Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fega’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna foto Janne Danielsson svt

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)


Av de sex 
har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan har inneburit en och annan förlust för mig. Stalkern, däremot, håller sig envist fast och ger inte upp. Nu har det snart gått tre år och beteendet är väl sjukare än nånsin. Tofflan undrade om stalkern skulle outas.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

60 procent (21 personer) svarade: Ja, det tycker jag! Det blir ett sätt att varna andra för personen. 

31, 43 procent (elva personer) svarade: Jag vet inte. Det kan få effekt, men det kan också förvärra situationen. 

8,57 procent (tre personer) svarade: Nej, det gör bara saker och ting värre.

C kommenterade:

Absolut!!! Varna andra kan väl vara bra MEN mest för att markera att du har fått nog. Varför ska någon som gör ont skyddas av anonymiteten och, ännu värre, av den person som far illa av det?? Du har inte bett om den ”uppmärksamheten” och har all rätt att tala om hur läget är. Tyvärr är det ofta så att de som för ont med sig och inte själva har några spärrar förlitar sig på att den/de de utsätter för skit ´”är för goda” för att avslöja dem./ C

Inqa kommenterade:

Tveklöst ja!
Om man har ett sånt behov av att fortsätta göra livet surt för dig år efter år måste det vara något som saknas hos vederbörande person.
Om du som stalkar Tofflan läser detta: skaffa dig ett liv och sluta parasitera på andras!!! Jag vet inget om dig, men det passar mig bra.

Cattis kommenterade:

För ovanlighetens skull fegade jag mitt svar, alternativ tre alltså. Egentligen vill jag svara JA, skäm ut den som jävlas med dig. Låt andra få veta vem det är osv – men det är alltid svårt att svara ”rätt” i någon annans situation. Får bli trean.

Jontas kommenterade:

Nej. Det gagnar dig inte. Jag hade gjort följande: 1) Skriv inte ett ord om stalkern på nätet, inte ens att du har en stalker. 2) Outa stalkern till vänner via mejl.
Min erfarenhet: En stalker släpper aldrig taget utan är konstant nyfiken och vill visa sin närvaro. Så fort en antydan skrivs om stalkern så är det att ge näring åt elden. Genom att varna vänner i lönndom blir stalkern osäker på vem som ska bli nästa objekt att fästa sig vid. Min stalker började förfölja några av mina vänner som då kunde bita ifrån när stalkern dök upp hos dem. Och det går heller inte att resonera med en stalker. Men outar man en stalker så trissar man upp ett krig där ingen kan vinna. För folk på nätet blir tveksamma på vem som har rätt och det skadar relationer.


Så vad gör jag då??? Jo, den som vill veta namnet på min stalker kan mejla mig på tofflan (snabel-a)home.se så ska jag berätta!

Stort TACK till dig som klickade ett svar och extra tack till dig som kommenterade! Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort. Stalkare borde skaffa sig egna liv i stället för att parasitera på mitt.

Read Full Post »

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…


Klockan elva idag ska jag på ett möte
där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »

Den lilla boken Isak & Billy av Kristofer Folkhammar damp ner i min postbox för ett tag sen. Den vänliga BokholistenTACK! – hade sänt mig den sen hon hittat boken inbunden till fyndpris. Och glad blev jag, för boken har stått på min inköpslista länge!

En bok om bögar.


Boken handlar om Isak och Billy
som är ett par, men som också är varandras motsatser. Isak är den inåtvände, ångestridne och osäkre, medan Billy är stark, modig och manlig. Ändå känns det som om det är Isak som är den starke i förhållandet. Han står nämligen inte alltid ut med Billys… energi… och slutet blir som det blir.

Boken inleds med Isaks fantasier om hur han suger av en man. Det är MYCKET bögsex på de 138 sidorna… Detta gör det omöjligt för mig att ge boken ett rättvist omdöme, så jag fegar och lägger mig på medel. Boken handlar nämligen så gott som enbart om bögsex och för mig känns inte det riktigt… intressant. Jag kan tänka mig att det är en viss skillnad i läsupplevelsen om en bög får boken i sin hand… Det jag däremot kan säga om boken är att den känns nästan som en LL-bok. Inget fel på dessa böcker, men jag föredrar vanliga böcker.

Read Full Post »

Läser en alldeles lysande debattartikel, signerad Hans G Karlsson, Förändringsakademin, Uppsala, i dagens lokalblaska. Hans G Karlsson menar, enkelt uttryckt, att dåliga chefer får bra medarbetare att sluta. Han hävdar också att alltför många chefer inte kan skapa ledarskap omkring sig. Och en chef som inte är nån bra ledare innebär en risk för företaget, en risk som kan kosta pengar.

Det är bara så logiskt! Dåliga chefer får duktiga medarbetare att sluta. De medarbetare som blir kvar har mindre ambitioner, menar Hans G Karlsson.  Detta i en tid när företag och organisationer gång på gång, i annonser såväl som i styrdokument skriver att personalen är företagets/motsvarande viktigaste resurs. (Snudd på floskelvarning här i styrdokumenten!!!)

Hans G Karlsson ställer den intressanta frågan som jag tycker att så många inte vågar ställa:

Varför ställs det inte högra krav på ledarskap?

Hans G Karlsson menar nämligen att

[…] motivation och engagemang bland chefer och medarbetare är de viktigaste drivkrafterna. Det ska vara kul att jobba! […]

Och så gör han den vågade jämförelsen chefer – maskiner. De senare har ju allt som oftast serviceavtal på företag. Men det har inte chefer och medarbetare…

Vad är då en bra chef? Enligt Hans G Karlsson är det en person som kan och vågar fatta

[…] beslut som förstås och accepteras i en organisation, även när det inte alltid passr den enskilde individen. Ett fungerande ledarskap är en symbios mellan gott chef- och medarbetarskap, där respekt för respektive roller är en självklarhet. En chef med ledarkompetens lyssnar, värderar och bygger sina beslut på dialog med berörda parter. Det ger medarbetare möjlighet att förstå och acceptera beslut som från början kanske kändes negativt. […]

Det här innebär också att den som inte kan acceptera ett beslut inte heller kan vara kvar i sin roll. Att chefen klarar av att avveckla med respekt och förståelse.

Hans G Karlsson avslutar sin debattartikel med dessa ord:

[…] Motiverade chefer och medarbetare presterar. Har vi råd att inte ha kul på våra arbetsplatser?

Jag har lite svårt att se den jättetäta kopplingen där mellan motivation och att ha roligt på jobbet. Men det klart att om man har roligt på jobbet, om man gillar att vara där, presterar man mycket troligt därefter: BRA, alltså. (Om man nu inte tramsar sig genom arbetsdagarna och låter andra, till och med externt, utföra arbetsuppgifterna…)

Men om man är en chef som fegar med att fatta beslut och skaffar sig förtrogna bland medarbetarna för att sen spela ut desamma mot varandra, då kränker man människor. Man ska inte leka med folk på det sättet. Har man betalt för att vara chef ska man också våga vara ledare. Och vågar man inte det utan att spela spel då ska man kliva av. Förhoppningsvis får man hjälp av ledningen ”att kliva av”. Om nu inte ledningen har svårt att agera ledare också… Vi ser tyvärr alltför ofta exempel på än det ena, än det andra.

Read Full Post »