parkeringen. Klockan var ju knappt tjugo minuter i sju, denna kalla söndagsmorgon i december.

Tyvärr var det ingen mottagningskommitté eller ens nåt roligt klungan ägnade sig åt. En bekanting som befann sig på parkeringen kom fram till mig och berättade att det hade bränts bilar. Just bekantingens bil var totalförstörd, bilen bredvid var utbränd på ena sidan. Tänk så hemskt att få vakna av ett telefonsamtal en söndagsmorgon där polisen berättar att nån har tuttat eld på ens bil…

Har det kommit hit nu..?

var min bekantings tämligen retoriska fråga. För bilbränder har förekommit tidigare, på andra ställen i stan. Vi har hittills levt ganska skyddat i det här bostadsområdet. Det har förekommit lite klotter och ett och annat bilinbrott, men det var nog ganska länge sen.

Jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andras bilar. Är det roligt? Man kan ju näppeligen ha stått nånstans och betraktat det hela, för vad jag förstår var brandkår och polis snabbt på plats. För att bränderna var anlagda är väl högst troligt – en ny bil (min bekanting hade ägt i tre veckor) börjar näppeligen inte brinna så där, bara.

Nej, sånt här är hemskt! Tänk om flera bilar hade börjat brinna, tänk om sophuset hade tagit eld, träden i närheten… Vad vill man uppnå? Nej, jag förstår inte vitsen med att sätta eld på andra bilar. Verkligen inte! PUCKON! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det bara regnade, från morgon till kväll. Det blev en lång dag, men också en bra dag.

Vid lunch gav vi oss iväg till vackra Hammarskog på kringelikrokiga vägar. Trist att vädret var så dåligt, även om vi nu främst skulle jobba inomhus.

Intåg.


Vi inledde med
en grön lunch – för alla.

Grönt till lunch.


Passade på att pudra näsan
och upptäckt att det fanns väldigt många luckor överallt…

En lucka i golvet…

…och en lucka i väggen…


Undrar om dessa tapeter
är från 1600-talet som byggnaden, eller? Hur som helst, väldigt grilliga…

Grilliga tapeter.


Idag fick jag bestämma.
Jag delade in kollegorna i grupper, försåg dem med arbetsuppgifter och sparkade igång dem. Sen jobbades det som 17! Själv gled jag omkring och ”störde” då och då. La mig i. Svarade på frågor. Redde ut. Tipsade. Ledde fram. Och så fotade jag.

Ljusbärare.


Man kan säga
att jag kanske var ljusbäraren idag, men medarbetarna gjorde jobbet! Och vilket bra jobb, sen!

Eftermiddagskaffe med hembakat bröd satt fint.

Sockerpåfyllning.


Och i samband med kaksmasket
blev det prisutdelning. Ett sammanträdesrum på jobbet skulle namnges och det namnförslag som fått flest röster var kollegan H:s och mitt – fast var och en hade vi lämnat samma förslag! Vi fick var sin biobiljett och började naturligtvis diskutera vilken film vilka filmer vi ska se. (Vi skojade om att vi skulle gå tillsammans! Jag föreslog den nya Palmefilmen.)

Kaffepaus – med jobbdiskussioner.


Diskussionerna fortsatte under kaffet.
Vad är det vi ska kommunicera? Vilka är våra mål? Har vi nåt övergripande syfte med kommunikationen kring just detta projekt? Hur når vi ut? Vilka kanaler ska vi använda? Vad är skillnaden mellan mål och syfte? Men vågar vi använda sociala medier? Varför finns informationen på så många olika ställen? Jag har inte fått nån information, säger en del. Visioner. Ska vi bjuda in media? Vågar vi stå för resultaten? Finns det resurser??? Mycket på tapeten var det…

Visioner…


Klockan 16 skulle tankarna redovisas.
Alla grupper hade arbetat bra, men lite olika. Presentationerna drog över tiden, men det fick de. Bensträckarövningen blev nämligen senarelagd på grund av en olycka. (Jag vet inte vad som hade hänt… Olustigt!)

Vi skenade runt gruppvis med en padda per grupp och letade kontroller och svarade på frågor. Min grupp kom näst sist, men vi var bara tre varav en dessutom halt (jag). Och regnet bara öste ner… Det är verkligen höst nu…

Höstlig dekoration inomhus.


Det var många som uttryckte
att de var nöjda med dagen, att den hade gett mycket, att det var bra övningar och att det var roligt att få jobba i grupp och med människor man kanske vanligtvis inte jobbar med. Det tar jag till mig. Jag kan ju inte vara säker på att alla var lika positiva, men jag kände att alla jobbade och bidrog på bästa sätt. Alla verkade trivas och det var helt fantastiskt att se all aktivitet idag. Jag har haft en kanondag!

En trerättersmiddag avslutade dagen. Det var små portioner och inte så där vidare värst smakrikt. På slingriga vägar, med regnet ösande ner och dimman som kompanjon snirklade vi oss in till stan, in i bostadsområden jag knappt besökt och ut igen.

Utsikt från herrgårdstrappan.


Nästan prick 21
var jag hemma och nu är jag trött och har ont i huvudet. I morgon tänker ge mig sovmorgon till halv sju. Det är en ny arbetsdag då, men veckans sista för min del. På fredag har jag semester så att jag kan ställa iordning det kaos som råder här hemma.


Livet är kort. Men tack för fina kollegor!

Read Full Post »

Uppdaterat: Doktorn ringer i morgon en stund före lunch.. På min mobil. Som jag måste ha ljudet påslaget på trots att jag sitter i utbildning. Lyckat… 😦


Joråsatte…
Nu händer det saker! Jag tror att det började med att jag i stället för tjockis-svart tog på mig en vinröd piké i morse. Naturligtvis känner jag mig skittjock, men ändå. Jag vågade lite färg…

Idag bestämde jag mig för att ringa min läkarmottagning för att försöka få ett samtal med doktorn eller nåt. Jag vill veta hur länge jag ska äta en viss medicin, om jag ska byta ut en annan medicin mot en annan sort, om mina värden ska kollas upp med ny provtagning och vad man tänker göra vidare åt det som upptäcktes på undersökningen respektive det faktum att mitt blod är kasst. Fast när man har fått en tid när man ska bli uppringd och mottagningen ringer FÖRE utsatt tid blir det ju lite fel… Mobilen var på ljudlöst och jag missade samtalet… To be continued…

Jag skulle bara… du vet… lite först innan jag ringde mottagningen. Med påföljden att jag började jobba och datorn krånglade så jag fick starta om fem gånger. När administrativa chefen, som delar kontor med mig på torsdagar, anlände stod jag och svor. Högt. M tyckte inte att jag skulle svära så mycket, men när M uppfattade att jag svor på datorn var det helt OK!.. Luttrade kontorsråttor, eller???

Det här är ingen kontorsråtta utan en labbråtta, helt klart på rymmen.


På tal om råttor
skrev lokalblaskan idag om råttinvasion i lägenheter i ett bostadsområde nära det område där jag bor. Jag har hört att det inte är det enda de har i lägenheterna där borta… Allt möjligt… knytt och oknytt…  Usch!

Eftersom M och jag delar rum idag har vi passat på att prata lite framtid. M ska försöka ordna har ordnat ett möte med cheferna på den andra institutionen nästa vecka. Därefter är tanken att jag börjar på den institutionen på 80 procent den 7 maj. Jag har samtidigt kvar 20 procent här. Så blir det i tre månader – eller till juli månads utgång. Men M har planer och har tänkt ut en strategi som vi ska arbeta efter redan efter några veckor… Det låter lovande!

Idag blev jag utbjuden på lunch av min kollega på fakulteten, den kloka L. Jag blir alltid så inspirerad och glad efter våra luncher och andra möten! I L har jag nämligen funnit en kollega som har förmågan att samarbeta och att glädjas åt andras framgångar samtidigt som L är förbaskades duktig själv!!! Utbyte i massor, alltså! Men sen gillar jag L som person också. Där är inget tjafs utan raka rör utan att vara plump. Sånt klarar inte alla!!!

Read Full Post »

Det sägs att råttorna är de sista som lämnar ett sjunkande skepp – förutom dess kapten, dårå. Här i Uppsala har råttorna bitit (!) sig fast i bostadsområdet Löten i norra stan, ett område känt för sina skadedjur.


Råttinvasion!

                                                                                                                                                    Skadedjuren har varit/är många och av olika art i just detta bostadsområde och man kan ju undra varför. Är det nån av skadedjursbekämparna som med flit planterar ut rådisar och andra kryp eller är husen helt enkelt en sanitär olägenhet, omöjlig att få bukt med? Pestilensis aeternitus, liksom. (Slatin för Evig pest.)


Har kackerlackorna kackat i eget bo och blivit råttor???

                                                                                                                                                            För nåt år sen, senast, hörde jag om kackerlackor i området, nu tycks dessa ha växt till sig och blivit råttor. Ärligt talat är jag övertygad om, att den som kackar i eget bo råkar ut för… skitlukten. Förr eller senare. Synd bara om alla oskyldiga…

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »