Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘cykel’

Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.


 

Anställningsavtal

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Väckarklocka

Back in business!

 

Frukost

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

Huset där jag har mitt kontor

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.


Det blev cirka en timmes sittning med chefen 
på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Eftermiddagsfika

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet.


 

Solen bakom trädgrenar

Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.

Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inte andras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.

Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.

 Gamla Uppsala högar

Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.

 

Backsippa

Backsippa kvar uti backarna står…

Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)

Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.

 Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan

Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.


Svaret dröjde en liten stund. 
Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jag en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…

Drake på himlen

En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.


Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare 
hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…

 Brosch

Broschen blev vackrare i solskenet.


Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. 
Då kändes det lite bättre inuti.

Tennsoldater

Soldater som aldrig dräper nån.


Innan jag for hem till ensamheten 
stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…

Pizza öl o bok

Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens utflykt efter vilken Tofflan hemkom medförandes en påse med kläder.


 

Kläder och shopping är plåster på somligas själar, men det är INTE min grej. Ibland måste emellertid även jag ägna mig åt det. Vid vissa tillställningar passar det sig inte att komma i Beckers färgkarta. Nu brukar jag så gott som aldrig klä mig så färggrant. Tjockis-svart är den dominerande färgen i mina garderober, skåp och lådor. Men även om svart är den korrekta färgen för den tillställning jag eventuellt ska bevista, behöver en vara lite proper också. Det är svårt att se proper ut när en ser ut som jag. Nu har jag i alla fall lämpliga och fräscha kläder.

Plåsterlåda

Kläder och shopping är kanske plåster på somligas själar, dock inte på min. (Den söta plåsterlådan finns att köpa på stället vi besökte idag.)


Det var sån tur att Fästmön
var ledig idag och hade födelsedagspengar att spendera, så jag fick sällskap till Thuns. Jag gillar Thuns. Affären är liksom inte ens nåt av alternativen pest eller kolera – den är… förkylning, möjligen. Mest gillar jag Thuns därför att en kan handla alla sorters kläder där – från yttre till de innersta. Och åker en en vardag på dagtid, som vi gjorde idag, är där ingen trängsel heller. Personalen är otroligt hjälpsam, jag fick till exempel hjälp att hämta en storlek mindre av ett plagg. (Nu fick jag det sagt, att jag har blivit lite mindre, också.) Anna var inte tillgänglig vid tillfället, för hon provade på sitt håll.

Åter igen strålade solen från aprilhimlen. Det var fint med en utflykt ut på landet. Vi såg grönska och beskurna träd, blåsippor och rådjur. Eftersom det inte var nån trafik att tala om hann en med att registrera sånt. Jag tror att vi allt som allt var borta i sex timmar… Kom då ihåg att vi provade många plagg. Dessutom intog vi sen lunch (middag för mig) efter avklarad shopping. Det lilla kaféet i anslutning till affären serverade diverse små rätter förutom glass och sedvanligt fikabröd. Jag tog en klämma med kalkon och grönsaker. Det var så mycket grönsaker att jag nu kan sägas ha ätit årets ranson. Magen verkade ta emot dem väl, trots att det var en del gurkbitar och framför allt bönor… Jag hoppas att den inte protesterar senare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Amaryllis

Min amaryllis är visst också jordgubbsröd! Men den fick varken följa med till Thuns eller var ute och cyklade.

Utflykten avslutades med ett besök på ICA SolenVi kan inte hålla oss därifrån! Jag köpte kalkonprinskorv till nedsatt pris, jordgubbar och glass. Nu tänker jag inte blanda korv med jordgubbar och glass, men det är bra att ha hemma när jag behöver äta nåt lite snabbt.

Hemma i New Village såg jag en liten tjej och hennes mamma på vinglig färd på den allra första tvåhjulingen, rosa till färgen. Jag mindes min första hoj, den var jordgubbsröd och jag lärde mig cykla på fotbollsplanen av gräs vid Tallbacken där vi hade vår sommarstuga. Stödhjul och hjälm fanns nog inte på den tiden. Men vilken gigantiskt plåster på själen det blev att en dag bara äntligen kunna cykla – utan att få plåster på sönderskrapade knän!..

Jag tog in min post, registrerade mina varor, betalade en räkning och packade upp det jag handlat. Lite nöjd är jag allt med dagens inköp av kläder för kroppen. Dessutom var faktiskt inte alla svarta, jag köpte bland annat en blå tischa… GÖR VÅGEN!

 Kläder och grejor från Thuns

Några av dagens inköp. Notera den färgen på tischan – blå, inte svart!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Flickan framför murenOj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett högst varierande inlägg.


 

Blå disktrasa

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Lattjolajbanlåda

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

Godis

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.


I kväll blir det inget godis
utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svengelskt inlägg om Uppsala, min helg och min pappa.


 

No bikes

Typisk Uppsalabild. Skylten säger ”No bikes” – alltså har våra universitetsstuderande framför allt parkerat sina cyklar här. Vadå tvåspråkigt universitet..?

Det är lite mer än 34 år sen jag flyttade hit till Uppsala. Många säger skämtsamt att det inte finns några äkta Uppsalabor. De menar att alla är inflyttade. Men nog finns det äkta vara samtidigt som det också finns ett rätt stort korn av sanning i påståendet.

Uppsala centrum är väldigt litet med tanke på att det är Sveriges till invånarstorleken fjärde stad. Till stor del handlar det om att där finns så många historiska byggnader att det inte byggs så mycket nytt. Det handlar enligt min mening också om att lokalpolitikerna inte vill ha nån biltrafik i centrum. Förutom att det är svårt att ta sig fram med bil är det dyrt att parkera i och strax utanför centrum. Vem har lust att betala 30 kronor i timmen?

Buss åker jag bara när jag måste. Jag är åksjuk och jag tycker att det är dyrt att åka buss också – en enkel resa kostar visst 27 kronor nu – om en köper i förväg. Den som köper bussbiljett ombord betalar 35 kronor. UL har alltid haft bland landets högsta priser. Det är också känt för sina sura busschaufförer… Det lockar inte heller precis till resor in till stan.

Ett annat skäl till att Uppsala centrum är litet är att affärerna flyttar därifrån – det är ju så dyrt att som kund att ta sig dit samtidigt som lokalhyrorna är höga. De många köpcentrumen utanför stan har stora och gratis parkeringar. Perfekt när en ska storhandla!

Jag är sällan i centrum, men jag snuddar vid dess utkanter när jag åker (bil) till jobbet. Ofta snuddar jag nästan vid cyklister också. Det är många som cyklar här i stan, inte bara studenterna. Det är lätt att ta sig fram och det är billigt. Samtidigt stjäls det mycket cyklar. Jag har visserligen min treväxlade Monark som jag fick när jag fyllde tio år kvar. Den hänger, rostig och jävlig, i mitt kallförråd. Tror inte att det är mycket på den som fungerar. Jag cyklar aldrig.

Men Uppsala centrum är vackert. Igår kväll, när vi faktiskt åkte några hållplatser buss, for vi ju in för att äta. Maten var god, annat var urdåligt, vilket jag skrev om tidigare idag. Det regnade igår, men vi fotade en del ändå. Här finns många byggnader och annat att fascineras av och jag ger dig ett smakprov på några av gårdagens bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår lördagskväll avslutade vi med att titta på TV. 
Först såg vi Downton Abbey, sen asgarvade vi till Miranda. Det var två uppspelta kickor som gick och la sig igår kväll.

Lika uppspelta var vi inte i morse, men Fästmön skulle ju upp och jobba på vår sjunde förlovningsdag. Jag skuttade ur sängen vid halv sju för att skjutsa henne. Det var en regnig morgon och när jag kom tillbaka hem kröp jag ner igen och tog en lång sovmorgon. Den avslutade jag med nyperkolerat kaffe och en thriller i bokform.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men oroa dig inte. 
Den här söndagen har jag inte slösat bort. Jag har vikt tvätt, sorterat tvätt i högar eller lagt in i skåp och lådor, gått igenom förrådet av sängkläder och rensat det samt sökt tre för mig högintressanta jobb. Jag har hämtat Anna från jobbet och skjutsat hem henne till Himlen, med stopp för proviantering på ICA Solen. Nu ska jag laga mat, ringa mamma, se på Bron och tända ett ljus vid bilden på min pappa. Jag saknar honom så mycket fortfarande, trots att det var länge sen vi sågs. I mitt minne finns han kvar som den evigt busige pappan med slängluggen, han som bar mig när jag var för trött för att gå.

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.


PS Nu är det bara sju procents utrymme kvar på bloggen. Passa på och använd det genom att berätta om DIN helg i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!


 

Gult träd mot blå himmel

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Sometimes you have to leave people to find them

Passande meddelande..?


Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. 
När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Fullmåne blått filter

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Pilträd höst

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 


*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris

**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min braiga dag.


 

Pergola höst med stol i förgrunden

En höstlig pergola utanför mitt kontor.

Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!

Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåa mappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.

På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.

Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.

En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!

Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.

Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,

tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…

Paket från Adlibris

Vad var nu detta???


Långsamt tog jag fram en sax 
och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:

Boken Jag vill vara glad

Boken Jag vill vara glad! gjorde mig glad.


Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!

Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!

Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.

Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett luftigt inlägg.


 

Skogsttig fyrkantig

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När molnen hade hopat sig
tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv o pommes

Snorrekorv och pommes väntar på mig!


Och så avslutningsvis
– för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Kattungarna

Två gosungar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.


 

Katthalsband bling bling

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Toffelklädda fötter

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

  • ett större hem
  • mer pengar
  • större möjlighet att göra renoveringar
  • en mer välvårdad trädgård
  • ett roligare och mer aktivt liv
  • ett bättre läge
  • möjlighet att resa mer
  • ett lyckligare liv
  • ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Grillrök

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

VA? Träningscykel och grill på uteplatsen? Lite väl tidigt för det, va' ..?

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)


Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!


*ballen = balkongen

**ballar = balkonger
***allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »