När livet vänder: Admir

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

1. familjen
2. hälsan
3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Värme och en go gubbe

Ett varmt inlägg.

---

 

Pepparkaksgubben Markus, något oskarp i konturerna på grund av farbror D.

Idag har jag fått värme på mitt nya kontor. Det blev verkligen ett hallelujah moment när Elefantma… Elementmannen kravlade fram under ett av mina bord. Jag har två små ynka element på mitt kontor och det som är närmast mig är för första gången sen jag flyttade in här varmt. Lagom tills det är dags att flytta igen. Snart. Kanske. Nåja, jag slipper sitta och undra varför jag plötsligt börjar hoppa framför datorskärmen och fingrarna liksom stelnar över tangentbordet på jobbet – av köld. Nu är det varmt!

Som grädde på moset fick jag finbesök också av en livs levande pepparkaksgubbe. En liten gubbe som nu äntligen har fått ett riktigt namn: Markus. Apostlanamn, minsann. Snyggt, tycker jag. Betydligt snyggare än Maskil. Markus själv tycks ta det med ro. Han reagerade inte nämnvärt när jag ropade hans namn för att få honom att titta på mig så jag kunde ta en bra bild. I stället glodde han på farbror D som verkade fasligt rolig. Detta gjorde Markus något oskarp i konturerna. Farbror D har för övrigt en liten docka hemma hos sig också, ungefär lika gammal som Mask… Markus, det vill säga snart elva veckor. Så söt och go gubbe, denne Markus, i alla fall, att tant Tofflan nästan kunde äta upp honom – ungefär som med Fästmöns katter. Eller nja. Jag äter ju inte kött, direkt, bara fågel.

Tiden springer på och jag har gjort klart alla översättningar jag har fått i uppdrag att göra. Jag ska titta på ett strategidokument och ett magasin härnäst, möjligen ta tag i en rapport. Det har varit väldigt tomt och tyst i eftermiddag på jobbet. Folk är på en föreläsning och efter det är det baluns på en nation. Jag tackade nej till att delta. Skyllde lite på mammas ankomst, men det handlar mest om att jag inte har kläder, faktiskt. Jag kan inte komma dit i blåjeans, svart luvatröja och gympadojor med orange snören, liksom. Kläder är ett bortprioriterat kapitel när en är arbetslös. Fråga Anna som ofta har sett mig i tischor med hål i… Sen är jag verkligen inte min mammas dotter i klädavseende. Mamma är alltid tip top kläd- och sminkmässigt. För mig är kläder ett nödvändigt ont och smink använder jag inte. Pappa var likadan, framför allt när det gäller sminket. Här nedan följer ett smakprov på min smaklöshet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

På hemmafronten är det mesta förberett för mammas ankomst på lördag. Jag försöker ta lite sovmorgon innan jag pinnar över till Tokerian och köper nåt kaffebröd. Middag införskaffar jag senare, när mamma har anlänt. På söndag ska jag försöka få tag i en liten gran som vi ska klä i färggranna kulor och glitter så att den lyser upp mitt vardagsrum. Men granen kläs inte förrän den 23:e i min familj! På måndag eller tisdag kväll efter jobbet åker jag ut till Anna med julklappar. Det blir några kassar…

Ja, julförberedelserna pågår, som synes. Jag försöker att inte tänka på det svarta utan hålla modet uppe och i stället försöka inse att jag faktiskt behövs. Inte är jag nån go gubbe som Markus, men jag är rätt varm och jag har nåt som är efterfrågat att erbjuda.

Hur långt har DU kommit i julförberedelserna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påfyllning

Ett påfyllt inlägg.

---

 

Elliot satt med vid köksbordet när vi fikade.

Igår kväll fick jag fint besök. Det blev en rejäl påfyllning av Elliot-kontot, för strax efter halv sju plingade den hårige killen på dörren här. Med sig hade han sin mormor som jag inte har träffat sen… jag vet inte när. Det blev med andra ord lite vänskapspåfyllning också. Jag försökte ta några nya bilder på den söte herrn, men det var höstmörkt i köket. Dessutom hörde han så många ovanliga ljud att han var lite på språng hela tiden. Är man vakthund så är man.

Elliots mormor och jag drack kaffe och åt kletiga kanelbullar. Det fick ju blev veckans go-fika för min del eftersom det inte blir nåt fredagsfika i morgon på jobbet. Fast… sen visade det sig att det bjöds på go-fika idag i stället. Bulle med sylt kunde jag inte låta bli…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var intressant att få en lägesrapport av Elliots mormor. Vi var båda i en liknande tuff situation för ett tag sen, men nu hoppas vi att det har vänt. Inget är klart inför framtiden. Däremot ser den inte lika nattsvart ut som tidigare för nån av oss. Personligen hade jag börjat misströsta lite över över resultatet av ett möte för ett tag sen. Idag kom mejl att det inte fanns nåt resultat att redovisa än. Det är tålamod som gäller, alltså.

Min dag på jobbet har också på sätt och vis inneburit påfyllning. Jag har fyllt på med ord i ett par InDesign-mallar. Det vore att ljuga att säga att påfyllningarna har gått smidigt. Vissa stunder har jag känt mig säker och fått mycket gjort, andra stunder har jag känt mig osäker och gnällig. Framåt seneftermiddagen skulle jag påbörja en ny trycksaks-layout och det strulade så mycket att jag fick springa på toa akut. Då är det inte roligt. Men att gå ifrån ett tag kan hjälpa liksom att slå ihop huvudet med närmaste kollegan. Till sist funkade mallen som den skulle. Och när det funkar är det roligt.

Ingen idé att det kommer några ungar till tanten. (Halloweensaken och den afrikanska figuren på bilden kostar 50 respektive 125 kronor på Myrorna i Boländerna i Uppsala.)

Idag fick vi veta att vi inte får vara på jobbet i morgon på eftermiddagen. De anställda jobbar fyra timmar och vi konsulter får inte vara på arbetsplatsen när reception och vaktmästeri är stängda. Kollegan och jag fick därför jaga våra konsultchefer för att informera om detta. Jag fick inte svar från min förrän jag kom hem i kväll. Plötsligt finner jag alltså att jag bara jobbar till klockan 12 i morgon. Eftermiddagen vet jag inte vad jag ska fylla på med – kanske en bunke godis, för det är ju Halloween, trots allt. Inte för att jag tänker ge bort nåt till några utspökade barn utan för att jag vill äta godis själv. Förresten vet nog ungarna på gården att det inte är nån idé att plinga på hos mig. Tanten är snål när det gäller godis.

Jag hoppas få tillbringa helgen med min Fästmö, men inget är bestämt än hur eller var. Det kanske klarnar framåt aftonen. Jag vet inte hur hon jobbar idag, så jag vill inte ringa ifall hon jonglerar med tanter eller farbröder i stället för att vara hemma.

Nu ska jag fylla på min lekamen på utsidan med schampo och duschcreme för att få upp värmen. Sen blir det macka, lite läsning och 100 Code klockan 21.

Vad har DU för dig denna torsdagskväll??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Leksakstrassel

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.

---

 

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. SÅ länge sen!

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.

Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svenska fall för FBI

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade TV4 den första delen av åtta av serien Svenska fall för FBI. Det är en dokumentärserie där två experter, Bo Åström och Mark Safarik, granskar åtta olösta svenska mordfall. Berättarröst är Hasse Aro, så trots att det är en ny serie känns den inte så ny. Jag är intresserad av kriminologi och mordgåtor, så jag tvingade Fästmön att titta tillsammans med mig.

Bo Åström framför en tavla med uppgifter om mordet på Eva-Marie Strandmark. (Bilden är lånad från TV4:s webb.)

De två experterna inledde med att ta sig an fallet med Eva-Marie Strandmark som mördades 2004. Och trots en knapp timme, med miljoner små reklampauser, lyckas de spräcka ett alibi. Hur polisen inte lyckades spräcka detta är mig en gåta. Det finns bara misstankar åt ett håll och det alibi som då presenterades borde ha granskats ordentligt. I TV-rutan höll det inte särskilt länge, en knapp timme, alltså.

Om jag hade varit anhörig hade jag varit rätt förbannad nu. Men TV är ju TV och ska vara nån sorts underhållning. Premiärprogrammet gjorde mig besviken. Två farbröder lufsar runt, träffar vittnen och kommer fram till en sak som polisen också borde ha gjort. Och ovanpå det, Hasse Aros röst som nån sort allsmäktig guru.

Nej, det här första programmet var inte bra, men självklart hoppas jag att det leder till att de anhöriga får svar på vem som är den skyldige. Jag tänker se de kommande sju avsnitten. Toffelomdömet för det första når nätt och jämnt upp till medel.

Bo Åström är en svensk kriminalkommissarie som är känd för att ha klarat upp många mordfall. Han har även arbetat som FN-utredare. För tillfället är han tjänstledig under ett år från Rikspolisstyrelsen för att jobba i Filippinerna med ofrivilliga försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Och för att jobba med den här TV-serien, förstås.

Mark Safarik sägs vara en av världens mest erfarna mordutredare. Han har tidigare arbetat som expert på gärningsmannaprofilering vid FBI. Numera anlitas han ofta som expertvittne i USA:s domstolar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skoningslös och vänlig

Ett obarmhärtigt inlägg.

---

 

Skoningslös!

Vårsolen är skoningslös. Den är helt utan medkänsla. Lika empatilös som… Nej! Det är vänliga veckan och jag fortsätter enligt den.

Idag har jag…

• visat mig beredd att hjälpa en farbror som nästan halkade omkull på en isig gångväg
• släppt en tjej före i en trång gång
• lett mot en tant med krycka
• tackat för beröm (du som förstår)
• spelat skön musik (albumet Lovers) rätt högt
• skickat hjärtor till Fästmön för att hon finns och är den hon är

Jag har gjort andra saker också. Skurat och gråtit. Sorgen är lika skoningslös som vårsolen. Därför har jag en Hanna Pakarinen-dag.

Hanna Pakarinens cd Lovers, den bästa!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite östgötskt innanför västen

Ett må-gott-inlägg.

---

 

Mammas fina kakburk, en systerburk till en grön som Fästmön har, ekar tom. Men är vacker där den står.

Nä, så väldigt mycket nyttigt blev väl inte gjort idag. Vi tog i alla fall en sväng för att handla och fylla på förråden. På hemvägen hade vi intentionen att fika på Ubbes. Det kunde vi glömma – de stänger redan klockan 14 en sommarlördag. Och i mammas kakburk, den vackra blå med handtag som jag räddade från att hamna på loppis, är det ekande tomt. Men visst är den vacker att se på?!

I stället för att fika och äta onödiga kakor tog vi vägen om kyrkogården hem. Mamma har släkt som vilar där och idag var vi och satte några nejlikor hos farbror H och faster E. Den senare skulle ha fyllt 100 år får lite sen.

Grill och chill-förkläde. Jag föredrar ju chill, som bekant.

Vi intog eftermiddagskaffe på mammas balle*. Mycket billigare och väldigt bekvämt. Sen grep jag mig an lite krokar som skulle dras ur väggarna efter hantverkarna som smällt upp rör lite här och var – i vägen förstås. Sen skulle vissa saker och ting upp på andra ställen. Lite snickare har jag varit idag, i alla fall. Mammas kyl och frys skulle behöva rensas ur, men det har jag inte fått göra idag. Mamma pratar och pratar och pratar. Jag flyttar på mig, mamma kommer efter. Och pratar. Om allt. Hon till och med skänkte mig ett förkläde – kanske i förhoppningen att jag skulle bli inspirerad att laga mat oftare? Njae…

Balkongblommor till mamma.

Ett par blommor följde med hem till mammas ballebord**. Det blev riktigt fint! Naturligtvis kommer jag inte ihåg vad blommorna heter, men jag ”har” ju tillgång till mitt personliga botaniska, levande uppslagsverk i Belgien.

Vi softade en stund innan jag faktiskt tog mig i kragen och stegade ut i köket för att laga mat – sill och potatis. Det var mycket avancerat. Jag borstade potatis och kokade den, ställde fram två sillburkar, gräddfil och gräslök. En lite bricka fylldes med knäcke, ost och Bregott havssalt. Som pricken över i en kall öl och Östgöta sädes. Av den senare blev det visst… fem snapsar. Helan, halvan, tersen, kvarten och kvinten. Ändå står jag på benen! Men jag känner att nu är det nog.

Sill, potatis, öl och snaps – i blåsten på balkongen.

 

Mamma gick in efter sin första tallrik. Det blåste rejält och hade man inte lite östgötskt innanför västen var det ganska kyligt. I kväll väntar visst fotboll. Jag har laddat med en bunke godis och en bra bok i stället. Sport är, som bekant inte min grej. Den enda tävlingsform jag utövar just nu är ett visst ordspel. Och jag kan ju meddela att Kobran har chansen till revansch i afton med tanke på snapsintaget. Anna likaså. Det är dessa tu jag spelar med just nu. Orkar inte med fler.

Lördagsgodis à la Tofflan.

Vad njuter du av i kväll? Nåt östgötskt, nåt sportsligt eller nåt kulturellt? Skriv gärna en rad och berätta! 

*mammas balle = mammas balkong
**mammas ballebord = mammas balkongbord

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjärta av jazz

Ett inlägg om en bok.

Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare. Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.

Steffi går i nian och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har anmält Tvättex

Ett inlägg om oönskade mobilsamtal.

Härom kvällen blev jag uppringd på privata mobil av företaget Tvättex. Det är liksom inte första gången de ringer. Senast i mars förra året skrev jag följande i ett blogginlägg:

[…] Riktigt förbannad är jag på två företag som har telefonterroriserat mig en tid. Idag gick ett av dem, Tvättex, verkligen för långt! Jag har NIX på min hemtelefon, men det tycks inte hindra Tvättex att ringa. Sen ringde de inte bara min hemtelefon, de ringde min gamla mobil OCH min tjänstemobil. Idioter! Jag gick in på deras hemsida och hittade en e-postadress till vilken jag sände ett mejl där jag bad dem sluta ringa mig. Inte för att jag tror att det gör nån nytta, men vad ska jag annars göra? Nåt svar har jag förstås inte fått. Hur fan får man idiotföretag – där man aldrig har varit kund – att sluta ringa till en NIX-telefon? Att sluta jaga en person ända fram till hennes tjänstemobil? Nån som vet? […]

Jag har alltså inte bara NIX på min mobiltelefon, jag har inte varit kund hos Tvättex och jag tänker då rakt inte bli det. Dessutom har jag mejlat dem i mars 2013 och bett dem sluta ringa mig.

Inte så konstigt då att jag blev riktigt sur den här senaste gången. Jag frågade personen som ringde varför h*n ringde mig. Fick då till svar att jag finns inom deras uppringningsområde. Jag upplyste då personen om att jag har NIX på min mobil, vilket h*n uppenbarligen inte hade kollat, samt att jag tänkte anmäla det hela. Sen drog jag av (=tryckte bort, stängde av) samtalet.

Som vanligt har jag anmält till DM-Nämnden. Jag har fått rätt i en av två anmälningar tidigare, då mot Baraspara. Här kan du läsa avgjorda ärenden om Baraspara. En hel del…

Nu väntar jag ivrigt på att nämnden ska klämma dit Tvättex-telefonterroristerna.

Nån jävla ordning får det väl för fan vara!

för att citera en farbror i en TV-serie anno dazumal.

Det blir tills vidare en svart bak för Tvättex.

Nu får även Tvättex en svart bak. Vassego!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Har du gjort nåt för de drabbade av katastrofen i Filippinerna?

Ett inlägg om den gångna veckans fråga.

För ett tag sen var det en stor katastrof på Filippinerna. Fästmön har ett fadderbarn där och hon har ännu inte hört hur läget är för just den pojken. Tofflan undrade om du har gjort nåt för de drabbade av katastrofen.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

55 procent (tolv personer) svarade: Ja, jag har skänkt pengar. 

36 procent (åtta personer) svarade: Nej. 

Ni procent (två personer) svarade: Other: 
Japp, genom jobbet på Läkare Utan Gränser. Allt fokus är på Filippinerna.
Saknar medel, men inte viljan.

Ingen svarade: Ja, jag har varit där eller jag ska åka dit och hjälpa till.

Whitelady7-Eva kommenterade:

Jag donerar tid, så till vida att jag jobbar en del skift för min jobbarkompis som kommer just från Tacloban och vars familj blivit rätt hårt drabbad. Hon fick kasta sig på plantet i torsdags morse för att ta hand om sin mamma, då hennes pappa avlidit. Han var sjuk sen tidigare, och efter det som hänt så blev det för mycket. Samma sak drabbade hennes farbror dagarna efter stormen, och hennes 3 syskon har förlorat precis allt, hem och allt… Många av våran personal kommer från Filipinerna, och har blivit drabbade i olika grad.

Stort TACK till dig som klickade ett svar eller kommenterade! Jag hoppas att du har lite kraft kvar att kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »