Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘det svarta’

Ett varmt inlägg.


 

Pepparkaksbebis

Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.

Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!

Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.

Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…

Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.

Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här (lör)dagen har jag väntat på, för den är Ewa Frölings på Slottet! Ewa Fröling är nämligen den stjärna på Slottet som jag har varit mest nyfiken på. Jag minns hennes utmärkta prestation i Fanny och Alexander, men vad har hon gjort mer?

Stjärnorna på slottet

Ewa Frölings dag inbegrep ingen cykeltur men… vattenlekallvar… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Det är väldigt många
som har sökt på

Ewa Fröling alkohol

och hamnat på min blogg. Jaha. Jag har inte skrivit nånting om varför Ewa Fröling inte dricker alkohol. Däremot ska jag nu skriva lite kort om Ewa Frölings dag.

Ewa Fröling tog de fyra andra stjärnorna samt oss tittare med till sitt barndomsland. Frukosten intogs vid sjön där hon berättade om sin barndom där hon var lite av en Pippi. Dagens första övning skedde i vatten under fniss och glam. Stjärnorna var iförda simshorts och t-shirtar (männen) respektive särkar (kvinnorna). Priset blev… var sin daggmask.

Lunchen, som bestod av nyfångad firre, tillbringades också vid sjön. Ewa Fröling berättade om hur det var att jobba med Ingmar Bergman och Colin Nutley. Och sen kom det svarta. Kollapsen. Vistelsen på

klinik.

Vändningen med den finska sköterskan och tavlan lämnade inte nån oberörd.

Till middagen, som också den gavs utomhus, kom alla stjärnor med blommor i håren – utom Robert Gustafsson, för han har inte mycket hår på huvudet. Teater- och filmminnena fortsatte, bland annat om Margaretha Krook. Och så bjöds vi på en livfull beskrivning av det allra senaste jobbet som fotomodell i Italien. Kvällen avslutades inomhus med kaffe och utdelning av märket Silversälen på en märkessköld.

För modet att berätta om det svåra och samtidigt vara så enormt rolig – och svära som en borstbindare – får Ewa Fröling och hennes dag högsta Toffel-betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Eh nej…
Hon får dubbelt högsta Toffel- betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Kvar är nu Robert Gustafsson
och honom är jag minst nyfiken på. Jag tycker mest att han är jobbig och duracellkaninig.

Läs vad jag har skrivit om Claes Malmbergs dag, Philip Zandéns dag och Lill-Babs dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ska säga som det är: Nää, jag orkar inte med folk! Framför allt orkar jag inte med folk som kommer med oombedda råd, särskilt när det gäller sånt de tycker att jag ska göra eller testa – som jag redan gjorde eller testade för två, tre år sen. Jag orkar inte få ingnuggat i huvet att jag är dum i det. För det är ju känslan jag får. Att jag är dum. Dum och elak och otrevlig. Och jag orkar inte ta mer jävla hänsyn till folk än vad jag redan gör. Att stå med mössan i handen och huka för överheten ger mig ont i ryggen – och självkänslan.

Den som inte har förstått vilket desperat läge jag befinner mig tror säkert att den är snäll som kommer med råd. Ja, det klart att man kan kosta på sig att vara snäll när man själv har sitt på det torra. Men det är inte råd jag behöver, det är ett jobb. Så att jag kan försörja mig. Så att jag kan bo nånstans. Oron gnaver hela tiden och jag laddar inför telefonsamtalet med SKTF:s a-kassa i morgon. Ett samtal som kanske försätter mig i en, om möjligt, ännu mer utsatt position ifall det är så att de kräver pengar tillbaka.

Och du som tror att du känner mig bara för att du har läst några av mina blogginlägg, du gör verkligen inte det. Jag har bloggat om min situation sen maj 2009 och hade du orkat läsa allt så kanske, kanske du kunde förstå en itsybitsy del. Men jag kan inte begära det av nån och framför allt bloggar jag inte för andra utan för mig själv. Nej, det är bara du som har träffat mig i verkliga livet, som vet vem jag verkligen är, som känner mig. Bloggen är en roll. En roll där jag häver ur mig allt det svarta som annars skulle fastna inuti och förgifta mig själv och min familj.

Den som verkligen vill hjälpa mig gör det med handling, inte med ord. Det kan vara L, som pratade med min chef. Det kan vara R, som har gett mig bensinpengar en gång, det kan vara LE, som gav mig en påse bröd, det kan vara den som ger mig en kram och en axel att gråta mot. Det kan vara Fästmön, som är den enda som förstår mig och som känner mig och som har erbjudit mig sin kärlek och sitt hem, tro inte annat! Ett hem som redan är knökfullt med barn.

Så ursäkta mig och jag är lite jävla otrevlig just nu. Dum och elak är jag ju alltid, det kan jag inte göra nåt åt.

Mamma kom igår och ska stanna i över tre veckor. Jag älskar min mamma, men det är inte alltid lätt att kampera ihop. Jag, som är så jävla otrevlig, och mamma som är sjuk, handikappad, gammal och lite vimsig. Men det får gå. Inte låter jag mamma sitta ensam 30 mil bort över alla storhelgerna. DET hade VERKLIGEN varit… otrevligt.

Just nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen, men jag försöker bita ihop och inte visa mamma hur jag mår. Hon vet det ändå. Det är tillräckligt jobbigt för henne att veta att hennes snart 50-åriga dotter har varit långtidsarbetslös. Skämmigt är det också inför släkt och vänner.

Lite jävla snäll tycks jag emellertid ha varit, för det har landat två paket i min postbox. Det ena är från Tomten i Metropolen Byhålan och jättestort, det andra från släkten i England och ganska litet och hårt. Tänk, Tomten i Metropolen Byhålan och i England kanske inte vet hur jävla otrevlig jag är…


Klappar som har landat i den otrevligas postbox.

                                                                                                                                                                   Nu ska jag fixa lite adventsfika till mamma och medan tårarna droppar i diskhon kanske de tillfälligt har droppat klart när jag ska servera. Det är bara inuti som jag inte kan sluta gråta. Inte nånsin.

Read Full Post »