Fyra dagar i april

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)

Finns det nåt bättre än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.

Året är 1943 och det närmar sig påsk. Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]

Livet är kort.