Posted in Böcker, Krämpor, Personligt, TV, Vänner, tagged a-kassa, alla är välkomna, Anna Nilsson Spets, ägg, äldre, ålderspension, bil, blandning, buss, bygga, bygga den med öl, cyberspace, deckare, dricka, dricka vin, En hemlig plats, få ont, fågel, för dyrt, förstörd, förväg, fet fisk, finlira, fortare, fråga, gammalt, gå fetbort, gnällig, gräsmatta, grillpanna, gurka, hantverkarbilar, Hållplats Sverige, höger sida, hjul, hylla, innehåll, inte tid, intressanta tjänster, jobba statligt, jobbsökeri, kött, klampa in med skorna på och skita ner, klara sig, klucka, konstruktivt, kostråd, krånglig, kycklingkorv med bröd, ladda, lax, länk, läsa, lättare, leva på next to nothing, litteratur, livsmedel, mage, makrill, mål, månader, möblering, mineralvatten, När livet vänder, neverending story, nytt, offentligt rum, ojande efteråt, ost, paprika, parkera, parkering, pensionsbesked, Personligt, port, privat, protein, räksallad, råd, renodla, renovera, reservdel, riktigt akut, rostad macka, rum, sabba, Saknaden efter Josef, salter, sänkas, sötebrödsdagar, sitta löst, skena i trappor, skita ner, skoja, slå i räcket, smör, spännande, svamla, SvT Play, syfte, synpunkter, tack, tandläkarbesök, tapetval, tilltal, trappuppgång, trilogi, tydligare, UL, ung, Uppsala, utflykt, utseende, väggar on 07 april 2016|
Ett uppbyggligt inlägg, en neverending story.
Jisses så det byggs/renoveras i huset! Det är som en neverending story. Jag vet inte hur länge jag har sett hantverkarbilar stå parkerade utanför (med minst två hjul på gräsmattan som nu är rätt förstörd). Varje dag skenas det i trappor, det slås i räcket och det skitas ner – utanför min dörr. Innanför andras dörrar hoppas jag att det blir fint. Fast framför allt hoppas jag att det blir färdigt snart. För att du inte ska tycka att jag är gnällig kan jag meddela att arbetet i min trappuppgång har pågått minst sen årsskiftet. Vi talar alltså om flera månader. Sen tror jag att det för säkerhets skull sker nåt liknande arbete i porten bredvid.
Hantverkarbilarna sabbar gräsmattan, som synes.
Mitt rum blir ingen hemlig plats, men ett rum för att läsa böcker, till exempel. Boken En hemlig plats läste jag ut igår, förresten.
Men faktum är att även jag bygger. Jag bygger ett nytt… rum i cyberspace. Det blir lite gammalt och lite nytt i mitt rum både vad gäller innehåll och utseende. Nånting jag ska bli tydligare med är mål och syfte med mitt rum. Innehållsmässigt ska det finnas vissa… ”hyllor” kvar, även om min första tanke var att renodla mer. I mitt rum ska en kunna läsa böcker, men samtidigt ska en kunna dricka vin och se på TV också. Det är blandningen jag gillar. Mitt rum blir ingen hemlig plats utan troligen offentligt, även om mitt tilltal kan vara väldigt personligt. Och till att börja med är alla välkomna – så länge man inte klampar in med skorna på och skitar ner. Det mest privata får som tidigare fortsätta att vara mest privat. Spännande är det att se nåt nytt växa fram! Det går fortare och lättare än jag trodde. På ett par timmar hade jag ”väggarna” klara. Nu sitter jag och finlirar med ”tapetval” och ”möblering” mest. Mer tänker jag inte avslöja här och nu – annat än att det blir an neverending story…
Idag blir det emellertid inte så mycket byggande. Jag sitter och laddar för ett tandläkarbesök mitt på dan – inklusive en bussresa. Att åka buss med UL är nämligen inget jag estimerar högt, men det blir för krångligt och för dyrt med bilparkering inne i stan.
Min dag har som vanligt inletts med jobbsökeri. För tillfället har jag flyt och hittar intressanta tjänster att söka, även om alla inte finns i Uppsala. Det är viktigt att jag får ett jobb snart. Till och med är det riktigt akut. Igår kom ett pensionsbesked och den månatliga ålderspensionen för de år jag har jobbat statligt har sänkts en krona sen förra året – till 83 kronor… Eh ja… Hur ska en kunna klara sig på det, tro? Det är ju fan mindre än a-kassan… Nä, det lär inte bli några sötebrödsdagar senare i livet heller. Tur att jag är van att leva på next to nothing = a-kassa.
En statlig ålderspension på 83 spänn i månaden utlovar inga sötebrödsdagar senare i livet…
Mitt dagliga bröd igår.
Hur det är med magen idag? Tackar som frågar. Jag byggde den med öl. SKOJAR BARA! Människor tycks ha många synpunkter på vad jag stoppar i mig. Det hade varit mer konstruktivt om jag fått kostråd av nån kunnig. Som det är nu får jag känna mig fram. Magen är bättre – den är inte bra, men den är inte sämre. Jag har levt med en kass mage i 45 år. Vissa perioder kan jag äta vissa livsmedel utan att få ont, för att i nästa perioder få riktiga smärtanfall om jag råkar få i mig en tugga av nåt specifikt. Det jag återkommande ofta får ont av att äta är gurka, paprika och ägg. Gurka kan jag leva utan, men paprika är gott och ägg behöver jag för proteinets skull – jag äter ju inget annat kött än fågel. Fet fisk går fetbort fick jag lära mig den hårda vägen i måndags. Makrill i tomatsås var inte bra. Gissningsvis funkar inte lax tillagad i min grillpanna heller, dårå… Men tack FEM för det hittills ENDA rådet jag har fått i förväg som inte har varit nåt ojande efteråt om vad jag har petat i mig: mineralvatten. Jag behöver dricka mycket och få i mig salter eftersom jag inte får i mig så väldigt mycket. Igår åt jag en rostad macka med smör och ost samt två små kycklingkorvar med bröd och lite räksallad bredvid. Det kunde jag äta utan att få ondare. Nu kluckar det inte längre i magen, det känns mer som om nånting… sitter löst på övre höger sida. Kanske behöver en och annan reservdel…
Nu har inte jag tid att sitta här och svamla med mig själv längre. Det är dags att sätta fart så jag kommer iväg på dagens utflykt. Men… jag ville bara påminna dig som missade gårdagens avsnitt av När livet vänder att det går att se på SvT Play – länk finns i mitt inlägg om Admir. Ett bra komplement är också att läsa Anna Nilssons trilogi Hållplats Sverige (länkar till dem finns i samma inlägg).
Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige vänder sig främst till unga, men även vi äldre får ut nåt av den.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Familj, Personligt, TV, Vänner, tagged Anja Kontor, Anna Nilsson Spets, Änglarnas tårar, begrava, bror, död, diskutera, dumpa, Farbror, får, fly, folkmordet i Srebrenica, forna Jugoslavien, fruktansvärd, glömma, granne, hälsa, Hållplats Sverige, hemland, hopp, hvala, identifiera, Jag Alma, Jag Almina, jobb, kvarlevor, kvinnor, litteratur, ljus, man, massgrav, mörda, mina svartaste stunder, modern tid, muslim, När livet vänder, När livet vänder: Admir, nytt liv, onsdag, röra sig, religion, saknas, skog, stanna kvar, starkt troende, Sverige, tack, trilogi, utöva sin religion, Vombat förlag on 06 april 2016|
Ett inlägg om en TV-serie.
En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!
Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)
Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.
Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.
Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.
Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:
Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.
Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:
- familjen
- hälsan
- jobbet
Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.
Hvala, Admir, för att du berättade!
Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).
Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:
Jag, Almina
Jag, Alma
Änglarnas tårar
Läs mera om När livet vänder:
När livet vänder: Johann
När livet vänder: Sara
När livet vänder: Niklas
När livet vänder: Paulina
Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.
Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, HBTQ, Ironi, Personligt, Trams, tagged 3D-brillor, Anna Nilsson Spets, apostel, arbetslös, äta upp, översättning, baluns, behövas, blåjeans, bord, bortprioriterat kapitel, cykelhjälm, datorskärm, det svarta, docka, efterfrågat, element, elementan, elva veckor, en bra bild, erbjuda, ett riktigt namn, Farbror, fasligt rolig, färggranna kulor, fågel, föreläsning, finbesök, fingrar, flytta, gardinkappa, glo, go gubbe, gran, grädde på moset, gympadojor, Hallelujah Moment, häl, hålla modet uppe, hoppa, humor, jobb, julförberedelser, julgran, julklappar, kaffebröd, kasse, katt, kött, klä granen, kläder, klänning, kontor, kravla fram, lördag, Leffemössa, levande pepparkaksgubbe, lysa upp, magasin, mamma, målad, måndag, middag, min mammas dotter, nation, orange, oskarp i konturerna, pappa, Pride, rapport, reagera, rosa, söndag, skriva, smaklöshet, smakprov, smink, snöre, sovmorgon, stekarkeps, stelna av köld, strategidokument, svart luvatröja, tacka nej, tangentbord, tid, Tip Top, tischa, tisdag, tofflor, tomt och tyst, uppdrag, vardagsrum, värme, Willys on 17 december 2015|
8 Comments »
Ett varmt inlägg.
Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.
Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!
Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.
Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:
Detta bildspel kräver JavaScript.
På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…
Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.
Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Diskutabelt, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Personligt, Trams, Vänner, tagged Airwickljus, Anna Nilsson Spets, annorlunda saker, arbetsgivare, öka, överraskning, Bajspysselboken, bita ihop, Björn Hellberg, blomma, bokkasse, boksläpp, dissar, dunkel, fredag, gilla, hängigt, Hållplats Sverige: Änglarnas tårar, höra av sig, hissar, hot, humor, inlägg, inte OK, julbord, kanonbok, läckert ben, litteratur, lucia, lusiga, minister, Nisse, ovärderlig hjälp, pappersskyffling, pärlor, regnbågsstämning, rendez-vous, roligt, sjukt, skriva, snäcka, stjärna, tack, tjänstemän, Toffliansk vecka, torsdag on 11 december 2014|
2 Comments »
Ett hissande och dissande inlägg.
Torsdag morgon och som vanligt dags att redovisa den Tofflianska veckans hissar (Lucia) respektive dissar (Lusiga). Och det är faktiskt inte svårare än så här:
Lucia
Lusiga
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Gult, HBTQ, Personligt, Vänner, tagged Anna Nilsson Spets, april, aprilmorgon, äldre stenåldern, bad, barn- och ungdomstid, Bålsta, Biskops-Arnö, dejta, Eva, extrahem, födas, första klass, fråga, gayklubb, gråta, grundskola, gymnasiet, höst, hoppa över en klass, jobb, kärlek, lekis, mamma, mitt livs kärlek, morföräldrar, Nordens folkhögskola, pappa, relation, sambo, södra England, sjuk, sjukhus, skola, skollov, skratta, Småland, snäll, sommar, son, Stockholm, test, tyst, universitet, Wales, yrväder on 08 december 2014|
Posted in Böcker, Personligt, Vänner, tagged Anna Nilsson Spets, avrätta, åska, återvända, begrava, borta, Bosnien, dobro, föras bort, förintat, förlora, generation, Hållplats Sverige - jag Almina, Hållplats Sverige: Änglarnas tårar, hvala, ingenting, inre, juli, kapitel, kärlek, kriget i Bosnien, Krigsförbrytartribunalen, kropp, läkare, läsa, låsa upp ångest, låtsasask, liv och leverne, mamma, man, Mälaren, mörda, pappa, pojkar, Sarajevo 1 000 dagar - jag Alma, sätta punkt, slänga, sopor, Srebrenica, stark, starkast, studier, svärmor, Sverige, systrar, tortera, trilogi, tuff avslutning, tung, uppläsare, Uppsala, varför, världen ska få veta on 07 december 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.
I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.
Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:
[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]
Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.
Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina
varför?
är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:
[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]
Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!
Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro
Eller, i Tofflianska mått mätt
Hvala, Anna, för fin läsning!
Här kan du läsa om Almina.
Här kan du läsa om Alma.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Musik, Personligt, Vänner, tagged Anna Nilsson Spets, Änglarnas tårar, bibliotek, bil, bjuda, blogg, boksläpp, bord, bosnisk, decennium, dimma, Enköping, ensam, folkmusik, foto, fräscha grönsaker, friterade bananer, glass, grädde, hungrig, Hwila, hyllor, julbord, krama, krypa, kultur, lekamlig spis, litteratur, magisk kväll, medryckande, musikanter, myrsteg, mystisk förrätt, Odinsborg, poppis, recensera, rikliga portioner, ris, signerat exemplar, spela olika låtar, Sunes band, svensk, Sylten, tack, thailändsk, Vi gör roliga saker, Vita elefanten on 04 december 2014|
4 Comments »
Ett härligt inlägg.
Vi var inte ensamma på Anna Nilsson Spets boksläpp…
Å, vad det är roligt att göra saker som man inte gör så ofta. Åker på boksläpp i Enköping, till exempel. I värsta dimman. Vi kröp dit och vi tog myrsteg hem med Clark Kent*, men sköj var det. Framför allt var det kul att se att så många hade hittat till biblioteket i Sveriges närmaste stad för att vara med om Anna Nilsson Spets boksläpp av Änglarnas tårar. I kväll såg författaren för övrigt boken i tryckt form för första gången.
Nä, vi var inte ensamma på bibblan. Massor av folk bland hyllorna och Sunes band spelade både bosnisk och svensk folkmusik. Medryckande även när det verkade som om musikanterna spelade olika låtar. Fast bäst av allt var det att få krama om ”Sylten” som jag inte hade sett på ett decennium – eller mer… Och så fick jag ett signerat exemplar av boken som naturligtvis ska recenseras på en blogg nära dig så småningom. TACK, Anna!
På Vita elefanten grundande vi med lekamlig thailändsk spis före den kulturella. Mystisk förrätt, rikliga portioner, fräscha grönsaker och friterade bananer med både glass och grädde. Fästmön bjöd på maten, TACK! Jag hoppas vi hinner bli hungriga till i morgon kväll när vi ska äta julbord på Odinsborg…
Här kommer några bilder från vår trevliga kväll:
Detta bildspel kräver JavaScript.
*Clark Kent = min lille bilman som inte gnisslade idag
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
