Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘möten’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snårigt inlägg.


 

Krukväxter

En djungel i mina köksfönster.

Å, vad jag är spänd inför måndagens övning! Det ser väldigt lovande ut alltihop och uppdraget är både spännande och välbetalt. Jag skulle verkligen behöva det efter dessa månader med nålpengar. Och jag behöver göra nåt vettigt om dagarna medan jag väntar på vad som händer med ett visst manus (det kan ta upp till tre månader…). Dessutom behöver jag ut ur hemmets djungel och träffa folk – varje dag. Höra till, socialprata, du vet. Det enda som känns jobbigt är resorna, eftersom de kommer att ta mycket av min fritid i anspråk. Samtidigt får jag försöka ägna restiden åt att läsa, skriva eller sova – för jag tänker inte köra bil.

Men jag är inte där än. Efter en första telefonintervju blir det en personlig intervju på måndag. Jag hade sån tur att I är ledig den dan och vi ska träffas efteråt på ett fik i närheten. Ett riktigt kanonbra fik, enligt I. Och eftersom jag slapp betala tåg- och t-banebiljetterna kan jag ju lägga en slant på en kopp kaffe med nåt till.

I morgon eftermiddag ska jag också träffa en kompis och fika, men det blir här hemma. A och jag ska stråla samman på Tokerian och sen går vi över till mig och dricker Lindvalls kaffe. INTE Arvid Nordquists magvärksframkallande! Jag känner hur jag redan i förväg mår gott av alla dessa möten. Hur jag liksom forcerar djungeln av ovilja och rädsla och tittar ut. Nyfiket.

Morgonens tidiga timmar idag har jag ägnat åt jobbsökeri och inläsning inför intervjun. Och så har jag kollat lite vad det kostar att pendla. Billigt är det inte och det är allt annat än pålitligt att åka tåg, men jag har inget val. Jag lär i vart fall ha råd att pendla om jag får en lön, trots att pendelkostnaden ligger på runt 3 000 kronor i månaden. En å andra sidan rätt skrämmande hög summa bara för att få åka och jobba… Meeeen… återigen: jag är inte där än.

Idag ska jag fortsätta min städning. Det blev lite si och så med den igår, eftersom större delen av dan gick åt till att ordna biljetter. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid hade jag nog skippat det. Tvättar gör jag också. Det är nån som har fyllt tvättkorgen IGEN. För att inte tala om soppåsarna… Jag måste gå till soprummet, men en tur ut i regnet lockar inte just nu. Men jag måste vidare till Tokerian för att kompletteringshandla till middagen idag – bröd till soppan eller potatisklyftor till kycklingburgaren??? Jag har inte bestämt mig än.

naken vid datorn

Hum hum, bilden är inte helt sann. Jag har kläder på mig, en högre stol och bruna sandaler på fötterna.

När jag ändå har suttit här vid datorn har jag också passat på att kolla lite bredbandsleverantörer och -priser. Det verkar som om de flesta som har svarat på veckans fråga i Tofflan undrar…. – se högerspalten! – har bredband från Telia eller Bredbandsbolaget. Det senare har ju jag också. Men Telia har bättre priser! Och att Bredbandsbolaget är dyrare, har längre URL:er och inte funkar med min webbläsare gör mig ju inte precis mer positivt inställd…………..

Men även det där med bredband är en djungel och jag ska kika vidare medan tvättmaskinen gör sitt. Sen blir det tvätthängning och rengöring av badrum och duschrum/toa.

Vad händer hos DIG idag??? Har du också en djungel hemma? Skriv några rader i en kommentar om du har lust att berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett längtande inlägg.


 

Solen genom träden

Våren slog ut idag.

Idag slog våren ut. Solen är varm, blommor och träd blommar – och människor är allergi-snuviga och ögon-kliiga. Jag hade en lunchdejt med en bokman, en person inom företaget där jobbar, en person jag aldrig tidigare mött i verkliga livet. Ibland behöver man mötas just där, i verkligheten, alltså.

Jag såg framför mig en timme med prat om sociala medier, webb och sånt som hör jobbet till. Men kanske mest böcker. Märkligt nog rörde vårt samtal över den asiatiska maten inte alls litteratur, mer än i förbigående (”jag jobbar på bibliotek”, ”idag är det bokbytardagen” etc). Det första Bokmannen fick göra, för övrigt, var att hjälpa mig loss från bänken där jag fastnat med min nyckelkedja/hundhalsband från Pride 2002…

Det är så häftigt att fortfarande, vid 52 års ålder, ha förmånen att träffa fascinerande människor. Jag njuter av dessa möten så otroligt mycket! De ger mig sån stark input och kraft att orka gå vidare. För som vanligt kan jag inte låta bli att fråga om deras liv. Och de berättar!

Ringbärare

En väldigt ny vigselring.

Bokmannen berättade utan omsvep om sin sjukdom. Men det var när pratade om sin E som han lyste upp. Alltså hela Bokmannen lyste, jag ljuger inte! Med E har två bonusbarn kommit. Jag nickade igenkännande så långt. Sen fick jag veta att E befinner sig i en världsdel i andra änden av vår glob – i väntan på uppe-hållstillstånd. Att föreställa sig hur det är att inte få träffa den man är ganska nygift med går liksom inte. Bokmannen längtar. Hans E längtar. Och barnen, som har fått en pappa.

I Sverige mal byråkratins kvarnar långsamt som alltid. Under tiden får Bokmannen inte träffa sin E. E får inte komma till Sverige och han kan inte åka till E:s land. De ringer ett begränsat antal timmar till varandra varje månad.

Jag fick se en bild på E. Så vacker i sin gröna klänning. Jag kan förstå Bokmannens längtan.

Vi ska träffas flera gånger. Ännu är mitt uppdrag här inte slutfört. Och nästa gång traskar jag först uppför backen, sen nerför och så tittar jag in på stadens bibliotek. Där sitter en Bokman med de plirigaste ögon jag nånsin har sett och längtar efter sin E.

Vill du veta mer om Bokmannen? Läs hans yrkesblogg! Eller hans filosoferande blogg!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om de senaste dagarnas toppar och dalar.


Torsdag morgon
och dags för resumén av min senaste veckas bra prylar (Nyckeln – som är en bra bok) och mindre bra prylar (Cykeln – som är ett fordon jag icke nyttjar frivilligt).  Det är faktiskt inte svårare än så här:

Nyckeln


Cykeln


Livet är kort.

Read Full Post »

Nehej du! Jag kunde inte få ner en endast bit mat till igår efter den förskräckliga förskräckligt stora portionen lunch! Så jag köpte med mig en mer normal portion från ett annat ställe hem till Fästmön som ju behövde middag. Medan hon åt höll jag henne sällskap med lite julpyssel.

Ja, jag ska ju inte fira nån jävla jul i år, helst, men jag hade jag inhandlat nya lampsladdar till mina mässingsstjärnor i söndags. Jag satte mig därför vid köksbordet för att montera dem. Eftersom stjärnorna har lite olika ålder – den ena är i min ålder, den andra typ fem år – fick jag arrangera sladdarna lite olika, med ståltråd och lite annat. Jag svor ve och förbannelse över ståltråden, som jag inte hittade i min röriga välfyllda verktygslåda. Till sist blev jag i alla fall klar och jag hade kommit ihåg att sätta i glödlampor innan jag tillslöt stjärnorna. Tänkte att det var bäst att prova. Och det var det! Bara den ena lyste! Efter ytterligare mickling med stjärnan som vägrade lysa och test med tre andra glödlampor insåg jag att det var fel på sladden jag inhandlad på Clas Ohlson (skittråkig webbplats hos Stormarknaden!). Jeansen slängdes på och jag åkte iväg för att byta den. Det tog sin lilla stund. Två (2) unga killar skulle prova sladden på olika sätt och vis, bara för att komma fram till samma slutsats som jag: den fungerade inte. En enda likadan sladd fanns kvar i butiken – och den tog jag. För säkerhets skull fick de testa den innan jag åkte hem… Tror du att lampan lyste? Nej! Men då provades en annan glödlampa – som fungerade. Min fråga är därför…

Är Clas Ohlson vår tids EPA..?

Stjärnorna ligger nu på gästsängen och väntar på upphängning till helgen. Helst skulle jag vilja ha den äldsta av dem i mitt sovrum, såsom jag hade när jag var barn. Men nu är jag vuxen och båda stjärnorna ska hänga i vardagsrummet.

Den översta stjärnan är cirka 50 år.


Jag är mycket nöjd
med mina nya, svarta stakar också. Dessa ska placeras i de två mindre fönstren i köket. På nära håll ser de rätt plastiga ut, men på långt håll ser de ut som värsta exklusiva smidesstakarna.

Dessa stakar ska flankera gigantstjärnan i köket.


Och så lite mer jul!
Igår kväll messade vännen Rippe och berättade att hon har gjort kålrotslådor, bland annat en till mig. Jag kan komma förbi Rippes jobb och hämta! Vilka snälla vänner jag har som ser till att jag inte behöver svälta ihjäl! Jag mejlade förresten till Lena Hjärtegod igår också och tackade för lördagens mat. Så här svarade hon bland annat:

[…] blev mäkta imponerad över ert kaloriintag. Jag hade aldrig trott att ni skulle få i er så mycket. Själva åt vi av soppan och kycklingenbenen + att F. åt 1 dessert […]

Idag började dagen mindre bra och roligt. En titt i lokalblaskan avslöjade att ytterligare en före detta kollega har gått bort, ytterligare en av De Snällas Gäng. Ja, det finns/fanns ett sånt också hos min förra arbetsgivare, men det var ett synnerligen exklusivt gäng och dess medlemmar är/var få. Nu är de ännu färre.

Dagen idag tillbringar jag högst upp i huset, hos bästa institutionen. Jag sitter i tre möten under dan, samtidigt som jag ska försöka åstadkomma lite hands on-arbete också. Och så har jag frågat S om vi ska luncha, det var 100 år sen sist! Eftersom jag går utan kryckor är det betydligt lättare att både traska ner till matsalen och att bära brickan själv… Igår kväll hade jag ganska ont i hälen, men betänk då att jag hade gått ovanligt mycket under gårdagen och vartenda steg utan kryckor. Idag är hälen mindre ond. Jag är tacksam för varje uns av smärtminskning jag kan få! Nu väntar jag bara på att få bli av med mina aliens, men det verkar dessvärre dröja…


Livet är kort. Alldeles för kort för en del.

Read Full Post »

Den här dagen har det varit möten precis hela tiden. Först när jag kom hem kunde jag gå på toaletten – då hade jag behövt gå sen tolvtiden… Men var lugn, ingen olycka skedde.

På förmiddagen hade jag en ganska lång dragning för prefekten på institution 2 om kommunikationsarbete rent allmänt och vad jag kan erbjuda. Han antecknade – och vet du, han skriver så fint! Han har en sån otroligt vacker handstil att jag blir grön av avund!

E och jag gick… nej, E gick och jag försökte gå normalt till nya lunchstället sen. Där var det packat med folk och en lång kö. Men vi stod ut. Lite svårt att just stå för mig, men från och med i morgon ska jag ju ha två kryckor att luta mig mot. Den pajiga hälen värkte och gjorde ont och jag kände mig inte riktigt med i skallen. Sus och brus, liksom. Passade på att vila blicken på en underskön hylla med många orangefina paket!

Många orangefina paket.


Det blev en trevlig lunchstund
även om E var väldigt trött. För tillfället är E ensam med två barn, mak*n är utomlands på tjänsteresa. Kvällen innan h*n skulle resa upptäcktes det att plånboken var borta… H*n hade tappat den på bussen och som tur var fanns den inlämnad! Men man kan ju undra lite varför Hittegodset, eller vad nu UL:s avdelning för detta heter, inte kontaktade ägaren  – legitimation etc fanns ju i plånboken. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det tappas så vaaansinnigt många plånböcker på bussen att det skulle bli otroooligt jobbigt för personalen att ringa ägarna. Det hade varit en helt annan sak om det var typ halsdukar, menar jag.

Tillbaka på jobbet igen var det dags för nästa möte. Lika viktigt och intressant som förmiddagens möte! Och hur det nu kom sig blev jag medbjuden på go-fika till min gamla avdelning. Där hade det festats rejält, noterade jag…

Glas, glas, glas…


Det visade sig
att jag råkade hamna i en avtackningsfika! En före detta kollega till mig har fått nytt jobb (ett jobb som även jag har sökt, men inte hört nånting från arbetsgivaren – as usual). Jag tror att det blir jättebra för ex-kollegan att få prova på nåt nytt! En fin knapp fick h*n av fru Chef2 också…

Synnerligen passande…


M bjöd på vinbärspaj
och äppelpaj och det serverades riktigt bryggkaffe. Ååå, så gott! Jag skrattade lite på vägen hem när jag hamnade bakom den här bilen med den passande bokstavskombinationen i registreringsnumret…

En PAJ-bil.


Men innan jag åkte hem
väntade jag på telefonsamtal från min läkarmottagning. Klockan 15.30 skulle nån ringa därifrån. Klockan 16 kom samtalet. Den här gången pratade vi mest häl och jag har fått en läkartid på måndag eftermiddag, för nu behöver jag nåt smärtstillande samt även kortisonsalva. Sköterskan förstod att jag hade fått eksem, en typisk stressreaktion. Jag har inte heller idag fått nåt besked och detta pratade vi också om en stund.

Jag hade precis kommit hem och tryckt på min fasta telefon när den ringde från skyddat nummer.

Jaha, då var det Stor Bokstav på provsvaret…

for det genast genom hjärnan.

Men det var det inte! Det var en synnerligen god vän som ringde för att ge mig lite goda råd, peppning och erbjuda diverse tjänster.

Jag har gjort förmiddagsmacka till i morgon. Den ätes efter jag har hållit i en one-to-one-kurs för en forskare om personlig hemsida. Men faktum är att jag är lite hungrig i skrivande stund. Dessvärre hinner jag nog inte äta nånting, för jag ska strax ge mig iväg och plocka upp vännen Mie från gymmet för vidare färd till hennes hem där en krycka väntar på mig.

Vilka snälla, snälla människor det finns!

Jag hoppas att Fästmön orkar telefonera en stund med mig när jag kommer hem! Det känns inte så kul att ha förlovningsdag på varsitt håll, men vi ska ju fira lite nästa vecka, efter hennes maratonjobbarhelg…


Livet är kort.

Read Full Post »

Uj uj uj… Det känns konstigt att sitta vid stora skrivbordet på jobbet igen. Men jag är mycket imponerad av mig själv, för jag kom ihåg lösenordet och kunde logga in på jobbdatorn – efter tre försök. Och då behövde jag inte titta på min fusklapp!

Kom ihåg lösenordet.


Förmiddagen ägnar jag åt att gå igenom mejl.
Först en snabbgenomgång och en bedömning av vad som måste prioriteras. Därefter genomläsning, vidaresändning, bokningar… Två viktiga möten är redan inbokade den här veckan.

Min S-favorit har varit här och grejat med min dator eftersom vissa filer och mappar har migrerats under sommaren. Känns så bra att få sånt fixat omedelbums – och utan att jag bad om det. S såg ett mejl från mig till alla på institutionen, tror jag, och insåg att jag är tillbaka. Passade på att ge S ytterligare ett jobb, nämligen att fixa min laptop så att jag kan börja använda den snarast.

Hade förstås svårt att somna igår, så det blev väl högst fyra timmars sömn. Lär vara helt slut i kväll. Men annars gick det bra att gå upp klockan 6.10 – typ fyra timmar tidigare än jag har stigit upp den senaste veckan… Jag borde nog ha ”tränat” och förberett mig för tidigare sänggång och tillhörande tidig uppgång, men jag ville njuta av kravlösheten under semesterns sista dagar.

De flesta verkar vara tillbaka här på institutionen idag. Det är kul att träffa alla igen. Jag har förstås mest bara vinkat till folk genom glasväggen, det är bara S jag har pratat med. Förmiddagens fikarast höll jag på rummet, vid datorn.

Det var ensamt i morse vid frukosten, ingen som inspirerade mig till roliga ämnen att blogga om. Jag får försöka komma på saker ändå att skriva om. Och jag kan ju börja med att skriva att jag högt skrek

Idiot! 

i bilen i morse på väg till jobbet. Jag skriker ganska ofta just det ordet i bilen, men i morse menade jag det verkligen. Man kan väl inte bli annat än urförbannad när en busschaufför, en yrkeschaufför, alltså, svänger ut rakt framför mig när jag kommer på huvudled. Hur är det med trafikkunskaperna, egentligen???

Såväl frukost som färd till jobbet avlöpte emellertid väl. Och jag kom ihåg att sätta på mig jobbuniformen som inte består av solkigt tjockis-svart linne och shorts alt. tunna mjukisbrax. Det klämmer lite här och var, kan jag meddela. Magen är som den är och som jag skrev igår i ett inlägg lär jag få vänta på hjälp… Under tiden tar jag en dag i taget, försöker se framåt och så ler jag. För det sa M på Arbetsförmedlingen åt mig att göra.

Du ska le. Le ofta!

sa M.

Det är ord jag har tagit fasta på. Och faktum är att det funkar att le! Inte nåt fånleende som mr UtanKänslaFörDetVerkligenRoliga utan ett som når upp till ögonen. För jag är glad att vara tillbaka i vardagen igen. Mycket!


Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.


Men en förrätt ska ju följas
av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.


Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln
i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)


*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »

Det blev inte så mycket sömn i natt. Jag hade svårt att somna, klockan hann bli närmare halv tolv. Sen vaknade jag typ varje timma fram till klockan sex när det var dags att skutta upp. Blödningarna har minskat något nu. Det är tur, för på onsdag avslutar jag meducin-kuren. Jag ska nog ringa min läkare redan den här veckan och boka in en tid för provtagning och samtal  om en månad. Särskilt hoppfull är jag inte att värdet ska stanna uppe på toppnivå. Jag har en egen lösning på problemet, men av nån anledning verkar inte sjukvården intresserad. Dessutom skulle det troligen innebära en vistelse på Sjukstugan i Backen. Och där sätter jag inte min fot så länge de anställer odjur.

Lingonen är skurken, anser jag. 


I kväll är det årsstämma
i bostadsrättsföreningen. Min ursprungliga tanke var att jag skulle gå dit, men frågan är om jag gör det. Jag har många skäl att inte göra det, nämligen. Frågan är om de väger tyngre än min eventuella röst. Dessutom får jag en känsla av att min röst blir ganska ensam och i dagsläget är jag inte i skick att utsätta mig för det.

Dagen idag omfattar ett antal möten och fortsatt utredning av vad som krånglar med mitt publiceringsverktyg. Jag försöker hitta vägar att jobba ändå, men allting tar så mycket längre tid när vissa saker fungerar i en webbläsare, andra inte. Det finns inte en webbläsare där allting funkar och just nu testar jag tre olika. För att krångla till det ytterligare kan inte IT ansluta till min dator och fjärrstyra den. Många suckar och många stön hörs idag från mitt rum.

Jag har i alla fall hunnit med att ha två män på rummet redan, två trevliga professorer som jag till allas vår glädje kunde hjälpa vidare. Alltid något!

Read Full Post »

En solig och varm dag är på gång! Träffade en morgonpigg individ till på jobbet och frågade om kontoren blir varma under soliga dagar.

Nä, snarare tvärtom…

blev svaret. Och jag som lämnade min tröja hemma och bara tog min tunna jacka.

När jag anlände till kontoret var två isoleringskillar där och fixade mellan väggarna. Våra väggar här är alldeles för tunna och man hör vartenda ord rumsgrannen säger när h*n pratar i telefonen eller har besök. Nu ska ljudnivån reduceras med ett visst antal decibel. Ska bli intressant att höra om det funkar!

Solskyddsgardinerna hade tydligen kommit upp i fredags efter att jag hade lämnat byggnaden. Jag vet inte om jag ska tro på dem. De har samma färg som de fula gardiner jag nödmonterade, men de är betydligt tunnare…

Duvblåa, skira solskyddsgardiner är INTE sniggt med limegröna gardiner. Och frågan är om de ens är effektiva…


Jag fick ju tyvärr inte tag i några krukväxter
till min fönsterbräda i fredags, så den gapar fortfarande tom. Men jag är nog lite försiktig också, jag vill inte köpa en massa som jag sen får ta hem för att jag inte får jobba kvar…

Tom fönsterbräda. Bilden visar ungefär halva, så här finns mycket plats.


Jag fick ju en anslagstavla
till kontoret häromdan. Än så så länge sitter det mest tråkiga lösa lappar där. Det roligaste jag har satt upp är vykortet på Picassotavlorna som jag köpte på Elias skola när vi var där på Öppet Hus. Får försöka hitta nåt kul att sätta upp – idéer mottages gärna!

Tråkig, eller hur?


En ny arbetsvecka har snart tagit sin början.
Idag har jag tack och lov inga möten! Med det menar jag att det är lite jobbigt med blödningarna som gör att jag måste till toa en gång i timman. Resten av veckan är smockfull av möten, på torsdag är jag till och med dubbelbokad. Måste smita ifrån introduktionen för nyanställda för att prata på ledningsgruppen om min kommunikationsplan.

Igår tog jag det bara lugnt hemma när FEM hade åkt. Blödningarna tar på krafterna och det går inte att göra några längre utflykter utan att ha koll på om det finns toa i närheten eller inte. Jag tog en premiärfika på ballen, men sen mulnade det på. Framåt kvällen blev det en efterlängtad dusch och hårtvätt. Middagen, rökta tunna kalkonskivor och mimosasallad, körsbärstomater, svarta oliver och ett ciabattabröd. Ett glas amarone, kvar sen lördagens middag, slank ner till. Ringde till Fästmön och pratade en stund innan jag läste ut en bok och glodde lite på TV.

Även en del kvällar den här veckan är intecknade, men det är ju privata evenemang. I kväll ska jag träffa Agneta och käka kinamat och kolla på barnbarn. I morgon kväll är det årsstämma i bostadsrättsföreningen, men den person som fick i uppdrag att skriva motioner för ett gäng har inte gjort det, så jag tror inte att jag går dit. Har ingen lust att träffa på några puckon heller, såna finns det en hel del av här runt omkring. Ingen nämnd, ingen glömd. I stället blir det nog biltvätt på tisdag kväll, så att jag bara kan dammsuga bilen inuti och torka av paneler och sånt på onsdag kväll. För på torsdag eftermiddag är det ju besiktning!!! Jag brukar vara så nervös att jag mår illa då…

En måndag har just börjat och jag ska kolla om jag kan redigera vår webb och vårt intranät idag eller inte… Vad ska du göra???

Read Full Post »

Older Posts »