Pippi behövs!

Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.

---

 

Pippi, ge mig styrka!

Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.

 

 

För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)

Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen PÅ Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.

Hej träd! Jag försöker se er.

 

Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.

Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.

I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…

När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.

Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.

Typisk matlåda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Plåster för själen, kläder för kroppen

Ett inlägg om dagens utflykt efter vilken Tofflan hemkom medförandes en påse med kläder.

---

 

Kläder och shopping är plåster på somligas själar, men det är INTE min grej. Ibland måste emellertid även jag ägna mig åt det. Vid vissa tillställningar passar det sig inte att komma i Beckers färgkarta. Nu brukar jag så gott som aldrig klä mig så färggrant. Tjockis-svart är den dominerande färgen i mina garderober, skåp och lådor. Men även om svart är den korrekta färgen för den tillställning jag eventuellt ska bevista, behöver en vara lite proper också. Det är svårt att se proper ut när en ser ut som jag. Nu har jag i alla fall lämpliga och fräscha kläder.

Kläder och shopping är kanske plåster på somligas själar, dock inte på min. (Den söta plåsterlådan finns att köpa på stället vi besökte idag.)

Det var sån tur att Fästmön var ledig idag och hade födelsedagspengar att spendera, så jag fick sällskap till Thuns. Jag gillar Thuns. Affären är liksom inte ens nåt av alternativen pest eller kolera – den är… förkylning, möjligen. Mest gillar jag Thuns därför att en kan handla alla sorters kläder där – från yttre till de innersta. Och åker en en vardag på dagtid, som vi gjorde idag, är där ingen trängsel heller. Personalen är otroligt hjälpsam, jag fick till exempel hjälp att hämta en storlek mindre av ett plagg. (Nu fick jag det sagt, att jag har blivit lite mindre, också.) Anna var inte tillgänglig vid tillfället, för hon provade på sitt håll.

Åter igen strålade solen från aprilhimlen. Det var fint med en utflykt ut på landet. Vi såg grönska och beskurna träd, blåsippor och rådjur. Eftersom det inte var nån trafik att tala om hann en med att registrera sånt. Jag tror att vi allt som allt var borta i sex timmar… Kom då ihåg att vi provade många plagg. Dessutom intog vi sen lunch (middag för mig) efter avklarad shopping. Det lilla kaféet i anslutning till affären serverade diverse små rätter förutom glass och sedvanligt fikabröd. Jag tog en klämma med kalkon och grönsaker. Det var så mycket grönsaker att jag nu kan sägas ha ätit årets ranson. Magen verkade ta emot dem väl, trots att det var en del gurkbitar och framför allt bönor… Jag hoppas att den inte protesterar senare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Min amaryllis är visst också jordgubbsröd! Men den fick varken följa med till Thuns eller var ute och cyklade.

Utflykten avslutades med ett besök på ICA Solen. Vi kan inte hålla oss därifrån! Jag köpte kalkonprinskorv till nedsatt pris, jordgubbar och glass. Nu tänker jag inte blanda korv med jordgubbar och glass, men det är bra att ha hemma när jag behöver äta nåt lite snabbt.

Hemma i New Village såg jag en liten tjej och hennes mamma på vinglig färd på den allra första tvåhjulingen, rosa till färgen. Jag mindes min första hoj, den var jordgubbsröd och jag lärde mig cykla på fotbollsplanen av gräs vid Tallbacken där vi hade vår sommarstuga. Stödhjul och hjälm fanns nog inte på den tiden. Men vilken gigantiskt plåster på själen det blev att en dag bara äntligen kunna cykla – utan att få plåster på sönderskrapade knän!..

Jag tog in min post, registrerade mina varor, betalade en räkning och packade upp det jag handlat. Lite nöjd är jag allt med dagens inköp av kläder för kroppen. Dessutom var faktiskt inte alla svarta, jag köpte bland annat en blå tischa… GÖR VÅGEN!

Några av dagens inköp. Notera den färgen på tischan – blå, inte svart!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två utställningar: Uppsala by night och Hela världen brinner!

Ett inlägg om två utställningar.

---

 

Jag finns ju inte på Fejan, men det gör de flesta andra. Därför hade jag fått reda på att vännen Pe skulle ha vernissage två gånger och utställning under mars månad av sina fina nattbilder av Uppsala. Igår tuffade Fästmön och jag iväg för att titta på Uppsala by night, som visades på Brantingstorg här i Uppsala.

Det var otroligt många människor som hittat till vernissagen, trots att gårdagens alltså var den andra. I dörren möttes vi av Pe:s fru som försåg oss med ett informationsblad över verken. Och jisses vilka bilder det är!!! Det roliga är att jag berömde Pe för ett tag sen på Instagram för just dessa bilder. Tänk att han ordnade utställningslokal några månader senare och ställde ut! Verken är i olika storlekar och en del i canvas. Några var smakfullt inramade med passande passepartout och ramar. Jag var mycket frestad att handla, men måste hålla lite tajt i plånkan framöver. Tror jag…

Nån bild av Pe:s fina foton lägger jag förstås inte ut här. I stället rekommenderar jag att du besöker hans utställning, som är öppen onsdagar och lördagar mars månad ut. Se bilden här ovan för öppettider!

Toffelomdömet för Pe:s utställning blir det högsta.

 

Redan nästa dag, idag söndag, var det utställningsdags igen. Vi tuffade in till stan och Upplandsmuseet för att kika på Hela världen brinner!. Jag var spänd och förväntansfull eftersom utställningen…

[…] tar avstamp i krigsdagböckerna […]

Och det var inte vilka krigsdagböcker som helst utan Astrid Lindgrens. Dagböckerna hade nämnts i den biografi över Astrid Lindgren som jag läste i februari. Hennes krigsdagböcker har också kommit ut i bokform, men dem har jag inte läst än.

Ingången till själva utställningen pryddes av ett citat och en uppförstorad bild från Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Intill fanns ett utrymme med en liten Astrid-figur vid ett skrivbord. I nästa rum hittade jag ett spännande, interaktivt ”bord” med texter och bilder om Astrid Lindgren. Fast de flesta av dessa hade jag redan sett och läst i biografin. Och that was it! I alla fall vad gäller Astrid Lindgren. Därefter innehöll utställningen rapporter från modern tid, flyktingars berättelser samt några bilder från Påskkravallerna i Gamla Uppsala som jag sett i samband med att Magnus Alkarp presenterade sin bok Fyra dagar i april.

Alltså jag blev grymt besviken. OK, det står AVSTAMP, men jag hade förväntat mig mer om Astrid Lindgren och hennes krigsdagböcker. Jag fattade väl fel…

Toffelomdömet blir lågt. Jag kände att det var tur att det var fritt inträde, så att säga…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Järvsö

Ett antikt inlägg.

---

 

Järvsö… Då finns det väl inte en käft som inte tänker på en viss Barbro, eller? Men faktum är att det inte fanns ett enda spår av henne i Antikrundan därifrån. Programmet sändes igår kväll och eftersom jag var upptagen då med att fira en 25-åring spelade jag in det på DVD-hårddisken. Jättekul att det trots detta gick att amatörvärdera via appen!

De här prylarna tyckte jag var häftigast i Järvsö:

• Det stora tennfatet, som en gång funnits på gården varifrån programmet sändes, värderas till nånstans mellan 100 och 1 000 kronor av experten. Det tyckte jag var för lite och värderade det till 1 500 kronor.
• Bordet grät Knut Knutson över och det var otroligt vackert. Knutte värderade det till 150 000 kronor, jag tyckte 200 000 kronor.
• Dockskåpsstolen var jättehäftig, men inte var den värd 1 300 kronor som jag ansåg. Expertisen värderade den till endast 150 kronor.
• Nån vändbänk hade jag aldrig sett förut. Den som var med i Järvsö värderades till mellan 50 000 och 60 000 kronor. Jag la mig för lågt, bara 45 000 kronor.
• Fickur finns det gott om i min släkt och jag tycker att de är fina. Det i Järvsö värderade både experten och jag till 20 000 kronor.
• Chaneldräkten med tillbehör värderade Expert-Anette till 40 000 kronor. Jag la mig högre, på 65 000 kronor.
• Silverskeden var otroligt fin. Den värderades till 75 000 kronor av experten, medan jag tyckte att den var värd 85 000 kronor.
• Trähinken kom i sällskap med en liten tjej. Jag värderade den till 15 000 kronor, experten till 20 000 kronor.
• Den renoverade tavlan värderade både experten och jag till cirka 80 000 kronor.

Nästa vecka visar Antikrundan fina saker i Varberg. Kanske är de lättare att värdera än Järvsösakerna. Nåja, jag fick i alla fall diplom som antikkunnig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Värme och en go gubbe

Ett varmt inlägg.

---

 

Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.

Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!

Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.

Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…

Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.

Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagskväll: Varde ljus och klappat!

Ett inlägg om vissa förberedelser inför kommande högtid.

---

 

Jaha. Du sitter väl framför TV:n och glor på nåt underhållningsprogram. Ha! Det gör inte jag. Här har varit full fart sen jag kom hem. Jag gör inte som andra här i huset – spikar och tvättar sent om kvällarna och nätterna. Det som ska göras görs nu, inte sen. Magen har inte fått nåt i sig sen halv tolv, så när dessa rader är färdigskrivna blir det Toffliansk fredagsmiddag, det vill säga ostbågar och öl.

Först sökte jag ett par jobb. Sen pep jag ut i förrådet och hämtade in alla stakar och stjärnor jag tänker sätta upp NÄSTA helg när det är första advent. Här sätts inget upp i förväg, alltså, men det testas. Alla prylar las på gästsängen och så drog jag fram en förlängningssladd och började prova. Alltid lyste – utom den blåa staken till sovrummet. Men här finns resurser! Och tålamod. En av de små lamporna var förstås trasig och då lyser inte nån av de andra. Bara att sätta sig ner och skruva ur och i och tända och släcka med knappen. Till sist varde det ljus även i sovrumsstaken. De enda stakar jag inte testade var de två som ska ha stearinljus. Ljus är emellertid inköpta.

Tofflisk provningsanstalt.

Inspirerad fortsatte jag med nästa julevangelium: att slå in julklappar. Men nä. Jag skrev inga rim. I år har jag sannerligen varit ute i god tid. Hela sju klappar slog jag in. De flesta är till mamma och jag måste fixa sånt lite då och då och helst innan mamma kommer hit.

Sju vackra (?!) klappar på ett bord…

Och medan Det Lilla Undret av Effektivitet, det vill säga jag, ändå var igång provade jag förstås ljusslingan där den låg i en påse. För gissa bara hur förbajsad jag skulle bli om jag krånglat med den sex meter långa boaormen av fejkbarr och sen skiten inte funkar… Nu fungerade den och jag hoppas att det håller i sig till i morgon när jag ska sno den runt balleräcket*.

Det lyser i påsen bland fejkbarren.

Men nu är jag väl värd en bira och ostbågar, va???

Jag är så, nöjd nöjd, jag är… nöjd… 

*balleräcke = balkongräcke

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Il Forno Italiano: Ett misstag förstörde allt

Ett matigt inlägg.

---

 

Idag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?

Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de inte kunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.

Gamberi al lardo.

Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.

Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt inte värd.

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.

Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.

Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.

En dubbel espresso.

Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.

Mousse alla casalinga.

Uppenbarligen hade jag missat att vi hade exakt två timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.

Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.

Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddag i Gamlis med ”gammal ” svensk vän och ny afrikansk

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bittrare än döden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var inte särskilt länge sen jag upptäckte systrarna och författarparet Camilla Grebe och Åsa Träff. Efterhand som jag har hittat deras böcker på second hand och loppisar om psykologerna Siri och Aina har jag köpt böckerna – och läst dem i lite fel ordning. Det funkar, men är kanske inte det bästa eftersom det, förutom de fall som skildras, handlar om Siris och Ainas egna liv också. Nu sist hittade jag Bittrare än döden hos Bok-Anna i Hamnen och den boken har jag just läst. Det är den andra boken i serien och den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman år 2010.

Boken inleds med en brutal scen där en mamma sparkas ihjäl. Under bordet sitter femåriga dottern Tilde och bevittnar det hela. Sen hoppar vi vidare och hamnar på mottagningen hos Siri och Aina. De har fått en ny samtalsgrupp som består av kvinnor som har blivit misshandlade. Naturligtvis hänger den brutala dödsmisshandeln i boken samman med gruppen och mot slutet av boken jagar Siri och en av kvinnorna mördaren.

Man kan tro att detta är en vanlig deckare som fokuserar på mäns misshandel av kvinnor. Så enkel är emellertid inte handlingen i den här boken. Jag kan ana slutet, men blir ändå lite överraskad. Allt är inte som en tror, nämligen.

Boken är spännande rakt igenom, men stundtals kan jag bli störd av att framför allt Siris privatliv skildras så ingående. Vi läsare får däremot inte veta så mycket om Aina. Men det som är mest störande är att man så tydligt märker att det är två författare. Detta vet jag emellertid är nåt som märks mindre i de senare böckerna. Och utvecklingsbara författare gillar jag!

Toffelomdömet blir högt. Det är spännande och engagerande och det är två viktiga ingredienser i en deckare.

Den här böckerna har jag också läst i samma serie:

Någon sorts frid (del ett)

Mannen utan hjärta (del tre)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mat och prat och god vänskap

Ett inlägg om livets goda.

---

 

Åska på väderappen. Blixten var till och med rörlig på skärmen.

Det var en rätt trist torsdag. Jag sov lite för lite i natt, fast det var av trevliga anledningar mest. Men den här dan var bara så grå när jag vaknade… Väderappen talade om för mig att vi hade ett hejdundrande åskväder nånstans mitt på dan. Det hade vi INTE. Det mullrade lite yttepytte, så jag drog ur alla kablar och stängde ner maskineriet innan jag gick på lunch – fem steg utanför min ytterdörr.

En av de goda grannarna, Lucille, ringde på förmiddagen och bjöd över mig på borsjtj. Fy te rackarns så gott! Min mamma gjorde ljuvlig borsjtj när jag var ung, men lilla mamma lagar ju ingen mat längre. Att få sätta sig vid ett bord och äta hemlagad mat är därför nånting jag uppskattar otroligt mycket idag. Och då pratar jag inte om min egen mat, förstås. Den är ju mera som nåt nödvändigt ont. För gott är det sällan…

Lucilles borsjtj med kokt ägg och gräddfil.

Under två timmar pratade vi om ”allt”. Däremellan åt vi Lucilles underbara borsjtj och drack kaffe ur hennes mammas vackra koppar. Jag fick höra en del av historien bakom porslinet. Såna minnen ska man spara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Goda nyheter fick jag också mig till livs – F har fått jobb hos den bästa arbetsgivaren jag nånsin har haft! Det glädjer mig enormt mitt i mitt eget jobbsökeri.

Vår lunch avslutades nånstans mitt på eftermiddagen. Vi for då till CityGross där Lucille köpte en massa ”huvuden” och firrar av olika slag och jag köpte lax och saltgurka till bra pris.

Lucille väger ett av sina ”huvuden”.

Så har den här dan gått. Den blev en av månadens bättre, en dag när rastlösheten höll sig på avstånd, när jag träffade människor, pratade och socialiserade. Det är fint att ha god vänskap på nära håll när den inte blir för påträngande. Det har aldrig Lucilles och min varit. Men vi har alltid väldigt roligt när vi ses, trots att vi pratar om allvarliga ting.

Det blir en lättare middag för min del i kväll, kycklingchorizo med bröd. Recensionsboken pockar på min uppmärksamhet och jag ska ge den ett par timmar innan jag belönar mig med Cucumber och Banana klockan 22 på SvT1. I morgon kanske jag ska städa, bädda rent, tvätta… Men just nu njuter jag av den goda maten, pratet och vänskapen jag fick ta del av idag. Tack för detta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »