Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rosor’

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.


 

Nyklippt svartvit

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Orange rosor

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

Bokstöd läsande flicka

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kärleksfullt inlägg.


 

Ros med ljuspunkt

En ros till Anna. Diamanten i blomman får hon föreställa sig.

Och så tar vi lite kärlek! Det måste det alltid finnas rum för. När jag träffade Fästmön var det verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag föll som en fura. I kväll är det åtta år sen vår första dejt.

Jag är bjuden på middag i afton. Önskar jag hade haft möjlighet att bjuda ut, men jag ska ärligt erkänna att hemlagad mat är nåt jag verkligen längtar efter. Däremot skulle jag vilja strö såväl rosor som diamanter över min älskade. Nu får hon använda sin fantasi till det i stället.

Käraste, bästaste, älskaste Anna du… Hoppas det blir många år ytterligare! Jag älskar dig.

Anna

Min kärlek utan brillor på bilden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livets goda.


 

Åska på väderappen

Åska på väderappen. Blixten var till och med rörlig på skärmen.

Det var en rätt trist torsdag. Jag sov lite för lite i natt, fast det var av trevliga anledningar mest. Men den här dan var bara så grå när jag vaknade… Väderappen talade om för mig att vi hade ett hejdundrande åskväder nånstans mitt på dan. Det hade vi INTE. Det mullrade lite yttepytte, så jag drog ur alla kablar och stängde ner maskineriet innan jag gick på lunch – fem steg utanför min ytterdörr.

En av de goda grannarna, Lucille, ringde på förmiddagen och bjöd över mig på borsjtj. Fy te rackarns så gott! Min mamma gjorde ljuvlig borsjtj när jag var ung, men lilla mamma lagar ju ingen mat längre. Att få sätta sig vid ett bord och äta hemlagad mat är därför nånting jag uppskattar otroligt mycket idag. Och då pratar jag inte om min egen mat, förstås. Den är ju mera som nåt nödvändigt ont. För gott är det sällan…

Borsjtj

Lucilles borsjtj med kokt ägg och gräddfil.


Under två timmar 
pratade vi om ”allt”. Däremellan åt vi Lucilles underbara borsjtj och drack kaffe ur hennes mammas vackra koppar. Jag fick höra en del av historien bakom porslinet. Såna minnen ska man spara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Goda nyheter fick jag också mig till livs – F har fått jobb hos den bästa arbetsgivaren jag nånsin har haft! Det glädjer mig enormt mitt i mitt eget jobbsökeri.

Vår lunch avslutades nånstans mitt på eftermiddagen. Vi for då till CityGross där Lucille köpte en massa ”huvuden” och firrar av olika slag och jag köpte lax och saltgurka till bra pris.

Melon väger

Lucille väger ett av sina ”huvuden”.


Så har den här dan gått.
Den blev en av månadens bättre, en dag när rastlösheten höll sig på avstånd, när jag träffade människor, pratade och socialiserade. Det är fint att ha god vänskap på nära håll när den inte blir för påträngande. Det har aldrig Lucilles och min varit. Men vi har alltid väldigt roligt när vi ses, trots att vi pratar om allvarliga ting.

Det blir en lättare middag för min del i kväll, kycklingchorizo med bröd. Recensionsboken pockar på min uppmärksamhet och jag ska ge den ett par timmar innan jag belönar mig med Cucumber och Banana klockan 22 på SvT1. I morgon kanske jag ska städa, bädda rent, tvätta… Men just nu njuter jag av den goda maten, pratet och vänskapen jag fick ta del av idag. Tack för detta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Busters öronJag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett märkligt och fnissigt inlägg.


 

Jag vet inte hur många gånger jag har lunchat hos Kurre de senaste åtta (8) månaderna. Men många gånger är det! Hela tiden har det suttit tavlor på väggarna, tavlor som är till salu. Till exempel den här:

Konstverk solrosor och rönnbär

Konstverk med solrosor och rönnbär.


Men nu till märkligheten… 
 (Notera att det var dagens lunchdejt som gjorde mig uppmärksam på detta!!!) Bredvid tavlan hänger en skylt med pris och titel på tavlan. Bara det att det inte riktigt stämmer överens med vad jag ser på tavlan ovan… Eller kan DU se det som står på skylten på själva tavlan???

Pelargon i kanna

Pelargon i kanna… Tja, kannan ser jag, men inte pelargonen… Gör du?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett söndagsångestinlägg.


 

Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.

Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.

Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.

I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.

Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om steg.


 

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet

Annas vardagsrumsfönster sett från golvet.

Om jag fick vakna och därefter erhålla några timmars smärtfrihet så var det underbart. Sen återvände smärtan och det visste jag nästan. Ändå blev jag besviken. Jag blir 52 bast om mindre än en vecka. Ska jag vara en pipplig figur som bara mår hyfsat bra på golvet resten av livet? Nej. Jag försöker se nåt positivt i det hela.

Det är omväxlande, för övrigt, att ligga på nån annans golv.

Rosor och bok

Annas födelsedagsrosor och min bok på gång.

Jag tittar på Fästmöns tak, på hennes vardagsrumsfönster, på rosorna hon fick när hon fyllde år. (Ja, vi är aprilbarn båda två.)

Anna vid spisen

Anna vid spisen, sedd genom mina ögon på golvet.

Och så tittar jag förstås på Anna också. Hon har varit sugen på att baka – hur man nu kan vara det – i ett par dar. Idag blev det verklighet. Nu står en dessertkaka i ugnen. En kaka med ananas. Det doftar ljuvligt, kan jag meddela…

Det är intressant att ligga på golvet och betrakta saker och ting. Det känns lite grann som att vara barn på nytt. Jag minns faktiskt hur det var. Eller påminns. Att sitta där på golvet och pyssla med nåt medan mamma och pappa och kanske mormor och morfar satt i soffor och fåtöljer och troligtvis glodde på sport på TV eller så.

Vägen hem

Vägen hem.

Men vi har faktiskt inte varit inne hela dan. Det är ju bra för min rygg att gå och dessutom behövde vi handla ingredienser till kakan, så vi traskade iväg till ICA Solen. Jag endast iförd jacka och ingen tröja mellan t-shirten och jackan! (Jag har varit så frusen de senaste veckorna.)

Det var många människor ute och prome-nerade. Ännu fler höll på med sina allar*. Jag hade fullt sjå att fokusera på mina steg. På hemvägen hade vi var sin glass att slicka på också. Det underlättade. Glassen blev en morot att kämpa på. Kämpa på…

Böcker

En lånad bokhög.

Jag har lånat en hel hög med böcker av Anna. Såväl böcker som Anna följer med in till New Village i morgon, tror jag. Anna ska jobba då igen och det blir ju kortare transportsträcka från mitt hem.

Men nu är vi i Himlen. Det är gott att vara. Vara utan ett bara. Anna gör en ny Janssons frestelse, för snart ska det ätas också. Själv är jag mest en betraktare idag. Två steg framåt och bara ett steg bakåt blev det idag. Visst, det kunde ha blivit bättre, men jag är nöjd. Nöjd för ännu en dag med min kära och lite mindre besvär från min baksida.

*allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »