Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘position’

Ett inlägg om en fixaredag.


 

Tomte i champagnehinken

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.


*snabeldraken = dammsugaren

**NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mätande inlägg.


 

TwitterbarometernDet spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Klout loggaDen gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jamen saker händer ju
– även utanför min sfär! Det är vad jag inser när jag läser på nätet. Häng med på en tur du också! Om du vill, förstås. Annars står du kvar.

 

Hållplats Sverige - jag, Al

En läsvärd bok för unga som släpps snart!

Hållplats Sverige. Nu har du väl inte missat att läsa om boken jag skrev om som ännu inte har kommit ut? Eller? Klicka på länken i det här styckets första rader så kommer du direkt till artikeln!


Vattenfynd guld värt för Kenya.
Guld är ju inte så användbart när man behöver vatten för att överleva. Nu har forskare hittat vatten 300 meter under jorden i norra Kenya. Det handlar om fem underjordiska sjöar med sötvatten. Kenya ovan jord har däremot inget vatten… Skulle göra en hel del för överlevnaden, med andra ord!

 

Tofflan i tidningen

En syn vi inte får se, troligen.

”Urholkad lokaljournalistik är ett hot mot demokratin”. Det skriver Sveriges Radios VD Cilla Benkö på DN Debatt. Och detta är ett ämne väl värt att diskutera! Det är själva granskningen som saknas, menar Cilla Benkö. Och vad händer med presstödet? Förändras villkoren för SvT, Sveriges Radio och UR? Mycket intressant att följa med tanke på Stormogulers uppköp av lokalblaskor både där jag bor just nu och där jag en gång har bott…


Astrid Lindgren-dokumentär nedlagd.
Eh ja… Det var det här med demokrati och granskning, ja. Två dokumentärfilmer om Astrid Lindgren skulle smältas samman till en. Nu läggs ett av projekten ner helt och hållet. Har SvT använt sin position och till exempel blockerat arkivmaterial? Man kan fundera på det. Till julen 2015 planerar SvT att visa dokumentären om Astrid Lindgren som TV-serie.

 

Spindelmannen

Inte bara Spindelmannen som är lite gay i serietidningarna…

Batwoman får inte gifta sig med sin flickvän. Skaparna av Batwoman bryter med sitt bolag sen bolaget vägrar superkvinnan ett lesbiskt bröllop. Helt rätt! Trots att nu Batman lever med sin Wonder Boy Robin i synd…


Postkodlotteriets offensiva metoder.
Den som har läst min blogg vet att jag inte gillar Postkodlotteriet. Jag har varit terroriserad av oönskad direktreklam från dem i flera år, men förra året upphörde det, tack och lov. Jag är inte ensam om att uppfatta deras metoder som aggressiva. Lotteriet sägs sätta press på såväl bolag som föreningar att inte tala negativt om det. Men nu kanske lotteriet har mött nån som rår på det: Konkurrensverket…


Åtal för penis i brevinkastet.
En man stoppade in sitt könsorgan genom en kvinnas brevinkast i juli i somras. Nu åtalas han för sexuellt ofredande – med all rätt, tycker jag. Och är väldigt, väldigt glad att jag inte har nåt brevinkast i dörren!..

 

rulltrappa regnbåge

En annan målad trappa.

Regnbågskupp mot domkyrkan i Härnösand. Det var snyggt gjort med den målade trappan, men tyvärr får kyrkan inte ha några målningar på byggnader eller fastigheter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan svamlar på om sin tillvaro i limbo och lite annat.


Det är torsdag idag, som sagt.
Men det känns som måndag eftersom min arbetsvecka börjar idag. Och slutar i morgon. Två arbetsdagar som faktiskt är ganska fulltecknade, enligt kalendern.

Men först av allt har jag letat efter den chef som bestämmer om min framtid här. Eftersom h*n inte var här vid niotiden, gick jag iväg och pratade med chefen under överchefen. Underchefen har mejlat överchefen.

Så mötte jag överchefen vid kaffeautomaten nyss.

Jag kommer in till dig!

sa han. Jag undrade om h*n menade genast, men det menade h*n inte. Jag fick inte veta vilken tid h*n kommer. Eftersom h*n inte har varslat mig tickar det på ytterligare en månad. H*n sa att h*n tänker erbjuda mig en deltid och att vi ju har pratat om det. Ja, en gång har vi pratat om det, bara för att jag skulle upptäcka att det stod en helt annan procentsats i ett protokoll några dar senare.

Jag går omkring här i limbo, jag har svårt att arbeta, för jag kan inte planera mitt arbete och jag kan inte åta mig nya uppgifter eftersom det finns viss risk att jag inte kan avsluta saker och ting. Underchefen skrev till överchefen att jag mår riktigt dåligt. Det är en underdrift. Med kroppen hela tiden i beredskapsläge blir man rätt slut. Jag känner knappt att jag ar varit ledig i sex dar.

lila träd med gult löv
Så här känner jag mig inuti.


Idag försöker jag i alla fall att arbeta
med det jag har på gång. Morgonen har jag ägnat åt att läsa och besvara mejl samt åtgärda en del. Det handlar mest om att lägga ut saker på nån av webbplatserna. Jag har lagt ut en nyhet och en kalendarieuppgift. Och så har jag gett E en lyckospark eftersom h*n har sitt halvtidsseminiarium på förmiddagen.

Till lunchen idag ska jag träffa den kloka L. H*n har också en inte helt enkel position idag, med alla förändringar som är på gång. Just vid såna tillfällen önskar man att man vore flera.

I eftermiddag ringer vår omvärldsbevakare. Vi ska prata bevakning av sociala medier för en av institutionerna jag jobbar åt. Jag var emellertid tvungen att säga sist vi hördes att min framtid är som den är, att jag inte vet. För om jag slutar vet jag inte vad som händer med den omvärldsbevakning vi har idag. Nån måste nämligen administrera, kommentera, hantera den etc. Vi har sån tur att vi får hänga på ett grundavtal, så vi slipper att betala en enda spänn för detta! Jag är nöjd att jag upptäckte det!

Jag ska hälla i mig mitt kaffe nu och försöka att inte bryta ihop. Än.


Livet är kort.

Read Full Post »

Solen och värmen verkar hålla i sig, även om det mulnade på – åtminstone av och till på kvällen igår. Jag kollade och lyssnade på sista de sista bidragen som ska var med och tävla i Baku om ett par veckor. Till detta intog jag gammeldags vaniljglass med krossad choklad samt digestivekex, en oslagbar kombo i vanliga fall. Nu hade emellertid digestivekexen legat ihop med vitlökskex i kexburken, så det var ingen höjdare smakmässig. Alltså kombon glass – vitlökssmakande kex.

En glassportion med digestivekex som jag åt hos Fästmön i januari smakade bättre.


Men faktum är att vi svenskar är de näst största glassomanerna i Europa – det är bara finländarna som äter mer glass
! Vi äter ungefär 11,5 liter glass om året… De gamla favoriterna är fortfarande inne, men trenden börjar svänga nu mot dyrare lyxglass, gärna med choklad, kola, kakbitar, godis och/eller kryddor. Och det kommer förstås från USA. Själv kör jag, som sagt, när jag ska lyxa till det med gammeldags vaniljglass med krossad choklad och digestivekex bredvid. Det går lika bra det, det är skitgott och det är betydligt billigare än amerikansk glass med kaksmulor.

Idag ska jag eventuellt på ett forskarmöte på seneftermiddagen. Det enda som är oklart är var mötet ska hållas, så det måste jag ta reda på. Jag ska nämligen presenteras där som nyanställd informationsansvarig. Vad ska jag säga, tro? Det är sånt jag måste klura på under dan. Det känns skönt att jag inte lider av talskräck, trots att det är svenskarnas vanligaste rädsla. Jag slöglodde på ett TV-program igår kväll i sängen om detta. Det handlade om ett gäng personer som KBT-tränade. Det måste vara tufft att lida att detta! En man hade ett högt uppsatt jobb och jag kunde inte låta bli att undra hur han hade kunnat få den positionen eftersom mycket av hans jobb gick ut på att prata inför små och stora grupper av människor… Det är i såna här lägen jag börjar fundera i genustermer… Svårt att låta bli, liksom.

Fast före forskarmötet och min presentation ska vi emellertid snaska tårta här igen. Två av oss har ju fyllt 50 och institutionen ska bjuda på tårta i samband med institutionsinformationen. Det lägger sig fint i magen fram till lunch, för jag kan fortfarande inte få ner mer än yoghurt med müsli på morgonen.

Slutligen kan jag inte låta bli att nämna de stackars par som trott sig vara borgerligt vigda av en sosse och ett före detta kommunalråd här i Uppsala. Bara det att människans behörighet att viga gått ut vid årsskiftet. Ajsan, bajsan, man undrar hur det blir nu? Är paren inte gifta eller kan de få dispens??? Det handlar om ett trettiotal par som nu alltså i juridisk mening är ogifta. Och då kan man inte ärva varandra och man har heller ingen försörjningsplikt gentemot varandra. Den före detta vigselförrättaren skyller på att kommunen inte har skickat in papper till länsstyrelsen. Men det är de facto så att det är vigselförrättarna själva som har ansvar för att se till att de är behöriga innan de utför några som helst riter. Man borde väl rimligtvis själv veta vad man får och inte får göra, eller?

Read Full Post »

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…


Klockan elva idag ska jag på ett möte
där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »