Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förväntansfull’

Ett inlägg om två utställningar.


 

Uppsala by night Peter Bohlins utställningJag finns ju inte på Fejan, men det gör de flesta andra. Därför hade jag fått reda på att vännen Pe skulle ha vernissage två gånger och utställning under mars månad av sina fina nattbilder av Uppsala. Igår tuffade Fästmön och jag iväg för att titta på Uppsala by night, som visades på Brantingstorg här i Uppsala.

Det var otroligt många människor som hittat till vernissagen, trots att gårdagens alltså var den andra. I dörren möttes vi av Pe:s fru som försåg oss med ett informationsblad över verken. Och jisses vilka bilder det är!!! Det roliga är att jag berömde Pe för ett tag sen på Instagram för just dessa bilder. Tänk att han ordnade utställningslokal några månader senare och ställde ut! Verken är i olika storlekar och en del i canvas. Några var smakfullt inramade med passande passepartout och ramar. Jag var mycket frestad att handla, men måste hålla lite tajt i plånkan framöver. Tror jag…

Nån bild av Pe:s fina foton lägger jag förstås inte ut här. I stället rekommenderar jag att du besöker hans utställning, som är öppen onsdagar och lördagar mars månad ut. Se bilden här ovan för öppettider!

Toffelomdömet för Pe:s utställning blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Astrid Lindgren krigsdagböckerRedan nästa dag, idag söndag, 
var det utställningsdags igen. Vi tuffade in till stan och Upplandsmuseet för att kika på Hela världen brinner!. Jag var spänd och förväntansfull eftersom utställningen…

[…] tar avstamp i krigsdagböckerna […]

Och det var inte vilka krigsdagböcker som helst utan Astrid Lindgrens. Dagböckerna hade nämnts i den biografi över Astrid Lindgren som jag läste i februari. Hennes krigsdagböcker har också kommit ut i bokform, men dem har jag inte läst än.

Ingången till själva utställningen pryddes av ett citat och en uppförstorad bild från Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Intill fanns ett utrymme med en liten Astrid-figur vid ett skrivbord. I nästa rum hittade jag ett spännande, interaktivt ”bord” med texter och bilder om Astrid Lindgren. Fast de flesta av dessa hade jag redan sett och läst i biografin. Och that was it! I alla fall vad gäller Astrid Lindgren. Därefter innehöll utställningen rapporter från modern tid, flyktingars berättelser samt några bilder från Påskkravallerna i Gamla Uppsala som jag sett i samband med att Magnus Alkarp presenterade sin bok Fyra dagar i april.

Alltså jag blev grymt besviken. OK, det står AVSTAMP, men jag hade förväntat mig mer om Astrid Lindgren och hennes krigsdagböcker. Jag fattade väl fel…

Toffelomdömet blir lågt. Jag kände att det var tur att det var fritt inträde, så att säga…

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett matigt inlägg.


 

Chokladmuffin

Jag inledde helgens frossa med en chokladmuffin tillsammans med mina arbetskamrater.

Fredag… Trött… Och jag hade lovat Fästmön att hon bara skulle få slappa den här helgen. Samtidigt behövde jag slappa en del själv. Det har inte varit världens roligaste vecka jobbmässigt. Men jag säger det igen: goda arbetskamrater är fantastiskt att ha! Vi tog en go-fika på eftermiddagen innan vi for åt olika håll. Jag for till en mötesplats och hämtade upp Anna från bussen. Hemma i New Village slängde vi in våra väskor. Därefter åkte promenadskorna (!) på och vi traskade bort till Food Court Gamla Uppsala, tidigare Maestro och allt vad den har hetat. En gång hette den till exempel OK och var bensinmack. Hur som helst, den nya menyn hade levererats och jag var sugen och förväntansfull!

Planen var att äta och dricka mycket och länge. Det var vi värda. Egentligen gillar jag inte att matbelöna mig och andra, men nu behövde vi bara få njuta. Och prata. Dessutom var det inte fel med ett par kvällspromenader (två blev det, vi skulle ju hem sen också…). Anna har snart gått ner 15 kilo och jag har gått ner nio (har inte vägt mig nyligen, det kan vara mer). Jag kör ingen diet utan äter inte sötsaker annat än på helgen (fredag, lördag och söndag). Anna kör LCHF, som dessutom är toppen för hennes diabetes. Hon har blivit så smal och fin och har fått ett blodsocker som för det mesta ligger väldigt jämnt. På fredagskvällen kanske det hamnade lite högt, dock…

Vi inledde med en förrätt bestående av vitlöksbröd med ljuvlig aioli och svarta oliver. Till det tog vi ett glas bubbligt vitt. Kycklingspett med färska grönsaker och stora pommes frites samt tzatziki och béarnaisesås blev min huvudrätt. Anna tog detsamma, men hade annat kött på sitt spett. Vi bad att huvudrätten inte skulle serveras så tätt inpå förrätten och trots en ivrig kock lyckades serveringspersonalen hejda framfarten. Till maten drack vi en ganska enkel kalifornisk zinfandel. Var sin kopp kaffe avslutade måltiden. Notera: ingen dessert! Notan landade på cirka 850 spänn och det var ett rimligt pris. Maten var god och vällagad, servicen fin och besticken kom från Vega. De är vackra och till och med sensuella, i mina ögon!

Här är några bilder på vår mat:

Detta bildspel kräver JavaScript.



Idag väntar nya kulinariska och andra äventyr. En god lördag önskar jag DIG!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Oerhört spänd sparkade jag igång SvT1 klockan 21 i kväll för att se premiäravsnittet av Springfloden. Serien, som omfattar tio delar, klassas av SvT på deras numera rätt dåliga webb (urusel källa till information), som en dramathriller. Den är baserad på Rolf och Cilla Börjlinds bok med samma titel. Jag tyckte att boken var en bladvändare och jag var väldigt förväntansfull inför serien.

Springfloden

Kjell Bergqvist som Tom Stilton och Julia Ragnarsson som Olivia Rönning i Springfloden. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Såväl bok som TV-serie pendlar mellan olika tider. 
I nutid får Olivia, som går på Polishögskolan, i uppgift att göra ett elevarbete på ett cold case. Det visar sig att hennes pappa jobbade med fallet. Men även Tom Stilton. Märkligt nog finns det ingen som vet var Tom Stilton är – mer än vi tittare. Tom Stilton har blivit uteliggare. Han och hans hemlösa kompisar blir attackerade av två maskerade killar. Killarna misshandlar en av de hemlösa svårt, filmar det hela och sprider på nätet. Och sen plötsligt vaknar en gubbe på en strand i ett spansktalande land.

Ja ärligt talat… TV-serien börjar lika rörigt som boken. Men boken är en bladvändare och TV-serien blir mest obegriplig, i alla fall efter det första, 45 minuter korta avsnittet. De korta avsnitten gör att SvT kan dra ut på serien i tio hela avsnitt. Alldeles för många, enligt min mening.

Skådespelarinsatserna var bra och serien känns realistisk. Jag hoppas att detta röriga försvinner med kommande avsnitt. Det blev en ganska medioker start för Springfloden, enligt min mening.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha det gott.


 

Fredagsgött

Fredagsgött i Toffelboningen med två böcker, tänt ljus, popcorn och en öl. Vid pilen en tennisboll. Nej, jag är inte sportig alls – jag använder den när jag gör övningar med mina onda fötter.

Jag läser två böcker parallellt just nu. Det är nåt nytt jag har börjat med och det funkar hur bra som helst. Att läsa böcker parallellt funkar inte bara bra, det är en delvis ny och spännande upplevelse att läsa på det här sättet. För tillfället är det en deckare och en bok om att vara glad jag inmundigar. Titlarna kan tyckas motsägelsefulla men… Deckaren fick jag av vännen Agneta i december förra året, glad-boken hittade ner i min postbox från Fästmön nu i oktober. Glad-boken går inte att läsa för mycket i åt gången. Den kräver nämligen lite gympa för hjärncellen jag har att ta in, bearbeta, förstå/tolka etc. Jag läser med blyertspenna i handen. Stryker under sånt jag tycker är viktigt, sånt jag känner igen. Men jag läser kritiskt också och jag köper inte allt som står i boken.

En sak jag har svårt att läsa om är semester och helger. Hur en del bara är glada och förväntansfulla inför dem. För en sån som jag, som har varit arbetslös länge periodvis, är det inte nån skillnad mellan vardag och helg – och det är nåt jag har saknat! Därför gläds jag åt det nu. Men jag gläds åt både vardagen och helgen: jag tycker att det är roligt och häftigt att ha ett jobb att åka till. Och när fredagen kommer är jag trött. Skönt trött – jag har ju jobbat fem hela vardagar. Men semester… utlandssemester… det har jag inte var på sen 1996 – om en inte räknar en kort tur till Danmark 1997 respektive Åland nån gång 1998, tror jag. Nu känner jag att jag verkligen längtar efter det och skulle vilja åka nånstans. Och drömma är ju gratis. Så länge jag har det som jag har det med jobb kan jag inte ta nån semester.

Björken utanför i höstskrud

Björken utanför mitt arbetsrum här hemma står i höstskrud och var inte inlindad i dimma i morse när jag tog bilden.

Lördagsmorgnar och söndagsmorgnar brukar jag unna mig att ligga kvar i sängen med en bok i händerna och kaffe på nattduksbordet. Jag vaknade tidigt i morse, vid sjutiden, av att nån i huset tycktes skrapa färg. Det var dimmigt ute. Jag frös och insåg att jag nog skulle behöva investera i ett nytt täcke. Sen lyckades jag slumra nån timme och när jag vaknade, efter att ha drömt att jag la min mobil på en het platta på spisen, hade solen tittat fram. Det var bra, det, för då kände jag att det var dags att skutta upp och göra mina räkningar. Den här månaden fick jag flera tusenlappar över, trots att jag bara fick lön för fem dar och a-kassa för tretton dar. Jag gör inte av med så mycket pengar heller, utan det mesta går till mat – frukost och lunch. Middag blir ett par rostade mackor eller en skål med turkisk yoghurt med akaciahonung och valnötter. Därför ska jag försöka lägga undan lite pengar, för jag vet att det kommer tuffa tider igen snart. Jag skulle önska att jag finge vara lite glad och spara till en semester, men framför allt vill jag betala tillbaka lite till vissa människor. Det känns extra roligt att få bjuda en vän på middag på söndag. Ingen fin restaurang eller så, men att jag för en gångs skull för bjuda.

Idag bär det av ut till Himlen för att besöka en konvalescent. Innan dess ska jag trycka i mig lite frukost, ta ett varv med dammsugaren och en dusch. Det är märkligt så skitigt det blir här hemma trots att ingen är här om dagarna längre.

Vad händer hos DIG i helgen??? Du får gärna berätta i en kommentar. Än finns det bloggutrymme kvar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

A royal affairEn andra chans var det inte bara vissa artister som fick igår. Vi gav även en film en andra chans. Fästmön fick för ett tag sen en DVD-film. Den har legat hemma hos mig i nån månad eller så utan att ha blivit sedd. Igår kväll visade SvT1 A royal affair och då passade vi på att se den.

Filmen handlar om den unga brittiska prinsessan Caroline Mathilde som reser till Danmark för att gifta sig med kung Kristian VII och bli drottning. Den unga kvinnan är förväntansfull, för hon har uppfattat att han är kulturellt intresserad. I själva verket visar det sig att kungen är mer eller mindre galen. En prins föds och kungen skaffar sig en livläkare. Läkaren blir i själva verket den som styr landet, vilket inte ses på med blida ögon av alla. Men när läkaren och drottningen blir förälskade och inleder en affär kan det ju bara sluta i katastrof, eller?

Det här är en riktigt bra historisk film – ja, den är baserad på verkliga händelser. Skådespelarna är fenomenalt duktiga och då menar jag inte enbart Mads Mikkelsen, som spelar läkaren. Även Alicia Vikander som drottningen och Mikkel Følsgaard som kungen gör riktigt bra rollprestationer.

Toffelomdömet för detta drama blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Grantchester Polisen och Prällen

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Efter att avsnittet inletts 
med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »