Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bok-Anna’

Ett inlägg om en bok.


 

Bittrare än dödenDet var inte särskilt länge sen jag upptäckte systrarna och författarparet Camilla Grebe och Åsa Träff. Efterhand som jag har hittat deras böcker på second hand och loppisar om psykologerna Siri och Aina har jag köpt böckerna – och läst dem i lite fel ordning. Det funkar, men är kanske inte det bästa eftersom det, förutom de fall som skildras, handlar om Siris och Ainas egna liv också. Nu sist hittade jag Bittrare än döden hos Bok-Anna i Hamnen och den boken har jag just läst. Det är den andra boken i serien och den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman år 2010.

Boken inleds med en brutal scen där en mamma sparkas ihjäl. Under bordet sitter femåriga dottern Tilde och bevittnar det hela. Sen hoppar vi vidare och hamnar på mottagningen hos Siri och Aina. De har fått en ny samtalsgrupp som består av kvinnor som har blivit misshandlade. Naturligtvis hänger den brutala dödsmisshandeln i boken samman med gruppen och mot slutet av boken jagar Siri och en av kvinnorna mördaren.

Man kan tro att detta är en vanlig deckare som fokuserar på mäns misshandel av kvinnor. Så enkel är emellertid inte handlingen i den här boken. Jag kan ana slutet, men blir ändå lite överraskad. Allt är inte som en tror, nämligen.

Boken är spännande rakt igenom, men stundtals kan jag bli störd av att framför allt Siris privatliv skildras så ingående. Vi läsare får däremot inte veta så mycket om Aina. Men det som är mest störande är att man så tydligt märker att det är två författare. Detta vet jag emellertid är nåt som märks mindre i de senare böckerna. Och utvecklingsbara författare gillar jag!

Toffelomdömet blir högt. Det är spännande och engagerande och det är två viktiga ingredienser i en deckare.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Den här böckerna har jag också läst i samma serie:

Någon sorts frid (del ett)

Mannen utan hjärta (del tre)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänligt inlägg.


 

Folkets hus Motala

Folkets hus, ett av de fulare husen i Metropolen. Det gamla Folkets hus är mycket vackert!

Så märkligt livet kan vara. Jag lämnade Metropolen Byhålan 1980 och min västkustliga vän kom att hamna nånstans mellan Metropolen och Stöllestan för ett par år sen. (Ännu märkligare är det att äldste sonen Bröstkorg blev hennes granne i våras!) Fredagen som var igår strålade vi samman, två utbölingar, i Metropolen. Jag hade tänkte ge vännen I en lektion i Byhålekunskap. Det stannade vid att peka ut… Folkets hus…

Det är inte särskilt ofta vi har träffats eller kan ses. Avstånd och annat gör sitt till. Men med vissa människor klickar man. Vi parkerade oss på Motormuseets kafé (även restaurang) ett par timmar. Mamma betalade vårt fika. Själv fick hon sitt hår fixat, modern.

Oäkta orkide med plastplupp kvar

En fin restaurang med en oäkta orkidé i fönstret – som till och med hade en plastplupp kvar där prislappen förmodligen hade suttit. Kitsch!

Begränsat med tid gör att man koncentrerar sitt samtal. Vi delade med oss av glädje och sorg och sånt som är viktigt i livet – och i döden. Jag bekände ett fel. Jag skulle ha bekänt flera fel, men det blev bara ett idag, en får portionera ut dem. Skuldbördan lättade ett gram eller två. Många kilon finns kvar.

Innan vi skildes åt tog vi ett varv på stan. Det gick rätt snabbt. Jag noterade affärsdöden även här. Massor av lokaler stod tomma. Ändå var stan befolkad. Kanske mest av turister och utbölingar, som vi? Jag hade i alla fall lyckats inspirera I till att göra ett besök i Skafferiet. Ett par egna ärenden gjorde jag. Bland annat hann jag med en kort titt inne hos Bok-Anna i hamnen och tänk, en liten bok följde med hem, förvånande nog.

Bussen till Stöllstan hade samma nummer som för 35 år sen. Vi stod en stund i kuren innan fordonet kom för att frakta min vän hem till sitt. Själv gick jag hem till mamma med lättare steg. Senare blev de tyngre igen – av pizza. Resten av kvällen ägnade mor och jag åt att glo på TV, bland annat Tyst vittne. Det var lite svårt att förmedla till mamma att en inte behöver prata precis hela tiden en ser på ett TV-program utan bara under reklamen. Men till sist tror jag att även hon fångades av kvällens intriger.

Nu har det blivit lördag och idag fyller min lilla mamma 80 år. Det är knappt så att jag fattar det. Dan inleds med presentöppning, men sen tuffar vi iväg på utflykt söderut.


Här är några bilder från min fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Tack för vänskap och för blomman till mamma, I!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tisdag i juni i Metropolen Byhålan.


Tisdagen har nu passerat och gått över i onsdag.
Tänk, jag har redan varit här i fem dagar! Och på söndag bär det av hemåt igen. Men först ska jag förstås göra lite fler saker här.

Mamma hade extra ont idag efter måndagens promenader, så hon ville inte följa med ut mitt på dan. Jag traskade därför iväg i duggregnet ner till hamnen för att kolla vart Bok-Anna har tagit vägen. Det var inte så varmt idag och det blåste ganska kalla vindar från sjön.

Vågor
Blåsten orsakade vågor.


Det är så märkligt,
för det slog mig att så många åker till Stockholm för att söka sin anonymitet. Själv tar jag mig till Metropolen – inte en kotte känner igen mig här, nästan. Jo, ett par gamla klassisar, men det är bara FEM jag umgås med och hon är utomlands. Det är en ganska skön känsla, men samtidigt lite vemodigt. Ingen känner igen mig i min födelsestad. Jag kan komma på mig själv med att kolla in unga människor, för det var ju när jag var ung som jag bodde här. Bara det att alla vi som var unga då har blivit gamla nu. Jag ser inte längre mina gamla kompisar eller ens deras barn – utan deras barnbarn…

Mycket har förändrats här sen jag lämnade stan som 18-åring för att bosätta mig i södra England. En sak jag tyckte var jobbig förr i tiden är den så kallade

Motalablängen.

Den innebär att folk glor på dig – utan hämning men ilsket och/eller skvallrigt. Idag insåg jag att de unga inte har den blicken längre. Eller också är en tant som jag inte så intressant…

Brobygget tycks stå stilla, men jag fotar bron nästan varje dag i alla fall. Den har blivit en symbol för det nya i Metropolen, det som är så annorlunda – både positivt och negativt – mot när jag bodde här. Knark och våld har ökat, vilket står för det negativa. Nya människor från andra kulturer har flyttat hit, vilket för mig är det positiva.

Bron
Bron är en symbol för nya Metropolen.


Bok-Anna lyste med sin frånvaro i hamnen.
Vart har hon tagit vägen? Finns hon inte alls här i bodarna med sina böcker och tidningar i sommar? Saknar!!!

I stället blev det ett besök på Motala Motormuseum. Det var en fantastisk upplevelse som du kan läsa om här! Jag tog många bilder också, men så klart att museet gör sig bäst IRL! Det blir även en kortare artikel till Uppsalanyheter.se. Jag vet inte när den publiceras.

Entusiastisk och glad gick jag tillbaka hem till mamma. Solen började nu bryta igenom molnen. Strålarna glittrade så härligt i vattnet.

Solglitter i vattnet
Solglitter.


Jag fick med mig mamma och rollatorn ut i bilen.
Första stoppet blev Lilla ICA där jag handlade lite åt mamma. Sen for vi till Ubbes bageri och konditori för att köpa kakor, men också för att fika, förstås! Den upplevelsen kommer i ett särskilt inlägg!

Klockan var bara 16 och vi hade ingen lust att åka hem. Tog därför en tur runt stan – såväl utanför som inne i själva centrum. Vi passerade Sluskarna, Motala Verkstad, Berggrens källare, hamnen, Stora torget, Varamon, Råssnäsbadet… Nostalgi…

Sen åkte vi hem och jag satte mig för att fixa lite med mina bilder samt började skriva ett inlägg och en artikel. Vid 18-tiden åt vi middag, som idag bestod av en liter jordgubbar och mjölk.

Jordgubbar med mjölk
Underbar sommarmiddag, jordgubbar med mjölk.


Medan mamma tittade på Vrålet från Apberget,
eller nånting ditåt, på TV skrev jag klart artikeln och la in din för publicering. Tänk att jag alltid får dåligt samvete för att jag skriver! Jag får det ofta gentemot Fästmön och jag får det nu gentemot mamma. Då blir jag nästan så där att jag försöker kompensera med nånting för att blidka. I kväll blev det därför jag som gjorde en ost- och vinfest medan mamma fick sitta och titta på sitt program. Det var inget stort besvär, men det dåliga samvetet gnaver så! Jag kan knappt föreställa mig hur kvinnliga författare som Moa Martinson och Virginia Woolf kände sig… De hade ju ändå barn och hem att ta hand om. Jag har inga barn och mitt hem försummar jag periodvis. Med detta vill jag dock inte påskina att jag är i närheten av dessa skrivande damers klass, verkligen inte!!!

Mamma tog tre droppar av rödvinet som pappa fick, men aldrig hann dricka innan han dog, i ett glas vatten; jag tog ett och ett halvt glas.

Mamma på ost o vinfest
Mamma på ost- och vinfest.


Ostarna var en gräddig vitlök,
en cambozola och en rom-russinost. Den senare kändes först väldigt söt i smaken och jag blev inte omedelbart förtjust. Det gick över, kan jag meddela!

Rom o russinost
Rom- och russinosten hade en tillvänjningstid.


Vi tittade på Morden i Midsomer
och mamma tyckte att det var rörigt och komplicerat, jag njöt och försökte hänga med i replikerna och samtidigt försöka svara på mammas frågor. Efteråt stannade jag kvar framför TV:n för att se Bates Motel. Mamma pratade förstås när det var som mest spännande, men jag tror att jag kunde hänga med i vad som hände. Otäck och bra serie, det där!

När jag vaknar om några timmar ska vi leka mammas födelsedag. Egentligen fyller hon inte år förrän på torsdag i nästa vecka, men då är jag ju inte här och kan fira. Jag har med en stor kasse med paket och hoppas att nåt av innehållet blir godkänt. Ett paket fick mamma ju redan igår, det med den nya plånboken. Och den blev hon jätteglad för! I morgon kväll blir det sen middag på Motormuseet, ett samarrangemang med Hotell Nostalgi. Vi ska äta fisk, har vi bestämt oss för.


Livet är kort.

Read Full Post »

För tio kronor köpte jag, i inbundet skick med skyddsomslaget kvar, Kjell Erikssons bok Nattens grymma stjärnor hos Bok-Anna i somras. Jag hade läst en del av hans böcker tidigare, men av nån anledning först nu riktigt fastnat för dem! I framtiden ska det bli fler av Kjell Erikssons böcker.

Den här fastnade jag för!


Som för det mesta
 i Kjell Erikssons böcker utspelar sig handlingen i Uppsala. Huvudperson är polisen Ann Lindell. Den här gången handlar det om nån som tycks seriemörda bönder. Samtidigt har en litteraturprofessor försvunnit. Hans dotter börjar uppträda konstigt och hon gör en arbetskamrat till sin älskare. Plötsligt ser en av Ann Lindells kollegor ett samband, men han hinner inte förmedla detta.

Den här boken är spännande i princip hela tiden! Och även om den handlar om Ann Lindells lite halvtrassliga privatliv, ensam med en liten son och lite för förtjust i vin, blir det inte för mycket trams.

Inte högsta, men högt toffelbetyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag hade landat i morse på jobbet var det förstås dags att starta datorn. Jorå, den gick igång, fast… skärmen var ju lite svart och några filer hittade den inte… Trött man blir… Som tur var hade jag sparat telefonnumret till M på IT och lyckades komma fram. Fick snabb och bra hjälp och kunde äntligen jobba lite. Däremot svär jag ve och förbannelse över den person som installerade en ny version av webbläsaren. Den är så kass och jag blir fruktansvärt irriterad och frustrerad! Till råga på allt dog vår hemsida och vårt intranät kring lunchtid. Och… skratta inte nu, men… Det var en avgrävd kabel…


Idag var det verkligen en avgrävd kabel som orsakade problem…

                                                                                                                                                               Detta fick till följd att utbildningssidorna jag och S skulle jobba med mest fick ligga och vänta. Trekvart fick vi och det hann jag klart en sida på eftersom verktyget dessutom hängde sig – som vanligt… Däremot ringde en av forskarna som jag sist fick tag i nere i Kenya. Vi resonerade en stund och kom överens om textlängd och bildmaterial för att beskriva ett av forskarens spännande projekt!

Nåt eftermiddagskaffe blev det knappt, en kopp på lite halvstående fot uppe på avdelningen. Jag hade en dejt med MP för att gå igenom pressmeddelanderutiner. Dessutom hade jag en pressinbjudan som skulle ut via vår nyhetsförmedlare och till hemsidan, så det var perfekt att få testa skarpt! Och, läs nu ordentligt Hmm…: Lite kul var det också att få sitta vid en Mac igen, det var väl så där en tio år sen…

Innan jag halkade ner på lerig stig till bilen för att åka hem bad jag om några råd inför onsdagsförmiddagens övning. Jag är inte direkt nervös än, men spänd. Mamma fick ett hastigt telefonsamtal vid lunchtid. Det var ju inte direkt upplyftande att höra

Vi får inte hoppas för mycket den här gången!

Eh?!. Jag vet inte riktigt vad hon menade med det, för det klart att jag hoppas. Hoppas kan jag väl göra hur mycket som helst, även om jag inte tar nåt för givet. Men jag vet att jag blir besviken och ledsen om det inte går vägen, det vore ju konstigt om jag inte skulle bli det efter över två månader i Paradiset…

Mina krukväxter har fått vatten, själv ska jag duka fram flingor och mjölk och rostat bröd. Tänkte ägna kvällen åt att kanske stryka jeans och läsa. Boken jag läser är märklig och det är först nu när jag har kommit mer än halvvägs som jag inser att den är ganska bra och väl värd de 30 pix jag gav för den hos Bok-Anna nere i hamnen i Metropolen Byhålan!


Här är FEM hos Bok-Anna och river och rafsar!

                                                                                                                                                           Det där var min dag! Hur var DIN dag???

Read Full Post »

Idag har jag verkligen slagit på stort! Det blev inte ett par Levi’s utan två par! Var får jag alla pengar ifrån? Lite kvar från Lottovinsten Den Större, lite sparat från mamma. För nån lön har jag ju inte fått på ett tag. Men snart… Nu behöver jag inte köpa jeans på några år, i alla fall, och det är skönt. Jag avskyr nämligen att shoppa kläder!

Det var värre än värst idag på Stormarknaden och inte hade jag Fästmön med mig så vi kunde flabba tillsammans. Som vanligt hittade jag inga affärer – alltså inga affärer som jag skulle till låg där de brukar ligga. En av dem låg på vanliga stället, men hade inte fått upp nån skylt så jag passerade den. Två gånger. Men sen gick jag in och köpte jeansen. Ja, för det var på JC, förstås! Trevliga och hjälpsamma tjejer som jobbar där och som vanligt fick jag jeansen fållade. Bara det att när jag kom och skulle hämta dem såg flixen gråtfärdiga ut. Symaskinshelvetet krånglade! Men så hade de mekat lite, så där som duktiga tjejer kan men sällan gör, och till sist hade maskinen funkat som den skulle igen. Naturligtvis var det undertråden, detta av Djävulen uppfunna sattyg, som krånglade.


Så här brukar det se ut när jag syr. Undertråd = Djävulens uppfinning.

                                                                                                                                                            Jag passade på att handla lite annat också, när jag ändå var i farten, det vill säga väntade på att jeansen skulle bli klara. Halkade in på Clas Ohlson, till exempel, och köpte glödlampor till extrapris. Halka var för resten verbet för dagen! Golvet i den nyaste delen i köpcentrumet är snorhalt. Det finns stor risk för benbrott, så varning, varning! Annars kan jag meddela att Clas Ohlson i Stormarknaden är en rörig butik och varorna presenteras inte logiskt. Man hittar ingenting utan vimsar runt. Jag blev så irriterad att jag inte ens orkade asgarva åt en brutta i en onepiece med mönstret amerikanska flaggan. Säger som fru Hatt:

Maj Gadd!

Onepiece ser ju liksom inte klokt ut – på nån! Folk ser ut som jättebebisar, helt enkelt. FULT!


En sån här gick människan omkring i. Amerikanska flaggan, dessutom…

                                                                                                                                                               På ICA Kvantum var det inte mycket bättre än på Clas Ohlson, men till Kvantums försvar kan man hävda att där renoveras. Det gjordes inte på Clas Ohlson. Men skit samma, jag sprang som en yr höna även inne på Kvantum, för jag hittade knappt osten, ens. Dagens middag blir nog i alla fall en av de tre frysta ICA-pizzorna – extrapris!

Skenade också lite här och var och kollade på trådlösa möss, men hittade inget annat än små prisskillnader. På Expert fanns absolut ingenting i musväg, inte heller nån katt utan svans som jag kunde hälsa på högt och ljudligt. På Kjell & Company hittade jag däremot några varianter som såg intressanta ut. Bäst priser på färgpatroner hade i alla fall Clas Ohlson, så dit styr jag kosan nästa gång det är dags. Sorry Expert, men ni har blivit sämre vad gäller utbud, era priser är i högsta laget och det är alltid kö till säljarna hos er.

Hemma i New Village igen hann jag precis i tid till toa – ja, för jag blev ju naturligtvis kissnödig på Stormarknaden. Och var finns toaletterna??? Nä, dessa hittar jag ingen info om på hemsidan, i alla fall, så toaletter existerar uppenbarligen inte. DET drar ner betyget ytterligare.

Nu var syftet med min shoppingtur inte att betygsätta Gränby Centrum, men som konsument och kund kan man ibland inte låta bli. Det är ju liksom mina pengar som klirrar i era kassor.

Mina köksstolar är på kalas och jag funderar på att kolla vad som finns kvar i Hello Kitty-bunken och kanske läsa en stund. Ny bok på gång, inhandlad i fint skick och inbunden för 30 pix hos Bok-Anna i hamnen i Metropolen Byhålan (scrolla ner på sidan så hittar du e-postadress, men tyvärr ingen hemsida!). Det är en affär som har grejor!!!


Godis i bunke blir det numera om det blir godis!

Read Full Post »

Jag har pinat mig igenom en bok som jag tycker var det sämsta jag har läst. Det som kan sägas till dess försvar är möjligen att jag är så okunnig att jag inte förstår den. Hur som helst är jag glad att jag inte la mer än 40 spänn på Darling River av Sara Stridsberg hos Bok-Anna i hamnen.


Nej den här boken förstod jag inte!

                                                                                                                                                                    Jag kan inte redogöra för bokens innehåll. Jag tycker inte ens att det är en roman. Det är löst sammansatta fragment. Visserligen välskrivna, visst, men jag får inte fram nån historia. Jag ser inte. Det enda jag ser är äckelbeskrivningarna. Enligt baksidestexten handlar boken om Lo och hennes far som gör nattliga utflykter i en gammal Jaguar. Detta varvas med berättelser om en apa och en vetenskapsman, en kvinna som färdas ur Nabokovs roman och en okänd mor.

Varför köpte jag den här boken? Tja, för att jag var lite nyfiken på författaren som gått på Biskops-Arnö tillsammans med Babels programledare Daniel Sjölin – ett av skälen till hennes medverkan i programmet, säkerligen. Och stoiskt tog jag mig igenom boken.

Nej, jag förstår verkligen inte den här boken och därför kan jag bara ge den lägsta betyg – för att fragmenten är välskrivna.

Read Full Post »

Older Posts »