Mer paket, återbesök och blott ett litet fynd

Ett inlägg i vilket nya paket figurerar, ett och annat återseende, men få fynd.

---

 

Helt slut efter en halv arbetsdag i stan.

Det är inte varje dag en Toffla är på stan. Idag har jag tillbringat nästan en halv arbetsdag där och jag är helt slut. Samtidigt var det förstås jätteroligt att få besök av vännen I och forska lite bland litteraturen i Uppsala. I var på jakt efter kurslitteratur. Själv hade jag två digra litteraturlistor som åkte fram och tillbaka, upp och ner på antikvariaten.

På Röda Rummet gjorde jag ett pocketfynd för 20 kronor. I hittade litteratur som måste hämtas från ett lager annorstädes. Det föll sig naturligt att gå och inta lunch under tiden. Naturligtvis gick vi till min vän Greken på Kafferummet Storken, för där fanns ätbart för oss båda två. Jag tog en vegetarisk filodegspaj, kaffe och en chokladboll med socker på. När det var dags för mig att betala dök plötsligt min vän Greken upp vid kassaapparaten och slog in… 50 kronor… Det må jag säga var bra rabatt, för det verkliga priset för mitt kalas skulle nog gå på mer än det dubbla!.. Han är så snäll, Ioannis!

En annan vän som är snäll är I, som kom med tåget idag för att hälsa på. Varje gång vi ses får jag ett paket av henne. Idag fick jag två. Nu behöver mina vänner verkligen inte ge mig varken rabatt eller paket. Men det är väldigt gulligt av vännerna att vilja pigga upp mig på det viset. I hade kollat in min inköpslista över böcker här på bloggen. De lila paketen innehöll böcker från den listan. Tack snälla!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter att ha tjattrat som två apor – ja, en av oss är ju i alla fall en riktig sån – med mat i munnen i nån timme rullade vi med stinna bukar mot Myrorna. Där hälsade vi på äldsta bonussonen för att kolla hur det stod till med hans fötter i födelsedagsskorna samt se hur den nyrenoverade bokavdelningen blev. Fötterna mådde bra – inget skav – men fötterna var varma; bokavdelningen var ljus och fräsch. Johan har nu fått ordning på det mesta där nere. Endast ett par banankartonger återstod att packa upp. Det är ett tungt jobb att jonglera med böcker och ställa dem iordning i hyllor, snurror och på bord. Men jädrar så bra det blev. Ordning och reda gör ju dessutom att man lätt hittar. För övrigt var alla böcker i väldigt bra skick, så jag ska komma tillbaka nån dag när jag har tråkigt och botanisera igen. Idag gjorde jag tyvärr inga fynd – men jag kom ju ändå hem med tre böcker totalt sett! Det gladde mig att man lyckats rädda världen från den stora översvämningen i början av hösten 2014 när affären tvingades stänga för renovering. Men sportattiraljer på bokavdelningen… nja… Sängkammarlitteratur, däremot…

Detta bildspel kräver JavaScript.

I fotade Uppsalas China Town, medan jag fotade I.

När kurslitteraturen hade hämtats och betalats tog vi några turer på ett par gallerior när vi ändå var i farten. I passade på att fota Uppsalas eget China Town. Då passade jag på att fota I.

På Resecentrum var det ingen kö hos UL, så jag passade på att reda ut krånglet med mitt busskort som visar bortitok-saldo. Jag fick nån förklaring som gick ut på att chaufförerna inte redovisar som de ska samt fallerande teknik. Det senare tror jag mest på, för på webbplatsen har det stått att det är tekniska problem

just nu

ända sen starten med de nya busskorten och fortfarande. Är inte det lite pinsamt, UL..?

Sen var det dags för I att kliva på tåget hem. Jag följde henne till perrongen och hasade sen till närmaste busshållplats. Min fot gjorde vid det laget fruktansvärt ont. Hälsporren dunkade synnerligen oskönt. Dessutom kände jag mig rejält trött efter dagens alla intryck. Det var nästan så att jag tog in på stans nyaste hotell…

Radisson Blu, Uppsalas nyaste hotell.

Men hemma är bäst! Och nu ska jag vila, läsa en stund och ladda för torsdagens andra höjdpunkt: Antikrundan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hela kostcirkeln och jag gör vad jag lovar mig

Onsdagen den 23 maj 2012 ska jag inte minnas som en av de bättre dagarna i mitt liv. Men det var otroligt skönt att få ordning på jobbdatorn. Tyvärr hinner jag inte ikapp i morgon heller, eftersom det är introduktion, ledningsgrupp och som avrundning på dagen, bilbesiktning. Min fredag är också intecknad av möten. Det första med prefekten på nya institutionen. Jag måste först och främst förklara varför jag inte har åstadkommit så mycket och det tar emot trots att jag har giltigt skäl (dvs fallerande teknik). Det är ju så att jag känner att jag verkligen behöver visa framfötterna, göra så bra som möjligt ifrån mig, så kanske… Men hoppet har minskat rejält den sista tiden – av andra orsaker. Därför ska jag sätta mig och skriva jobbansökningar i helgen. Hela fyra intressanta tjänster har jag hittat som jag tänker söka.

Jag gör i alla fall vad jag lovar mig själv. Jag var ap-trött efter jobbet, men åkte direkt och tvättade Clark Kent* i borstfri tvätt med högtryck. Putsade och polerade på honom och kollade lite här och lite där. Nu hoppas jag bara att den lille raringen friskförklaras i morgon eftermiddag. Men med tanke på allt som rasar runt omkring mig är mina förhoppningar inte stora här heller.

På tal om friskförklaring har jag i kväll tagit den sista tabletten av en viss sort. Nu ska jag försöka få en tid för provtagning och läkarbesök om ungefär en månad. Men inte heller när det gäller hälsan är jag så hoppfull. Däremot är jag väldigt glad och tacksam att jag åtminstone har fått känna mig pigg i ett par månader. Jag har aldrig haft så bra värde som just nu. Tyvärr är det inte bestående, troligen.

Det stod ingen mat på bordet när jag kom hem och jag hittade heller inget i skåp, kyl eller frys som lockade till gastronomiska vidlyftigheter vid spisen. Därför gav jag mig själv två såna här till förrätt:

 + 

Min förrätt.

Men en förrätt ska ju följas av en huvudrätt och en dessert. Det fick bli detta, fast lite mer än vad som syns på bilden av båda sorterna:

Jordnötter och kanelbullar blev huvudrätt och dessert.

Ja jag fick väl med ganska mycket av kostcirkeln i detta. Knaprar som bäst på desserten i skrivande stund, jordnötter. Det fanns ju lite kvar sen Fästmön var här sist. Det finns faktiskt lite wasabinötter kvar också, men dem vågade jag mig inte på – då hade jag väl blivit som en duracell-Jedward. Jag tror baske mig tvillingarna drar i sig några wasabinötter och får en sån kick i näsgångarna av detta att de sen kan hjula och hålla på som de gör på scenen. Och hjula vill jag ju inte göra just nu, det börjar ju dra sig mot läggdags och det är dags att varva ner. För resten vill jag aldrig hjula.

Glodde på gårdagskvällens avsnitt av Desperate Housewives som jag hade spelat in på DVD:n. Tänk, nu är det bara två ynka avsnitt kvar och sen är det slut. Serien slutar och det blir inga fler besök på Wisteria Lane. Trist, för den här TV-serien har jag följt sen starten 2004 och den är fantastiskt rolig och elak och bra – samtidigt som den är amerikansk, förstås.

Anna ringde och jag gjorde en paus. Vi har inte telefonerat sen i söndags, tror jag. Det är rekord. Finns inte så mycket att säga och inte så mycket tid att säga det på heller. Anna behöver vara mer med sina barn och då får det bli så. Inget jag tänker skriva mer om här.

Nu har jag jordnötter mellan precis varenda tand, för till skillnad från Alfred E Neuman (MAD) har jag inga autostrador i käften alls. Dags att tandtråda och borsta och tänka på refrängen! Lajlajlajlajlaaaaa, typ. (Jaa, jag är skittrött, det blev alldeles för lite sömn i natt och för mycket frustration den sista tiden.)

*Clark Kent = min rene lille bilman

Read Full Post »