Gräva ner sig eller rensa ogräs?

Ett grävsligt inlägg.

---

 

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Släpp fram dina mörka sidor – på jobbet

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag en intressant artikel i Dagens Nyheter. Artikeln handlar om boken The Upside of Your Dark Side (Fördelarna med din mörka sida). I boken hävdar författarna Todd Kashdan och Robert Biswas-Diener att man i stället för att trycka ner negativa sidor i jobbet ska visa upp hela sitt känsloregister – på ett lämpligt sätt, förstås.

För ungefär 30 år sen kom idén om att man bara ska vara positiv på jobbet. Alltså, genom att vara positiv och glad anställd får man också positiva kunder. Detta sätt att arbeta kallas emotional labor. Denna teori, som det faktiskt är, lutar sig mot fakta som säger att glada arbetare är mer sällan sjukskrivna, har högre löner, säger inte upp sig och, bäst av allt: attraherar de bästa kunderna. Det låter väl ganska logiskt, eller..?

Men författarna till denna nya bok vill förändra teorierna i emotional labor en hel del. De hävdar att det inte bara är de positiva känsloyttringarna som ska vara regler på jobbet. Eftersom det är ledningen och cheferna som bestämmer dessa regler blir de anställdas agerande ett spel. Man bryr sig inte heller om vad de anställda egentligen känner, tycker och tänker – de ska bara spela med i spelet och låtsas att allt är bra. Kashdan och Biswas-Diener hävdar att man trycker ner sina verkliga känslor och att detta i sin tur leder till emotionell utmattning.

[…] Att undertrycka till exempel skeptikerna eller de negativa känslorna på en arbetsplats kan i stället göda en kultur där man hugger varandra i ryggen, skvallrar och baktalar varandra vid kaffeautomaterna. […]

Författarna råder i stället cheferna att vara

känslomässigt viga.

Det handlar om att se på världen ur andra människors perspektiv, egentligen. Att vara ärlig, men att också lyhörd. Författarna skriver bland annat:

[…] Om en kund oroar sig för att hur han eller hon ska vara klädd på en jobbintervju så försöker inte en sådan chef bara muntra upp personen, utan hyser medlidande och visar förståelse för känslorna så länge som det behövs för att lösa problemet […]

Själv kan jag bara nicka och hålla med. Jag jobbade i många år inom en organisation där det inte var tillåtet att visa några andra känslor än positiva känslor. Det blev ganska svårt eftersom avdelningen där jag arbetade ofta hade kontakter med allmänhet som antingen hade behov av nåt de inte fått, var i trångmål på nåt sätt eller arga och upprörda för att de eller deras anhöriga inte fått den hjälp de hade behövt. Hur trovärdigt blir det i såna lägen att skratta och flamsa och bara vara positiv? Är inte medkänsla, empati och lyhördhet bättre i stundens allvar? DET är än mer logiskt! Tycker jag, dårå…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blogga, städa, jobba (I wish…), städa…

Ett renligt inlägg.

---

 

Damma böcker tillhör det i städningen som är mindre kul – särskilt när man har så många böcker som jag ju har…

Idag städar jag. Eller jag ska städa. Inte för att det är städdag rent generellt eller för att det är torsdag eller för att vädret är sisådär utan för att det behövs. Och för att jag ska bli av med energi som finns inuti och som bara skapar oro. Just för det senare finns inget bättre än städning för mig. Dels blir jag för med mesta av med de negativa känslorna – och sen får jag ju faktiskt ett rent hem också. Dessutom gör jag varken mig själv eller andra illa.

Men visst finns det saker med städningen som är mindre kul. Jag gillar till exempel inte ljudet från damm-sugaren – även om jag har en extremt tyst dammsugare. Inte är det särskilt roligt att damma alla mina böcker heller. Eller att skura toaletten… Just skurning kan bli extra jobbigt eftersom jag nu har börjat reagera på rengöringsmedel. Det vill säga, det sticker i luftvägarna och gör ont att andas.

I morse sov jag ända till kvart över sju. Igår sabbade jag nämligen Fästmöns goda intentioner om att promenera till och från jobbet. Därför fick jag inte skjutsa henne i morse utan hon skulle gå. Om det inte ösregnade. Det gjorde det inte. Det är bara mulet och faktiskt ganska kvavt. Jag tror i alla fall att jag får hämta henne efteråt. Då brukar de söta små fötterna var ganska trötta efter allt gående och spring på jobbet.

Pulled turkey från Tulip blir det till middag idag.

Vi ska leka lite helg idag, för i morgon är Anna ledig, men sen är det jobb lördag och söndag. Jag ska laga pulled turkey till middag och kanske blir det nåt glas Amarone till det. I morgon hade vi hoppats på att få gäster, men jag har inget hört angående ankomsttid och idag vill jag inte störa paret som firar bröllopsdag. Kanske har det kommit nåt emellan, typ livet. En tur in till stan blir det nog kanske ändå för oss. Jag har en kasse med böcker som ska lämnas in till försäljning på vettig second hand-affär. Och det valet är inte svårt – en viss bonusson jobbar ju på bokavdelningen på Myrornas affär inne i stan. Tyvärr hade affären översvämning i somras under ett av de stora regnen och bokavdelningen blev till stor del förstörd. Nu när affären kanske har öppnat igen tror jag att bokavdelningen behöver lite tillskott! Alternativt får jag vänta eller ta mig till den nyaste affären i Boländerna. Där har jag faktiskt aldrig varit…

Nåt som inte kan vänta längre är dammvippan och min dammsugare. Jag har både sökt jobb och bloggat, nu finns inga ursäkter längre. För även om städning är bra för mig är det ju… liiite trist. Först. Sen blir det bra.

Och under tiden jag går med dammsugaren ska jag tänka ut vad jag ska skriva om ett svårt ämne som orsakar mycket ilska och många upprörda känslor hos människor…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dålig dröm, dålig måndagskänsla

Ett påverkat inlägg.

Nej, jag har inte tid att sitta och skriva inlägg på vardagsmorgnarna, före jobbet. Men jag måste idag. Och skälet är att jag vill få ur mig det som gör ont så att den här dan bara kan bli bättre.

Inte tid.

Natten har varit sisådär. Svårt att somna eftersom det skreks (nej, ingen underdrift!) i huset. När jag sen väl somnade vaknade jag hundra gånger, mest för att jag var varm.

Och nu på morgonen drömde jag en dröm som fick mig att må skit. Jag fick i drömmen veta, av såväl kända som för mig okända människor, hur elak och fel jag är i olika sammanhang. Det sved att höra från just en del av dessa kända, personer som jag håller högt. Antagligen därför att jag känner att det är sant. Men jag vidhåller att man, om man anordnar nånting som man kallar ett evenemang för en viss avgränsad del eller verksamhet, bjuder in alla inblandade. Inte bara vissa utvalda som får tillträde till festen.

Bort nu med negativa känslor och in med positiva dito och arbetsglädje. Branden inuti för det jag gör får jag leva med att klara mig utan ett tag till. Och det kanske är bra att inte vara för känslosamt involverad i vissa sammanhang.

Livet är kort.

Read Full Post »

Strultid, tankar, fokus – och att bjussa på sig själv eller inte

En till viss del värdelös helg är till ända. Jag är nöjd med två saker jag har åstadkommit – den krukvårdande verksamheten och omflyttningen i bokhyllorna. Resten av tiden gick åt till att motverka negativa känslor. Jag är fortfarande störd, men för varje gång jag skriver ordet

störd 

minskar det negativa. Jag får försöka flytta över tankarna så att jag fokuserar på mig själv, för det är verkligen så att den enda jag kan lita på är mig själv. Jag tänker orden och får antydan till tårar i ögonen. Men tårarna ska strax motas bort och ögonen bli isblåkyliga – mina ögon kan verkligen anta just den färgen. Så är det. Jag ska inte bara flytta över fokus på mig själv, jag ska sluta vara omtänksam och bry mig också. Det straffar sig nämligen. Jag kan inte läsa andras tankar och önskningar och ingen ska kunna läsa mina önskningar. Kanske inte tankarna heller…

Det är bara sårande med människor som är punktvis omtänksamma, omtänksamma när de har tid och lust. Inte när nån är ledsen eller behöver omtanke. En sån människa vill jag inte bli. So it ends here. Right here.

Jag kom extra tidigt till jobbet idag, därför att jobbet är nåt som får mig att bli glad och må bra. Men tyvärr inleddes arbetsdagen med trekvarts datorstrul. Det är ännu inte löst. Jag skulle få vänta en kvart innan S kommer tillbaka för att ändra några inställningar. Dagens problem var försvunna program. Ja jag säger då det…

Detta var nära. Fast nu har jag ju platt skärm, så tangentbordet skulle liksom inte kunna åka in…

Klockan elva idag ska jag på ett möte där vi ska diskutera uppdrag under de kommande tre månaderna. Det ska bli spännande och roligt, även om jag känner mig orolig och nervös. För ingen arbetsplats kan väl vara bättre än den jag befinner mig på just nu? Eller?

Veckan i övrigt bjuder på provtagning och läkarbesök samt en lunch med IH och BH. Det är så roligt att nån hör av sig och vill träffa just mig.

Annars snurrar i mitt huvud tankar om att starta en hemlig blogg. Eller hemlig och hemlig, mest en blogg där jag kan skriva av mig och vara som en elefant i en glasbutik. Ett annat alternativ är att göra den här bloggen privat, det vill säga så att bara jag själv kan se den. Å ena sidan känns det dumt att stänga sånt som ändå har rönt en viss… ja, hur ska jag uttrycka det… framgång eller position känns förmätet att använda. Men å andra sidan, om jag bara vill skriva för mig själv… Jag har bjussat tillräckligt på mitt liv och mina tillkortakommanden här i livet, känner jag. Att skriva ytligt är inte min grej. Så det lutar åt privat. Jag tänker… Jag tänker alternativ som att göra bloggen privat en tid eller att göra alla personliga inlägg privata så bara jag kan läsa dem. Eller nåt… Det är så svårt. Jag för ju på sätt och vis dialoger med människor. Jag har sen starten haft som policy att svara på alla kommentarer som jag får och som jag publicerar. Jag publicerar inte längre alla och jag har blockerat somliga från att kommentera eftersom deras ord är som vassa nålar eller nedlåtande klappar på huvudet. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill verkligen att bloggen ska vara öppen för alla. Men jag pallar inte det. Jag fegar.

Read Full Post »