Input och output

Ett inlägg om livet, krämporna och litteraturen.

---

 

Onsdagsmiddagen som gav output?

Idag finns det anledning att fira för min del! Nej, jag har inte blivit miljonär (det är jag ju redan) miljardär, men magen… MAGEN är mycket bättre! Inte vet jag om det var linfröna eller fiskbullarna av torsk i hummersås. Strunt samma, inputen blev till output efter fem dagars kamp och kramp. Du förstår säkert vad jag menar. Igår åt jag lite och ofta. Jag började med filen och de uppblötta, geleiga linfröna. Nånstans mitt på dan intog jag en knäckemacka med ost och en med leverpastej. Fiskbullarna i sin sås samt två crackers med kaviar blev middag. På kvällen åt jag vaniljglass med små, små bitar av krossad choklad i. Chokladen låg redan i glassen när jag köpte den. Jag brukar älska den sorten, men tyvärr… Bara vanilj var det jag egentligen ville ha, så ett litet paket sån glass ska jag ut och köpa idag – jag måste ändå ut och posta ett födelsedagskort till en vän.

Men hur ska jag fira då? Jag är tyvärr sån att jag gärna matbelönar mig själv och det går inte som läget är just nu. Äh, jag firar med att bara njuta av att jag nästan inte alls har ont idag, att jag känner mig tio kilo lättare och att jag har en massa bra läsning.

Siv protesterade (?) och köpte en juklappsbok som hon verkligen ville ha till sig själv. Kan en tolka det så?

För tillfället läser jag en bok om kommissarie Wexford Ruth Rendell (just denna översatt av Uppsalabaserade paret Karl G. och Lilian Fredriksson!) Jag måste säga att hon skriver mer flyhänt än PD James och just nu tilltalar det mig mycket. Visste du förresten att hon också skrev böcker under pseudonymen Barbara Vine? (Jag har bland annat läst Sotarens pojke och den var inte så tokig.) Men, jag är glad över ALLA böcker jag fick i mars förra året av vännen Agneta. De två papperskassarna innehöll såväl brittiska som svenska deckare. Jag har gott om böcker att läsa framöver, även om jag har betat av en del av kassarnas innehåll nu i vår. I flera av böckerna hittar jag en och annan rad från den förra ägaren, Siv. (Så gör jag också, skriver när jag har köpt eller fått en bok, av vem, datum, plats, eventuellt pris etc.) Jag blir riktigt rörd ibland, av olika skäl, av det Siv har skrivit i böckerna. Det är tråkigt att vi aldrig fick träffas Siv och jag, två boktokar med smak för deckare… Det Siv har skrivit i boken jag läser just nu fick mig emellertid att dra på munnen. Texten ihop med bokens titel gör att jag anar en liten… rebell..?

Igår kväll telefonerade jag en stund med lilla mamma. Hon behöver bekräftelse varje dag på att jag kommer ner nästa vecka. Jag hoppas att våren har kommit lite längre i Metropolen Byhålan då och att det blir tid att titta lite på den och njuta en stund av vårsolen. Idag lyser den med sin frånvaro, så jag kunde med gott samvete ägna morgonen åt inomhusarbete såsom jobbsökeri, renbäddning och tvätt. Dags att hänga den senare – tvättmaskinen har gett output den också på min input.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nyårsafton 2015

Ett inlägg om nyårsafton 2015.

---

 

Lite mörk på nyårsafton och inget riktigt leende.

Nu kan vi skriva 2016. Kan, ja, men kommer vi ihåg att göra det när vi ska skriva datum nånstans? Det brukar ta några veckor ibland innan det blir rätt.

Det har varit nästan samma nyårsafton som förra året. Mamma är här, vi äter, glor på TV och det smälls utanför. Den här nyårsafton har haft en stor skillnad från sist, dock. Jag har nog aldrig känt mig så ensam – och ändå var varken mamma eller jag ensamma. Humöret är inte det bästa, tålamodet kort, irritationen svår att dölja. Men jag har inte hjärta nog att vara ärlig – varken till höger eller till vänster. Så jag trycker ner efter bästa förmåga och sen blir det som det blir.

För att ändå försöka göra dagen så festlig som möjligt spred jag ut det ätbara. Mamma gillar att sova länge om morgnarna, så jag fick flera timmar först som jag kunde ägna åt att vila öronen och läsa. Folk har så jädra mycket åsikter om Liza Marklund – även jag – men hennes senaste bok är verkligen spännande! Det var inte bara på nyårsaftons morgon jag läste, det blev mer under dan. Nu är jag nästan halvvägs. Frukost, bestående av julknäcke med julkalkon, intogs därför egentligen inte vid frukosttid utan snarare vid lunchtid. Eller typ en timme efter min ordinarie lunchtid när jag jobbar.

Vid 16-tiden åt vi förrätt. Jag gjorde var sin räkmacka och tog ett glas vitt till. Mamma höll sig till Ginger ale. Middagen intog vi vid matsalsbordet nånstans mellan 19 och 19.30. Jag stekte kalkonfilé och hade potatisgratäng till. Det blev visst mat för ett helt kompani. Den matlådan som jag frös in var enorm… Till maten tog jag ett glas Amarone, mamma fick några droppar i ett glas utblandat med mycket vatten. Sen kollade vi en film på TV innan vi intog desserten, minipäron i konjak med grädde. Kaffe och en och annan godisbit har också intagits under kvällen. Magen är synnerligen förvånad och har protesterat mycket.

Tolvslaget på Skansen kollade vi in. Gina Di… Malena Ernman var bäst, fast hon blev inskickad på scenen lite för tidigt. Vi har har varit ganska förskonade från smällare och fyrverkerier. Jag gillar inte sånt, för jag är skotträdd. Det har skjutits en del i området under dan och tidiga kvällen. Därför blev det nästan helt tyst vid 00.30-tiden – folk hade väl helt enkelt slut på ammunition. Annars brukar det kunna pågå ett par timmar till…

Nu börjar klockan närma sig två och jag ska strax lägga ner huvudet på kudden och läsa ett kapitel till innan jag sover. I morgon ska vi äta igen. Då blir det ett smörgåsbord med otillagade saker från julbordet samt resten av den griljerade kalkonen. Gissningsvis äter ”alla andra” pizza.

Jag lämnar dig med några bilder på nyårsaftons mat medan jag önskar dig en god start på 2016!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Annandag jul 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 23.30.

Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma under julen och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver och som enbart tycker att jag är knäpp behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.

---

 

Tofflan har tagit av sig tomteluvan.

Det är fortfarande jul, annandag jul, men nu har tomteluvan åkt av Tofflan. Det enda som är skönt med julen är att få vara lite ledig och vända på dygnet. Jag tror inte att jag har somnat före klockan 1 sen det blev jul och jag har inte heller vaknat före klockan åtta. Men i natt var en tuff natt. Dels har jag sen en tid väldigt ont i ett ben och den värken blev värre och värre under kvällen. När jag sen skulle sova vara det svårt att hitta en bra ställning. Till sist lyckades jag. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden av att jag hade fått saliv i luftstrupen och höll på att kvävas. Luftrören kämpade och jag hostade i en kvart så att det nu gör ont att andas. Som grädde på moset har mina eksem kommit tillbaka såg jag vid läggdags igår. Det blev till att börja smörja igen. Magen är som den är. Men SEN… tror jag inte att jag har nån mer krämpa för tillfället.

Däremot vaknade jag och skrattade lite åt en mycket uppstressande dröm jag hade fram på morgontimmarna. Jag drömde att jag vaknade och gick ut i köket. Där befann sig både min mamma och min pappa. Den senare har varit död i nio och ett halvt år. Men det var inte det jag reagerade på, utan det faktum att min mamma (!) hade rivit ner allt ytskikt i köket – från tapeter till skåpsluckor och lådfronter. Alla eluttag var blottade och min uppgift blev att på studs koppla in dessa med rätt elektriska trådar bakom kulisserna. Jag protesterade vilt och högljutt, sa att jag definitivt inte kunde, men mamma var påstridig och sa att jag visst kunde och på’t bara. Då gick jag ut på balkongen där jag av nån anledning tappade min ost i sin ostkupa av plast från IKEA ner på grannens altan. Hum… Jaa… hur ska en tolka en sån dröm? Delen med elen kan jag till viss del begripa och tolka om till nåt jag står inför i verkliga livet som jag så gärna vill göra men kanske inte vågar för att jag tror att jag inte klarar av det. Men det där med osten… Det var nog bara en protestyttring av nåt slag.

Boken Falleri fallera falleralla har blivit utvald att bli den första julklapppsboken att läsas.

Nåt jag nu ska göra mitt bästa för att klara av är att försöka läsa ut min bok på gång. Därefter ska jag unna mig att plocka en bok ur min julklappshög, även om andra böcker står på tur i mitt lilla TBR-system. TBR är en förkortning av ”To Be Read” – alltså ungefär ”som ska bli lästa”, i det här sammanhanget. Jag har siktet inställt på… Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen, en bok jag fick av mamma. Varför just den vet jag inte. Det är bara den utvalda.

Det sägs ska vara soligt här idag och kanske tar jag med mig mamma ut på en promenad idag. Men sen blir det nog precis som igår läsning, julmat (sista svängen) och TV. I kväll är det säsongspremiär för Stjärnorna på Slottet i SvT1 och det åtföljs av Downton Abbey julspecial och troligen det allra sista programmet i den serien. Säsongens stjärnor är Stefan Sauk, Amanda Oooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz och jag är mest nyfiken på Claire Wikholm, som inleder serien i kväll, faktiskt, och Marika Lagercrantz, som jag tycker är en utmärkt skådespelare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Ett berg med matvaror kom med hem.

Ett litet ärende med bil blev det först för min del. Medan jag gjorde det fick mamma en stund på sig att fixa till sig. Det var neråt nollan temperaturmässigt. Blåsten har avtagit, men det var ändå en svag och nordlig vind. När jag kom tillbaka tog vi en promenad till Tokerian. Jag var förstås orolig att det skulle gå som förra året. Det gjorde det inte, allt gick bra. Fast efter att ha snurrat runt med en rollator bland pratande och varuplockande personal och kunder blev i alla fall jag slut. Jag måste liksom inte bara ha koll på vad jag ska handla, jag måste ha koll på mig själv OCH på mamma så hon inte traskar iväg och går vilse. Bland annat inhandlades luncher, för nästa vecka ska jag ju jobba igen. Och glödlampor. Här brinner nämligen flitens lampa om nätterna och glödlamporna pajar en efter en. Mamma förla sin plånbok när vi kom hem, men jag hittade den i fickan till min gamla fleecejacka som hänger längst in i hallen.

Jag tror bestämt vi behöver lite kaffe och nåt sött på det här. Läsa en stund, om möjligt. Sen är det dags att plocka fram julmat för sista gången i år. Fiskarna står redo att fyllas. Och på tal om fiskar finns det många såna i havet. Den som förstår vad jag menar förstår. Andra får fundera på saken. Jag står inte och väntar med håven längre.

Det finns många fiskar i havet, men dessa tre finns hos mig.

Lite kulturell spis smakade bra före den lekamliga. Ett par skumtomtar till spionthrillern så gick den snabbare att läsa ut. Sen var det dags för kökstjänst. Idag serverade köket i New Village årets sista julbord. En av hedersplatserna har mormors citroner haft. De används för smörknivar, men ska kanske mer troligt användas för fruktknivar. Men i vår familj gör vi som vi vill.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lilla mamma tog disken och kvällens TV-underhållning var inte dum. Mellan programmen skrapade vi vår vecko-Trisslott och tänk… Vi vann! Tur i spel, otur i kärlek, sägs det. Oavsett, gemensam vinst och kärlek ska delas med nån. Och delad glädje är dubbel glädje.

Och alldeles strax är julen 2015 slut. Jag hoppas att du har haft en god helg och att du har delat den med nån annan än Ensamheten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Il Forno Italiano: Ett misstag förstörde allt

Ett matigt inlägg.

---

 

Idag har Fästmön och jag varit förlovade i sju år. Men av jobbskäl firade vi detta igår i stället. Vårt självklara val var Il Forno Italiano, där vi åt vår allra första middag som förlovade den 8 november 2008. Så här sju år senare kan jag konstatera att maten håller samma höga kvalitet som då. Ändå förstörde ett enda misstag hela upplevelsen för oss igår. Och då är jag inte ens säker på att det var ett misstag från personalens sida – mer troligt var det ett medvetet och på stället vedertaget sätt att säga tack & hej till gäster. Var det för att vi inte fattade det som vi inte fick några chokladkarameller till notan..?

Jag bokade på ett smidigt och enkelt sätt bord via restaurangens webbplats. En bekräftelse via e-post lät mig veta att bokningen gått fram. Klockan 18 lördagen den 7 november, bord för två. Inte tänkte jag på att det stod en sluttid. Men jag borde ha tänkt lite sen, när vi kom på plats igår, och blev anvisade ett bord inne i ett hörn, bredvid ett bord där en liten familj just höll på att avsluta sin måltid. De skulle välja dessert och fick då av serveringspersonalen veta vilka rätter de inte kunde välja eftersom de tog för lång tid att tillaga och klockan var 18… Jag lyssnade med ett halvt öra och blev lite störd, men gissade bara att familjen kanske kommit hit tidigt och utan att reservera bord.

Gamberi al lardo.

Till förrätt valde Anna en skaldjurssallad, Insalata mista di gamberi, och jag Gamberi al lardo. Mina jätteräkor låg på en bädd av ruccola, basilika och spenat. Räkorna var fasta, fina och smakrika, men grönsakerna – basilikan? – något beska. Vi serverades också bröd med aioli och chilitomatröra till. Rörorna var underbart goda, även om chilitomatröran kunde haft mera sting. Vissa brödbitar var väldigt torra, nåt som efteråt fick mig att undra vilken vända – den tredje? – de var ute på bland borden.

Av serveringspersonalen blev vi rekommenderade ett medelfylligt rött vin av Barolotyp som jag inte hittar i vinlistan på nätet. Det skulle funka till såväl skaldjur som kyckling och det gjorde det. Nu föredrar jag tyngre viner, men till det vi åt var detta vin ett perfekt val, även om jag tyckte att priset var i saftigaste (!) laget – 550 kronor var flaskan definitivt inte värd.

Filetto di pollo alla Milanese con pappardelle.

Till huvudrätt, primi, valde vi båda Filetto di pollo alla Milanese, det vill säga kycklingfilé på pappardelle med gorgonzolasås. Jag bad att få slippa det knaperstekta baconet ovanpå och det gick bra. Rätten innehöll även soltorkade tomater. Dessa plus baconet för Annas del och såsen gjorde anrättningen väldigt salt, men det hade vi liksom gissat innan. Det var rikligt med kycklingfilé och mycket gott.

Efter intagen huvudrätt bad vi att få vänta en stund innan vi beställde dessert. Det fick vi – i fem minuter. Anna beställde en Pannacotta Classica och jag en Mousse alla casalinga. Det var kladdkakans dag igår, men nån sån stod inte på menyn, inte ens den klassiska chokladtårtan, till min förvåning. Till desserten valde Anna en dubbel macchiato och jag en dubbel espresso. Skillnaden mellan kaffesorterna visade sig vara en halv tesked mjölk som flöt ovanpå Annas kaffe.

En dubbel espresso.

Och nu kom det som förstörde hela vår upplevelse. Vi fick våra koppar kaffe först och såg fram emot desserterna. Men i stället för att komma med dessa kom serveringspersonalen med… notan… Jag var övertygad om att det hade blivit ett misstag, protesterade och sa att vi inte hade bett om notan utan beställt dessert. Serveringspersonalen tittade på mig, sa nåt obegripligt (nej, inte på italienska utan på perfekt svenska) och gick. Notan låg kvar. Strax var personalen åter vid bordet. Med våra desserter? Nej, med en betalkortapparat!!! Jag sa då i avmätt ton att jag ville betala kontant. Vid nästa besök kom våra desserter.

Mousse alla casalinga.

Uppenbarligen hade jag missat att vi hade exakt två timmar – och inte en minut mer! – på oss att äta vår trerättersmiddag. Det kändes otroligt fräckt att få notan till bordet innan vi ätit färdigt. Kanske hade det varit bra om serveringspersonalen åtminstone lite diskret hade upplyst oss om att vår tid på restaurangen närmade sig sitt slut. Men… att överhuvudtaget ha en sluttid för ett restaurangbesök tycker jag är… skit, på ren svenska! Att göra ett besök på en fin restaurang är en upplevelse för mig, inte ett sätt att snabbt fylla magen med mat. Dessutom betalade jag över 1 300 kronor för vår middag. Då kan i alla fall inte jag låta bli att tycka att det är närigt att försöka klämma in så många gäster att det blir som att äta på löpande band.

Det samlade Toffelomdömet för maten blev högt.

Toffelomdömet för sluttid för restaurangbesöket blev

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upptrappning och en fot i dörren

Ett uppspelt inlägg om händer, tänder, fötter, nackar, huvuden och andra kroppsdelar.

---

 

Måndagstrött, men inte nattsvart.

Måndagstrött var mitt namn i morse. Det var ju så att jag blev lite långledig i helgen, hela fyra timmar extra. Då blir en trött. Mycket trött. Det går alldeles för lätt att vända på dygnet, nämligen. Men snart kom jag igång på jobbet. Det är roligt och skönt att ha mycket att göra. Det är inte nattsvart utan tvärtom. Jag mår bra av att ha mycket att göra och dåligt av att ha för lite att sätta tänderna i.

Huvudredaktören från norr är nere på besök och då får jag passa på att samla ihop de frågor jag har. Inte så lätt alltid, för jag och närmaste kollegan försöker ibland lösa saker på egen hand – på gott och ont. Jag jobbar i vart fall på och idag har jag fått en hel del saker ur händerna. Nu är lay outerna för fyra (fem?) trycksaker klara förutom ett antal illustrationer av varierande sort som ska petas in. Det trillar också in textkorrektur vartefter.

En fot i dörren. Men frågan är vilken dörr…

Kanske ska jag nämna nåt om egen fot också. Frågan är bara i vilken dörr den lilla rätt stora Toffelfoten ska placeras… Det händer saker, kan en lugnt säga. Ibland skulle jag behöva klona mig lite, för jag gillar inte att släppa sånt som inte är färdigt. Men jag är inte där än. Jag bara trappar upp. Det är nämligen så att mötet härom veckan har gett utdelning i form av en inbjudan till ytterligare ett möte, på onsdag. Ja jemine…

Nog har jag jobbat ganska hårt den senaste månaden. Den har hänt otroligt mycket på kort tid i livet och jag har lärt mig nya saker i och med jobbet. Det är roligt, men nacken har börjat protestera idag. Därför ska jag strax avsluta den här sittningen vid datorn och rulla lite med huvudet. Ja inte som hon flickan Regan i Exorcisten – inga helvarv här, inte. Min kväll ska jag ägna åt att tänka på saker och ting – hur jag ska förhålla mig och hur jag ska hantera dem. Lite senare har jag telefontid med en vän. Vi behöver verkligen uppdatera varandra! Sen ska jag nog ge Väninnan en del av min tid också. Att läsa är ett bra sätt att bearbeta saker, framför allt att läsa om verkliga människor och stora problem.

Det snurrar rätt bra i skallen här. Vad rör sig i DIN skalle? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oktobersöndag

Ett inlägg om en söndag i oktober.

---

 

Jag hade Maj i knäet i morse. Det var Liv till varje pris i sängen.

En skulle kunna tro att Tofflan har legat på latsidan hela dan. Hon var vaken långt efter att hon borde ha lagt sig igår, nämligen. Varför det blev så vet ingen, men jag misstänker övertrötthet. Först shoppingtur på dan och sen kalas skruvade säkert upp mig och gjorde mig för trött för att komma ner i varv. Klockan var närmare två när jag släckte. Den var åtta när jag slog upp mina ljusblå. Men det är ändå söndag och vilodag, så jag fixade kaffe på sängen åt mig själv. Sen låg jag där nån timme med Maj i knäet. Till dess att myrorna i pyjamasbrallan påminde om att jag hade en del saker att göra.

Medan jag gjorde lite nytta drömde jag om frisk luft och natur.

 

Ute på höstpromenad.

Det var ganska soligt i morse och jag drömde om att komma ut och få lite frisk luft och se lite natur, kanske ta en och annan bild. Men först skulle här skuras. Badrummet och duschrummet/toan behövde bli rena. Sen fanns det tvättade lakan att ta hand om och vika. Vid lunchtid satte jag mig med frukosten och började läsa boken jag skulle recensera. Som tur var var det en lättläst, rolig och bra bok. Läsningen gick snabbt och jag skrev recensionen direkt efteråt. Den la jag ut här på bloggen, men jag skickade också en version till UppsalaNyheter. (Den är inte införd än.)

På väg mot nya mål?

Jag blaskade av mig och klädde på mig varma ytterkläder och stegade sen ut i hösten. Tyvärr mulnade det på, vilket syns på bilderna. Högerfoten och högerknäet protesterade nästan genast, så jag kunde bara gå nån dryg kilometer. Men jag var ute ungefär en halvtimme och det var ändå skönt att promenera. Detta påminde mig om att jag måste göra slag i saken och införskaffa ett sim-kort. Och då menar jag inte nåt till mobilen utan ett kort för att kunna gå och simma på Centralbadet. Ett tiokort kostar cirka 700 kronor och min arbetsgivare har lovat stå för 500 kronor. Jag behöver röra på mig och simning skulle funka nu när jag har ont i leder och fötter. Jag är lite nöjd för att jag har lyckats gå ner tre kilo i vikt sen jag började jobba – utan att egentligen göra nånting annat än att äta mindre – och jag vill gärna fortsätta gå ner. För att göra det behöver jag röra på mig mer.

Hemma igen hann jag bara få av mig ytterkläderna så ringde lilla mamma. Hon undrade om jag hade varit på ett bra kalas igår och det hade jag ju. Vi pratade inte så länge idag, det blev nästan en timme igår. Det fanns nog inte så mycket kvar att säga… Jag micrade lite kaffe och läste en stund – och det ska jag fortsätta med nu innan det är dags att steka kyckling till middag. Jaa, jag ska äta hemlagad mat idag!

Nu ska jag provsmaka ett av Jerrys äpplen så att jag står mig till middagen. Och reflektera över vilken otroligt snäll styrelse det finns i vissa bostadsföreningar. Tänk, denna är så hjälpsam att den erbjuder sig att slänga mina grovsopor åt mig! (Behöver styrelsen en kommunikatör, tro? Tyvärr känner jag inte till nån som är tillgänglig just nu.)

Den här styrelsen behöver nån som hjälper till att formulera sig korrekt på skyltarna. Tyvärr vet jag ingen kommunikatör som är tillgänglig just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Husdjur, skrivande och verbal belöning

Ett blandat inlägg.

---

 

Felix, kom hem!

Dagarna springer iväg – på ett sätt. I morgon är det juli. Tänk… Här händer inte mycket mer än att jag väntar på en bok för recension. Författaren är från krokarna och jag hoppas kunna läsa och skriva om boken innan jag reser neråt landet. Men det är ju ännu tid kvar. Jag är husdjurs- och blomvakt för tillfället och det ger tillvaron lite stadga och mig själv en känsla av att vara behövd.

På husdjursfronten inom familjen är det annars lite oroligt. En av bröderna Kex har hållit sig hemifrån sen i lördags, tror jag. Även om katter är friare liv än andra husdjur är det lite oroande. Vi får hoppas att han snart står utanför pappas dörr och jamar efter mat.

Det har blivit lite sämre väder igen. Idag känns det som om regnet hänger i luften. Inte mig emot, jag föredrar ju regn framför sol, men jag tänker på dem som har semester just nu och som kanske vill ha det torrt och varmt. Idag var den ursprungliga tanken att jag skulle träffa en kompis när hon har slutat jobba i eftermiddag för en liten hundpromenad i Gamlis. Tyvärr protesterar inte bara högerfoten utan benet, så vi får se hur det blir med det. Men jag kan ju alltid ta bilen bort och att äta en glass kan man göra sittande… Jag har sms:at en förfrågan och väntar nu på svar.

Sent igår kväll blev jag tipsad av en kompis om en ledig tjänst. Denna tjänst – med flera – sökte jag i morse. Man tycker att det borde vara min tur snart, men man vet inte. Det verkar inte vara tur det handlar om utan rätt kontakter, rätt ålder och rätt ”bagage”. Men självklart reagerar jag när jag läser textraderna i nedanstående skärmklipp från en dagstidning och undrar varför ”Nisse”, som har skrivit raderna, har fast jobb och inte jag. När det skrivna ordet ska vara det främsta verktyget känns det märkligt att ”Nisse” får betalt för att skriva så här illa:

Det här fick ”Nisse”betalt för att skriva…

Jag får en del förfrågningar om jag vill skriva saker, men sen tycks frågorna rinna ut i sanden alternativt har frågeställarna annat för sig. Det är lite dåligt, för jag själv svarar snabbt. En tappar sugen, lusten. Så jag harvar på här på bloggen och skriver gratis. Det är i vart fall stor belöning att få läsa dessa rader i en kommentar från en läsare (Tack, asamon!):

Hej Tofflan! Jag brukar inte läsa bloggar så ofta, men jag har fastnat för din. Du skriver jättebra och med humor, skrattar för mig själv medans jag läser en del saker. Jag kände att jag ville skriva några rader för att gratulera dig till en så bra blogg! Tummen upp för bokrecencioner också, det var så jag hittade hit via Bokus. Jag följer dig både på instagram och twitter, men jag är ingen stalker, jag bara fastnat för vad du skriver.  […]

Jag har fått en inbjudan att delta i en dag med skrivinspiration i höst. Inte för att jag vet om jag lever då, men när jag har publicerat det här inlägget tror jag bestämt att jag anmäler mitt intresse att delta. En måste göra saker en tycker om, också, och när det inte kostar nånting heller, så…

Nu är förmiddagspausen slut och jag ska fortsätta mitt sedvanliga arbete. En dag ska det ge frukt, en dag. Så måste jag tänka, annars går jag under.

Vad har DU för dig idag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Fräck

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Konsten att fira en födelsedag

Ett firande inlägg.

---

 

Anna i yngre dar, det vill säga igår.

När man jobbar med vård och omsorg om andra människor lever man efter ett schema där varje deltagare är en pusselbit. Då får man trolla lite ibland och till exempel fira sin födelsedag en annan dag än den egentliga dan. Så blev det för Fästmön, som firades igår (mest och bara lite idag på den verkliga födelsedagen).

Jag for ut mitt på dan och smaskade hallontårta tillsammans med Annas föräldrar och L. Femtio procent av barnen bor ju inte här, 25 procent jobbade och 25 procent var i skolan, så vi var bara gamlingar. Annas snälla mamma hade med sig flera spännande saker, men ett visst tyskt troll gillade i alla fall jag bäst. (Jag har ju en förmåga att dra till mig just troll och häxor, så självklart fastnade jag för detta.)

På eftermiddagen tog vi en liten promenad i aprilsolen. Mina nya skor känns toppen att gå i och ingen av mina hälar har protesterat. En knäckemacka med makrill från Norge blev en sen lunch.

Skolpojken kom hem på eftermiddagen och när hans pappa hade anlänt med fint elefantpaket tog vi en ny promenad till Kreta för att äta födelsedagsmiddag. Framför mig placerades en god kycklingfilé med både röd sås och tzatziki till. En flaska öl hälldes skummande ner i ett glas till mig. Tack till M, som stod för 75 procent av notan och till A, som gav oss 20 procent på maten! 

Vår kväll avslutades i lyktans sken. Vi såg The Team på SvT och lite av en film på TV4 innan ögonlocken blev tunga. Jerry hade för länge sen gått hem till sitt för att ladda för nästa födelsedagsfirande.

I morse visksjöng jag, med morgonstämma och dito andedräkt, alla födelsedagssånger jag kan (tre stycken) i Annas öra. (Förstår du vad stackars Anna får stå ut med?!) Sen kokade jag kaffe och hämtade jag yngsta bonussonen och vi sjöng ”Ja må hon leva!” i duett. Anna fick ett par paket och ett kort som yngste bonussonen tyckte var häftigt och nu önskar sig till sin födelsedag i sommar.

Den som fyller år borde få vara ledig på sin dag, men det är ju omöjligt. Anna såg till att yngste sonen fick lunch innan vi for in till Black Stream där Anna jobbar fram till klockan 21 i kväll. Min intention var att putsa fönster, för solen går runt huset på eftermiddagen. Tyvärr satte min dumma rygg stopp för detta. En oförsiktig rörelse och nu ligger nåt i kläm igen. Det gör ont som tusan och jag är skitirriterad. Men fönstren lär sitta kvar ett tag till. Förhoppningsvis har det onda backat till måndag eftermiddag när Clark Kent* ska till doktorn** och bland annat få sommartofflorna på fötterna*** – om jag lyckas få ut sommartofflorna ur förrådet och in i bilen, vill säga utan att skrika av smärta. Eller också både bär och skriker jag. I vart fall tackar jag G, vars påskpeng delvis går till däckbytet!

Nu ska mamma få ett samtal och sen ska jag smocka i mig en kanelbulle (en av mina stora svagheter här i livet) och en bit hallontårta som Anna skickade med mig. Därefter får jag antagligen försöka gå en promenad och göra lite ryggövningar så jag inte blir liggande på golvet igen. Tänkte sen socialisera med Britt-Marie innan jag åker till Black Stream och hämtar Anna klockan 21 för hemskjutsning. När man jobbar i stan och bor på landet är man rätt tacksam för skjuts, råkar jag veta.

Men vad har DU för dig denna helg??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Här är några bilder av vår Anna-firning:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman
**doktorn = bilverkstan
***sommartofflor på fötterna = skifte från vinterdäck till sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »