Skål igår, surt idag

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.

---

 

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 

Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddag i Gamlis med ”gammal ” svensk vän och ny afrikansk

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag böjer min nacke, men jag ler baske mig inte!

Ett grinigt inlägg.

Tisdagar är inga bra dagar. Det har de aldrig varit i min kalender. I natt sov jag jätteilla. Jag somnade och sov typ tre timmar, sen vaknade jag. Och slumrade och vaknade varannan timme. Fästmön sov visst lika illa. Det är inte tyst i huset ens på nätterna.

När jag låg vaken under vargtimmen – och de andra timmarna – cirkulerade tankarna förstås kring diverse små saker. En riktig småsak på jobbet låg jag och klurade på hur jag skulle lösa. Det hade jag inte behövt göra. Jag fick direktiv under dagen och har utfört det hela. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag böjer min nacke. Men jag ler baske mig inte.

Min nacke är böjd precis som Maria Miesenbergers bronsskulptur. Vill du se skulpturen i sin helhet rekommenderar jag dig ett besök på Konsthall Märsta.

Tisdagens jobb har i övrigt löpt i kringelikrokar. Som vanligt. Faktum är att jag börjar njuta av att det är så… oberäkneligt… Oförutsägbart… Föränderligt… Fast jag skulle önska att det fanns rymd för mina idéer. Idag har jag i alla fall fått skriva och det gillar jag. Men det är svårt när det pratas i rummet. Jag tryckte in iPhonens lurar och slängde på nån radiokanal med sextiotalsmusik. Det gick bättre att författa då. Intervjun som föregick skrivandet var en trevlig pratstund med en engagerad trio konsumentmänniskor. När andra ställen drar ner på sånt har min arbetsgivare i stället ökat. Och det ger resultat i form av snabbare hjälp för den enskilde. Naturligtvis också mindre lidande – av olika slag. Sånt tycker jag är kanonbra!

Eftermiddagens sista möte börjar klockan 16. Det innebär att jag nog lär sitta över en stund i kväll. Det roar mig inte så särskilt eftersom det är sista hela kvällen som jag och Anna har tillsammans innan hon återvänder till Himlen för att vara mamma på heltid. Men förhoppningsvis är vi klara före arbetsdagens egentliga slut. Jag ska handla lite på hemvägen också. I kväll blir det korv av olika sorter med bröd till middag och jag är ansvarig. En typisk trist tisdagsmiddag. En dag när jag har böjt min nacke men vägrat att le. Jag ler inte på kommando.

Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.

Nu ska jag sätta foten i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________

En av de första gångerna jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________

Det året jag fyllde 30 träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________

Jag har haft ytterligare ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________

I början när jag bloggade var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________

Jag ville berätta om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________

Det låter som om jag är väldigt drabbad, men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________

Med mitt förnuft kan jag inse – och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

Administrationsskorpionen i egen hög person.

Livet är kort.

Read Full Post »