Ytterligare a pink day

Jag blir alltid så råååååååsa när jag har haft kontakt med Fru Hatt! För även igår expertkommenterade vi vårt favoritprogram per sms. Tyvärr håller jag vår konversation för oss själva, för jag kan ju inte skriva om Vanliga människor utan att somliga går i taket. Min lott i livet är tydligen att skriva om mig själv och familjen och en del av mina vänner – för vi faller alltså inte under kategorin Vanliga människor. Anser somliga. Men det är nog sant. Jag tror att hur mycket Fru Hatt och jag än anstränger oss blir vi aldrig några Vanliga människor. För vanliga människor lever i sina små lådor och kommenterar HÖGST sina medmänniskor bakom ryggen. Det har jag lärt mig I Verkliga Livet – Fru Hatt likaså.

Tofflans liv i en bok?

                                                                                                                                                         Jag känner mig alltmer som en åskådare. Att jag var så trött i onsdags tror jag beror på att jag var ute I Verkliga Livet och gästspelade mellan klockan elva och klockan 16.30, inte bara på mina vitaminbrister. Det tar på krafterna att delta in ett socialt sammanhang när man vanligen enbart sitter och betraktar sociala sammanhang. Jag känner mig till och med som en åskådare på min blogg, ibland. Häromdan skrev jag här om Alltings elände. Ja, jag skriver ju rätt ofta om det. Kanske hade jag hoppats på att få nån kommentar på det, men det som startade höga diskussionsvågor på min blogg… var hur man rengör en köksfläkt. Eftersom jag redan hade rengjort min fläkt hade jag inte så stor nytta av alla god råd kring detta, men förhoppningsvis fick alla som kommenterade utbyte av detta. Själv betraktade jag förundrat diskussionen medan jag funderade ut nya sätt att ta livet av mig. Men innan dess ska jag nog försöka knyta ihop kapitlen i min bok. Och det är det jag håller på med just nu. Bidar min tid, planerar.

Det var gott att träffa Fästmön och barnen igår igen, men när vi hade hämtat och kommit hem med de två yngsta blev jag så trött, så trött att jag bara ville gå och lägga mig. MEN… eftersom jag inte var hemma kunde jag inte göra det – och det var bra! I stället sparkade jag igång leksaksdatorn och höll Elias sällskap i vardagsrummet medan han gjorde sin läxa. Dessutom blev jag förhörd på lågstadiets matteböcker. Och tro det eller ej, jag blev godkänd!

Anna sprang omkring och tvättade, städade och bäddade rent som det jehu hon är och jag kände mig riktigt lat. Fast jag erbjöd att hjälpa till flera gånger. Men jag vet hur det är. Man vill göra det mesta själv hemma hos sig. Lite nytta kunde jag i alla fall göra och det var att åka och köpa ris, för det skulle barnen ha till sitt kycklingkebabkött. Anna och jag åt korv med bröd. Vi blev inte mätta.

Nu är jag hemma hos mig en stund. Anna jobbar till 13.30 och ska hämtas då. Gissningsvis blir det nåt stopp på vägen för att inhandla middagsmat och fredagsmystillbehör innan vi hämtar Elias klockan 15. Taxi Tofflan ska också skjutsa Linn några ärenden efter detta. Sen måste jag försöka snåla på bensinen så den räcker några dar till. Det vore underbart skönt att bara få en bensinräkning den här månaden också (som det blev för decemberbensinen) och inte två, som jag brukar få. På tal om räkningar, måste jag sätta mig en stund med min ekonomi. Gissar att jag gråter resten av förmiddagen sen…

Read Full Post »

Grå dag igen

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉

Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.

Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???

En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »