Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nominerad’

Ett inlägg om en film.


 

Devil's childEn gång hösten 2014 eller nåt spelade jag in Devil’s child (2007) från Tv4 på DVD-hårddisklen. I kväll var en passande kväll att se skräckfilm om märkliga och onda barn.

Pojken Joshua bor med sin mamma och pappa. Allt verkar frid och fröjd tills lillasystern Lily föds. Då börjar konstiga saker hända familjemedlemmarna. Först blir mamma galen, sen farmor och pappa… Fast galnast av dem alla är nog… Joshua.

Det här är en både obehaglig och underlig film. Jag tänker på Rosemary’s baby blandat med den onde Damien i Omen. För nåt konstigt är det med Joshua även om inte ens jag som tittare får nån form av bevis. Filmen var nominerad för och fick en massa priser. Själv tycker jag mest att den var… konstig. En får liksom inga svar på nånting.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

DevilPå fredagskvällar, när jag är så där härligt trött efter en arbetsvecka, har jag god lust att sjunka ner i bästefåtöljen och bara se nån bra och läskig film på TV. TV6 aviserade filmen Devil (2010) som en rysare  i fredags. Hoppfullt bänkade jag mig för att bli riktigt uppiggat skrämd.

Filmen handlar om ett gäng människor som blir fast i en hiss på väg upp i en skyskrapa. Utanför jobbas det för att rädda dem, men det ingen vet ursprungligen är att djävulen är bland de instängda. Och en efter en tas de av daga.

Faktum är att den här filmen är lika trist som sitt omslag. Det som hade kunnat vara riktigt läskigt faller bara platt. Jag blev inte ett dugg rädd, inte ens när det klättras utanför hissen. Jag hade bara fruktansvärt tråkigt. Varför tittade jag då? Tja, nånstans, nån gång hoppades jag att det skulle bli rysligt spännande. Jag blev besviken. Dessutom begriper jag ingenting när jag läser om den på nätet och ser att den blivit nominerad för två (2) priser.

Toffelomdömet blir det lägsta. Se inte den här filmen om du inte vill somna. Den får nämligen en toffla för att den kan funka som sömnpiller.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Bittrare än dödenDet var inte särskilt länge sen jag upptäckte systrarna och författarparet Camilla Grebe och Åsa Träff. Efterhand som jag har hittat deras böcker på second hand och loppisar om psykologerna Siri och Aina har jag köpt böckerna – och läst dem i lite fel ordning. Det funkar, men är kanske inte det bästa eftersom det, förutom de fall som skildras, handlar om Siris och Ainas egna liv också. Nu sist hittade jag Bittrare än döden hos Bok-Anna i Hamnen och den boken har jag just läst. Det är den andra boken i serien och den var nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman år 2010.

Boken inleds med en brutal scen där en mamma sparkas ihjäl. Under bordet sitter femåriga dottern Tilde och bevittnar det hela. Sen hoppar vi vidare och hamnar på mottagningen hos Siri och Aina. De har fått en ny samtalsgrupp som består av kvinnor som har blivit misshandlade. Naturligtvis hänger den brutala dödsmisshandeln i boken samman med gruppen och mot slutet av boken jagar Siri och en av kvinnorna mördaren.

Man kan tro att detta är en vanlig deckare som fokuserar på mäns misshandel av kvinnor. Så enkel är emellertid inte handlingen i den här boken. Jag kan ana slutet, men blir ändå lite överraskad. Allt är inte som en tror, nämligen.

Boken är spännande rakt igenom, men stundtals kan jag bli störd av att framför allt Siris privatliv skildras så ingående. Vi läsare får däremot inte veta så mycket om Aina. Men det som är mest störande är att man så tydligt märker att det är två författare. Detta vet jag emellertid är nåt som märks mindre i de senare böckerna. Och utvecklingsbara författare gillar jag!

Toffelomdömet blir högt. Det är spännande och engagerande och det är två viktiga ingredienser i en deckare.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Den här böckerna har jag också läst i samma serie:

Någon sorts frid (del ett)

Mannen utan hjärta (del tre)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Det är dags att avslöja en vinnare. För ett tag sen la jag ut ett inlägg här där jag berättade hur glömsk jag verkligen är. Men min glömska kan vara smart – för andra och resultera i bokutlottningar!

Idag hade jag ingen medhjälpare vid dragningen, men OS-kepsen från 2008 togs fram, deltagarnas namn skrevs på lappar (totalt fem stycken) och stoppades i kepan, jag blundade, rafsade runt och drog fram en lapp…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Den som får Val McDermids deckare Dödsdomen, nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001, är… 

Ta-tara-taaaaa…

Uppsalaewa!

Det var VERKLIGEN lustigt eftersom jag nyligen har vunnit en bok hos henne!

 

Stort GRATTIS till Ewa! Och visst är det väl OK om vi strålar samman senare i juli månad för utbyte av vinstböcker – och bloggtips, Ewa???

Dödsdomen

Pocketboken är Uppsalaewas!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett konstigt inlägg.


 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av Jan Svenungsson Den tionde skorstenen

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.


Skorstenen är inte det enda
av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Hetero etnonorm

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.



Uppdaterat inlägg:
Lördagen den 22 november har Deckarakademin sitt höstmöte på det 25-årsjubilerande Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Då utses vinnarna!

 

Tyskt RekviemAtt börja läsa den sista delen av en trilogi deckare är definitivt att börja i fel ände. Men nu blev det så därför att Philip Kerrs bok Tyskt rekviem är en av fem nominerade böcker av Svenska Deckarakademin till Årets bästa utländska (till svenska översatta) kriminalromanOch just av det skälet – nomineringen – hamnade den hos mig för att läsas och skrivas om (trots att en kleptoman stulit min bäste recce-penna…) Boken är utgiven av förlaget Historiska Media.

Boken har sin början 1947 i ett sönderbombat Berlin. Förre kriminalpolisen Bernie Günther försöker jobba som privatdetektiv. Det uppdrag han får handlar om att utreda mordet på en amerikansk officer i Wien. Bernie reser dit, lättad att slippa ifrån hustrun, som uppenbarligen haft en älskare eller flera. Dessvärre är Wien ingen lugn plats. Där vimlar av alla sorters spioner – tyska, ryska och amerikanska. Dessutom nalkas det kalla kriget.

Det här är en riktigt hårdkokt deckare. Den är bitvis så hårt kokt att den påminner om Bill & Ben-böckerna och Vilda Västern – med den skillnaden att detta är kvalitetslitteratur. Språket är ibland så rakt på att man nästan skär sig på dess kanter. En bok som börjar med en entré av en man som liknar en elak gammal babiankung kan nog inte vara annat än vass.

Jag slås av hur kyligt scenerna kring samlagen i boken skildras:

[…] Det var snabbt gjort, för hennes del expedierat med nästan yrkesmässig nonchalans, som om hon givit någon ett lavemang. I samma ögonblick jag var klar begav hon sig iväg till badrummet nästan utan att ens ha fått färg på kinderna och med det använda gummit i handen som om det vore en död mus hon hittat under sängen. […]

I övrigt är detta en ganska blodig historia, full av tortyr av det groteska och otäcka slaget. Eller vad sägs om en korkskruv i nåns knä? Och när huvudpersonen träffar en person han trott blivit avrättad sveper han en vodka och utbrister:

[…] Döden klär dig, Arthur. Du ser frisk ut. […]

Lite för hårdkokt för min smak, men väldigt välskriven är mitt samlade omdöme. Högt, med andra ord!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bokligt inlägg.


 

Stjärnklart Sally

Det finns inget som piggar upp bättre än en god bok! För ett tag sen skrev jag här om en rolig barnbok, Stjärnklart, Sally! Jag skrev om texten något och skickade in min recension till UppsalaNyheter. Den texten kan du läsa här. Att jag tjatar om den här boken beror på att jag tycker att den är så fantastisk rolig – även för oss som är lite äldre än sex till nio år…

Mellan sommarens längtan o vinterns köldI morse vaknade jag en kvart över åtta (riktig sovmorgon, med andra ord!). Jag fixade kaffe och sen låg jag och sippade medan jag läste min bok på gång. Det är en bok med en väldigt vacker titel, men rätt fruktansvärt innehåll, Mellan sommarens längtan och vinterns köld. En polisroman, som inleds med att en man hoppar från ett fönster i sin studentlägenhet och tar livet av sig. Nej, jag håller med. Det låter inte uppiggande alls. Men det jag tycker är stimulerande i polisromaner/deckare – liksom i dito filmer och TV-serier – är nystandet i det brottsliga. Leif GW Persson, författare till boken, sa häromdan i ett TV-program att han älskar mord. Med det menade han inte mord som sådana, förtydligade han, utan själva utredandet som leder fram till att den skyldige ringas in och och kan åtalas. Precis sån är jag, även om de mord jag upplever är fiktiva. I verkligheten är jag en sån hare att jag tuppar av när jag ser blod…

I nästa vecka trillar det in en ny bok för recension från ett förlag. Nu ska jag för första gången läsa och skriva om en deckare. Det ska bli riktigt spännande, allra helst som boken är nominerad för ett pris.

Vilken typ av böcker läser DU helst??? Och vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »